Ryssland bombade stadion i början av mars. Inte bara en utan fem eller sex raketer slog ner här och totalförstörde även det närbelägna stadsbiblioteket. 

Tolvåriga Yevgeny går omkring ensam på spelplanen och fotar förödelsen med sin mobiltelefon. 

– Det är sorgligt. Jag och pappa brukade komma hit och kolla på matcher, det här är hemmaarenan för vårt fotbollslag FC Desna. 

Omfattande beskjutning

Han och hans familj flydde till västra Ukraina under den mer än månadslånga belägring Tjernihiv utsattes för, fram till de ryska styrkornas tillbakadragande vid månadsskiftet mars–april. Även om Tjernihiv aldrig intogs så utsattes civilbefolkningen för omfattande beskjutning och led brist på vatten och mat. Uppskattningsvis hälften av stadens 300 000 invånare flydde sina hem.

– Vi kom nyss tillbaka hit och vill stanna kvar, men om de ryska soldaterna återvänder så åker vi igen. Kanske fortsätter vi vidare in i Europa också, säger Yevgeny.

Yevgeny uttalar sitt namn med rysk stavning och talar själv ryska. Det gör inte en så liten del av befolkningen i Tjernihiv och även i flera andra ukrainska städer. Vladimir Putin har motiverat kriget mot Ukraina med det lögnaktiga påståendet att landet styrs av ”nazister” som begår ”folkmord” på den rysktalande befolkningen. 

Men samma människor som Putin sagt sig vilja beskydda har dödats, skadats, drivits på flykten och utsatts för det kritiker kallar för statsterrorism, precis lika urskillningslöst som den ukrainsktalande befolkningen. 

Det har varit mycket svårt, för att inte säga omöjligt att hitta några rysktalande i Ukraina som faktiskt tror på Putins budskap. 

”Känner inte något hat”

I utkanten av västra Tjernihiv ligger Sankt Katarina kyrka uppe på en kulle med vacker utsikt över landskapet nedanför. Här går fader Mykolai omkring och plockar upp metallfragment från ryska klusterbomber från marken. Klusterbomberna, som är förbjudna av FN, tycks ha träffat hans kyrka från alla håll och skapat små hål i fasaden.

– Fragmenten åkte in genom kyrkfönstret också och träffade väggen nära altaret, säger Mykolai och visar några metallskärvor i handen. 

I dessa tider av krig har hans position som den ortodoxa kyrkans representant blivit ännu viktigare för troende människor. Under den ryska belägringen låg församlingshuset i skottlinjen och därför tillät inte den ukrainska armén några civila att komma nära, men fader Mykolai gav tröst och lugnande ord till folk på gatan istället. 

– Jag känner inte något hat, men jag har negativa känslor och vet inte vad jag ska kalla de här personerna från vårt grannland… De är avskum. Vi förstår inte vad de vill säga oss med den här förstörelsen.

President Putin säger att de ryska styrkorna kommit hit för att befria de som talar ryska?

– Jag talade ryska när jag växte upp, just nu talar jag ukrainska eftersom vi befinner oss i den ukrainska kyrkan. Och jag begriper inte vad vi skulle ha befriats från för vi lever redan i stor frihet här. Ingen här vill leva under Ryssland. Inte de som talar ryska och inte heller de som är födda i Ryssland och som bor här. De har inte någon kultur att erbjuda oss. 

47 personer dog i grannhuset

I ett hörn av Sankt Katarina kyrka står det sex inramade små porträtt av uniformerade soldater. Det är män från Tjernihivtrakten som stupat vid fronten i östra Ukraina sedan 2014. Fader Mykolai har tidigare tagit tydlig ställning i konflikten med Ryssland – precis som många andra redan haft en klar uppfattning om de ryska stormaktsambitionerna.

När jag och fixaren ska köra tillbaka till Kiev har vi slut på bensin. Det står 56 bilar före oss i kön till Tjernihivs enda öppna bensinstation, som hinner stänga innan vi når fram. Lyckligtvis får vi övernatta hos den lokala konstnären Sergey Tonkanov. Han bor i ett bostadskvarter som drabbats svårt av de ryska bombningarna. 47 människor dödades i hans grannhus när åtta flygbomber slog ner i början av mars.

Sergey Tonkanov bjuder oss på en middag bestående av makaroner, ett ägg och en konservburk med majskorn – det enda han har hemma, det råder matbrist i Tjernihiv – och berättar att kriget inte alls kom som en överraskning för honom. På sitt kylskåp har han ett vykort föreställande en vacker fyr på en klippa ovanför Svarta havet. Byggnaden tillhör ett marinmuseum om fartygskatastrofer som ligger i Alushta på Krimhalvön. Det var Sergey Tonkanovs arbetsplats under fem års tid. Mellan 2009 och 2014 var han chefskurator där och tog fram alla utställningar, med ansvar för mina lilla detalj i inredningarna. 

– Jag tillverkade en kopia av Titanic, jag berättade om Wilhelm Gustloff 1945, om Estonia 1994. En gång kom en besökare till oss och sa att vårt museum ­var bättre än Vasamuseet i Stockholm.

Ryssland tog hans Titanic

Allt detta tog slut när Ryssland invaderade och annekterade Krimhalvön 2014. De nya härskarna kapade alla band mellan museet och Ukraina och tillät inte den ukrainska personalen att arbeta kvar. Ryssland stal byggnaden, har tagit över driften av museet och presenterar det idag som ett ryskt initiativ, på en ny webbsida med .ru i adressen.

– Alla bilderna de visar är från när jag jobbade där. Där är min Titanic. Jag får inte en krona betalt för att de använder mina utställningar, säger Sergey Tonkanov när vi kikar på webbsidan.

Det är det här som kriget går ut på, menar han. Putin har inte en tanke på människorna på marken, oavsett om de talar ryska eller ej. Det handlar om rå erövringspolitik. Om att utöka Rysslands kontroll och till och med territoriella yta, och presentera det man erövrar som sitt eget.

– Därför är jag inte alls förvånad. Jag behövde lära mig mycket om Rysslands och Sovjetunionens historia när jag arbetade på museet. Redan innan annekteringen visste jag att det ligger i Rysslands natur att expandera och ta över.