I en lägenhet mitt i centrala Sankt Petersburg strömmar ljudet av Pussycat Dolls ”Hush hush” ut från högtalarna. Tjugoåriga Pasja formar ena handen till en mikrofon, och mimar till texten som handlar om en självständig kvinna. I höga klackar och tajt klänning möts han av jubel från de andra festdeltagarna, en blandning av unga ryssar och utlänningar. För några timmar känns Sankt Petersburg som vilken storstad som helst. Först när det är dags att gå hem, och festens manliga deltagare noggrant tvättar av sminket, kommer verkligheten ikapp.
I maj 2012 röstade Sankt Petersburgs politiker för en lokal variant av den lag som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” riktad mot minderåriga. Sedan dess är det få som vågar göra något som bryter mot den heterosexuella normen.
– Jag skulle aldrig kunna hångla med en kille öppet. Och jag väljer alltid i vilka sammanhang jag pratar om min bisexualitet, säger Pasja och ser sig omkring på baren där vi bestämt träff några veckor efter festen.
Den här gången är han neutralt klädd och smälter lätt in bland klientelet av unga, hippa ryssar. På engelska med utpräglad amerikansk accent berättar han om flytten från hemstaden för tre år sedan. Efter att ha utsatts för mobbning under flera år hoppades han på en nystart i Sankt Petersburg. Trots stöd från en grupp nära vänner möts han fortfarande av en negativ attityd från omgivningen.
– Jag är inte öppet bisexuell men folk tycker ändå att jag är annorlunda. På universitetet får jag ofta höra nedlåtande kommentarer.
Intensiv smutskastning
Att Pasja satte sitt hopp till Sankt Petersburg är inte konstigt. Med flera gayklubbar och starka hbtq-organisationer betraktas staden som relativt ”homovänlig”. Men här verkar också några av Rysslands mest tongivande politiker, så som Vitalij Milonov. Som medlem i det nationalistiska partiet Enade Ryssland hävdar Milonov att homosexualitet är något onaturligt och en bidragande orsak till Rysslands ständigt sjunkande befolkningsantal. Tillsammans med en grupp andra politiker och högerextremister visar han ofta sitt missnöje på Twitter och i samband med manifestationer för hbtq-personers rättigheter.
Efter en intensiv smutskastningskampanj var Sankt Petersburg en av de första städer att införa en variant av den propagandalag som numera gäller i hela landet.
– Vi jämfördes med pedofiler, och det är ju klart att alla vill skydda sina barn mot dem. Genom att instifta den här typen av lagar försöker ryska staten distrahera befolkningen från andra problem, säger 21-åriga Nadja. Jag träffar henne och jämnåriga flickvännen Julia för en promenad längs med floden Neva.
Religiöst inflytande
Under Putins tid vid makten har kärnfamiljen och ortodoxt kristna värderingar blivit ett allt vanligare inslag i rysk inrikespolitik. Uppfattningen om homosexualitet som en sjukdom har länge haft ett brett stöd hos den ryska befolkningen. På så vis är hbtq-personer en tacksam grupp att angripa. Nadja förklarar vidare:
– Folk tenderar att hata dem som skiljer sig från mängden. I Ryssland finns flera grupper som ses som ”syndabockar”. Utvecklingsstörda, gästarbetare och pensionärer – dem som staten bryr sig mindre om.
När propagandalagen antogs på federal nivå i början av juni reagerade omvärlden med chock och ilska. Men för Sankt Petersburgs hbtq-aktivister kom beslutet knappast som en överraskning. De senaste åren har avbrutna demonstrationer, misshandel och trakasserier blivit vardag för dem som aktivt verkar för hbtq-personers rättigheter. Till organisationen Vychod har antalet telefonsamtal ökat. Många av dem som ringer är unga och oroliga för sin egen säkerhet.
– Eftersom lagen specifikt förbjuder ”propaganda” mot minderåriga är det en väldigt utsatt grupp. Problemet är också att den är luddigt formulerad, och inte klargör vem som kan dömas för vad, säger Marina, som jobbar på Vychod. Hon och övriga kollegor på kontoret i Sankt Petersburg har på några få år byggt upp en av landets starkaste hbtq-organisationer. Genom olika aktiviteter, så som stödgrupper och manifestationer, har de nått en stor målgrupp.
Ser ljuspunkter
Framgångarna har naturligtvis inte undgått myndigheterna i Sankt Petersburg, som förutom propagandalagen även kan ta till andra rättsliga åtgärder för att komma åt hbtq-organisationer. I ett försök att markera mot protesterna som uppstod i samband med att parlamentsvalet 2011 och presidentvalet 2012 instiftades nämligen en rad repressiva lagar. Numera måste alla icke-statliga organisationer som ägnar sig åt ”politisk verksamhet” med stöd från utlandet registrera sig som ”utländska agenter”. Vychod är en av organisationerna som nu riskerar att dömas till höga böter. Trots motgångarna kan Marina ändå att se några ljuspunkter:
– Samarbetet mellan hbtq-organisationer och andra människorättsorganisationer har stärkts och våra frågor syns numera ofta på den mediala agendan. Det är också många som hör av sig till oss för att visa sitt stöd.
Också Pasja tycker att det är positivt att hbtq-frågor numera diskuteras på ett sätt som var otänkbart för bara några år sedan. Samtidigt riktar han viss kritik mot utländska journalister.
– Ibland tycker jag att de överdriver i sin rapportering. Enligt mig är det framför allt ryssars homofobiska attityd som är det största problemet. Lagstiftningen ger bara stöd åt deras resonemang, säger Pasja medan han gestikulerar vilt. Med sitt yviga kroppsspråk och sin mjuka framtoning skiljer han sig skarpt från idealet om den ryske machomannen.
I hemstaden uppfattades han tidigt som annorlunda och i skolans korridorer fick han ständigt höra kommentar som till exempel ”bög”. Medan mobbningen pågick brottades han ensam med funderingar kring sin egen sexualitet. I ryska skolor är det sedan länge tabu att tala om sexualitet och att ta upp ämnet med föräldrarna har aldrig varit aktuellt. Till slut blev bördan så stor att han övervägde att ta sitt liv.
– Men så en dag bestämde jag mig för att jag för att jag måste försöka lite till. Och det har ju gått bra! I dag har jag jobb och lyckas bra med mina studier. Det är mer än vad många av mina kursare klarar av, säger Pasja och skrattar. När jag frågar vad han mest av allt längtar efter svarar han utan att tveka:
– Det enda jag vill är att kunna hångla med en kille öppet på stadens gator. Jag orkar inte ljuga för någon längre.
Fotnot: Några av namnen är fingerade.
Malin Fagerberg Wikström
