Ruzanna sitter fast i ett ingenmansland

Inom ett par timmar slog de upp flera tält, reste plakat med miljöaktivistiska budskap och blockerade vägen – den enda vägen som civila armenier från Nagorno-Karabach kan ta sig till Armenien på.

Ruzanna, som egentligen heter något annat, var på besök hos sin dotter i Sverige. Hon är armenier från Nagorno-Karabach. Dottern tyckte att hennes mamma skulle få komma ifrån konflikten ett tag. Hon skulle få pusta ut och inte behöva tänka på de senaste årens konflikt med Azerbajdzjan.

Istället förvandlades vistelsen i Sverige till en mardröm.

Bilderna på den pågående blockaden var jobbiga för familjen att se på och de visste att om den fortsatte – vilken den gör i dag – skulle Ruzanna inte kunna komma hem.

Scenariot har blivit verklighet.

Ruzanna är i Armenien när vi träffar henne. Hon bor tillfälligt hos en avlägsen släkting i huvudstaden Jerevan.

– Jag hade velat vara kvar i Sverige. Men gränspolisen ville inte förlänga mitt visum och Migrationsverket sade att jag antingen behövde lämna Sverige eller ansöka om asyl, säger Ruzanna uppgivet.

Formellt har hon ett armeniskt pass, men i Armenien anses hon vara medborgare i Republiken Artsach. Artsach är det armeniska namnet för den de facto självstyrande republiken Nagorno-Karabach.

Nagorno-Karabach har varit självstyrande sedan ett blodigt krig på 90-talet, men är internationellt erkänt som en del av Azerbajdzjan. Sedan 1994 pågår det fredsförhandlingar mellan Armenien och Azerbajdzjan där statusen för regionen står i centrum.

Efter att Azerbajdzjan anföll Nagorno­Karabach hösten 2020 har fredsförhandlingarna gått i stå. Azerbajdzjan anser att konflikten är löst medan Armenien står kvar vid att statusen fortfarande behöver förhandlas.

Kriget 2020 medförde att Ryssland ­medlade ett avtal om eldupphör mellan parterna, som bland annat resulterade i att det numera finns 2 000 ryska fredsbevarande trupper i ­Nagorno-Karabach. Det är de som formellt bevakar den humanitära korridoren, Latjinkorridoren, som leder mellan Armenien och Nagorno-Karabach – den som nu är blockerad.

Ruzanna befann sig i Sverige på ett vanligt Schengenvisum. Efter 90 dagar kan man antingen ansöka om att förlänga det eller lämna länderna som omfattas av Schengenavtalet. I och med vägen till Nagorno-Karabach blockerades den 12 december valde hon att stanna i Sverige så länge det gick.

– Helst av allt vill jag komma hem. Jag vill inte vara här i Armenien, men köerna för att åka med Röda korset är jättelånga, säger Ruzanna.

De som innan blockaden inleddes den 12 december fastnade på ”fel” sida kan ansöka om att åka med Internationella rödakors­federationens bilar. Kön är som sagt lång.

Enligt Ruzanna har de uppgivit att det nästan är 2 000 människor som ska transporteras och varje dag kör åtta bilar fram och tillbaka.

Den största oron för dem som åker är att Röda korset uppgivit att de lämnar dokumentation till den azerbajdzjanska sidan om vilka de transporterar. Enligt trovärdiga källor som vi talar med rör det sig inte om något annat än namnlistor, vilka lämnas till azerbajdzjanska, ryska och armeniska myndigheter.

Internationella domstolen i Haag uppdrog den 22 februari åt Azerbajdzjan att med alla tillgängliga medel garantera obehindrad passage till Nagorno-Karabach. Ordern har inte följts och Armenien försöker nu dra frågan till FN:s säkerhetsråd.

EU-parlamentet godtog i mitten på mars en resolution om att uppdra åt EU-kommissionen att genomföra sanktioner mot Azerbajdzjan om blockaden fortsätter.

Azerbajdzjan menar å sin sida att det är miljöaktivister som blockerar vägen, inte staten. Efter över 100 dagar av blockaden är det dock ingen trovärdig källa som fortfarande argumenterar för att miljöaktivisterna är något annat än utsända av regimen i Baku.

Bland annat finns det gott om ­dokumentation på att regimen aktivt ­rekryterar universitetsstudenter i utbyte mot goda betyg.

Ruzanna hade velat vara kvar i Sverige tills att blockaden upphört.

– Det kostar pengar att vara i Armenien. Jag hade kunnat vara hos min dotter i Sverige och vänta på att blockaden skulle upphöra. Jag förstår inte varför de inte ville förlänga mitt visum. Vi ville inte ansöka om asyl eller nåt. Det enda jag vill är att komma hem.

Hon suckar högljutt när hon berättar.

– Vad som än händer så har jag ju bara ett hem. Det är Artsach. Om inte vi armenier bor kvar där, vad är det då vårt land värt?