(Dagens ETC/Chibok, Nigeria) Dagarna i mitten av april, när harmattan blåser, lägger dammet från Sahel sig som en matta över Chibok. Det täpper till ögon och öron, letar sig ner i halsen och sätter sig i håret och pälsen på människor och djur. I Chibok sopar invånarna sina bakgårdar, stänger dörrar och fönster, men dammet letar sig in i husen. Molnet av sand och grus gör det svårt att se mer än några meter framför sig. Natten till den 14 april i fjol var ett undantag. Himlen var klar och det var fullmåne, minns Ruvaktu. Skolgården utanför sovsalen där flickorna låg i sina sängar badade i månljus. Det sken in på Ruvkatu där hon låg överst i våningssängen och hon kunde tydligt urskilja de andra sängarna som stod på rad utmed rummets långsidor. I sängen närmast hade Patience somnat med armen över huvudet. På andra skymtade hon Aminas ryggtavla. Några sängar bort vände och vred Hawa på sig. Hon hade tydligen också svårt att sova. Trots att hon var den av vännerna som hade lättast för sig i skolan oroade hon sig alltid dagen före ett prov.
– Vi gick sista året och skulle skriva examen för få våra slutbetyg dagen därpå, minns Ruvkatu.
Hon sitter på en bänk utanför familjens hus i Chibok. Några hönor pickar på den sandiga gården. En get står bunden vid ett träd lite längre bort. Ruvkatu sitter rak i ryggen. Händerna vilar i knäet.
– Skotten kom plötsligt. Det var flera i följd. Medan några av flickorna rusade upp och fram till fönstret låg jag kvar i sängen. Just när jag hade bestämt mig för att jag hade drömt alltihop hördes fler skott.
219 saknas fortfarande
Det är ett år sedan Boko Haram, islamistmilisen som sprider skräck i byarna i nordöstra Nigeria, kidnappade 276 flickor från deras skola i Chibok. Medan 57 flickor lyckades fly, saknas 219 fortfarande. Ruvkatu var en av de som flydde innan rebellerna nådde lägret i Sambisaskogen. Den där natten var hon på väg ner från våningssängen när rösten trängde in genom det öppna fönstret:
”Var inte rädda. Vi är soldater. Vi är här för att skydda er”, sa mannen på haussa, språket som talas av majoriteten av befolkningen i Borno.
”Vi måste berätta för soldaterna att vi är här”, viskade en flicka.
”Det är inte soldater, det är Boko Haram”, kom svaret i Ruvkatus öra. Väninnan Hawa hade klättrat ner från sin säng och satt nu på golvet intill Ruvkatu.
– I samma stund flög dörren upp och männen trängde in i rummet. Det var försent att fly, säger hon.
Vägrar hjälp
Mitten av april är mangosäsong i södra Borno. De gröna frukterna hänger i klasar från träden. När de mognar sprids en söt doft över byarna som ligger som ett pärlband längs den dammiga grusvägen. I slutet av vägen ligger Chibok, en by med drygt 6 000 invånare. Här finns en moské och flera kyrkor. Majoriteten av invånarna i Chibok är kristna, till skillnad från övriga Borno där muslimerna är i majoritet. Här finns också en marknad, ett kommunhus och en fritidsgård men ingen skola. När Boko Haram attackerarde brände de också ner skolan. Kvar finns bara de taklösa huskropparna och några enstaka förråd där skolan förvarade mat och andra förnödenheter. Planer på att bygga upp skolan finns, men pengar saknas. En hjälporganisation har erbjudit sig att betala och regeringen har gett sitt godkännande, men guvernören i Borno, som tillhör oppositionspartiet, vägrar att ta emot hjälp från politikerna i Abuja.
Ständigt närvarande
Ruhab, 15 år, har inte gått i skolan sedan januari i fjol när ryktet om att Boko Haram skulle attackera skolan spreds i Chibok.
– Jag ville fortsätta, men mina föräldrar vägrade, säger hon, och rör runt i grytan med ris.
Istället för läxläsning ägnar hon dagarna åt hushållssysslor.
– Jag städar, tvättar och lagar mat åt min bror. Varje kväll när han kommer hem från jobbet ser jag till att det finns en gryta med ris och något kött färdigt.
Christina, även hon 15 år, fick lämna skolan samtidigt som Ruhab.
– Mina föräldrar vågade inte låta mig gå kvar, säger hon.
Hon tog aldrig ryktena om en attack på allvar. Det var innan Boko Haram attackerade. Christinas yngre syster går i skola i Maiduguri, men hon är kvar i Chibok.
– Mina föräldrar hade inte råd att betala för oss båda, säger hon.
Det finns knappt någon i Chibok som inte antingen är släkt med eller känner någon av de kidnappade Chibok-flickorna. På väg till marknaden pekar Yana Galang på en grupp män som sökt skugga under ett baobabträd.
– Ser du mannen i blå skjorta? Hans dotter är med Boko Haram nu. Mannen bredvid honom förlorade två flickor, en dotter och en systerdotter, den där dagen.
Hennes egen dotter, Ruvatu, var 17 år när rebellerna kom. Under året som gått har hon hunnit fylla 18.
– Ruvatu är en snäll flicka. Glad. Hon är mycket omtyckt och har flera vänner. De brukade komma hem till oss och laga mat. Ruvatu var duktig på att fläta. De andra flickorna brukade be henne fixa deras hår.
”En hel generation förlorad”
Dagen före attacken var en söndag. Flera av flickorna var hemma över helgen men återvände till skolan samma dag för att skriva sina slutprov. Ammon Jasini bönade och bad att hans dotter Kwadzigu skulle stanna men hon ville absolut tillbaka till skolan för att förbereda sig för provet nästa dag.
– Jag bad henne komma och lägga sig bredvid mig på sängen, men det var omöjligt att övertala henne.
Han kan inte längre hålla tillbaka tårarna.
– Hade Kwadzigu inte gått tillbaka till skolan den där dagen hade hon kanske varit här nu.
En hel generation har gått förlorad, menar religionsläraren Hawa Usman.
– Jag minns Dorcas, Hawa och Lidia. Det var alla duktiga flickor. Dorcas var bra på fotboll. Hawa var tystlåten medan Lidia var mer pratglad. Jag blev inte förvånad när hon gick med i skolans debattklubb.
Skyddade sig med en käpp
”Mig dödar de säkert, men kanske skonar de flickorna”, tänkte Enjida Danya, skolans vaktmästare, medan han skyndade över skolgården, stödd på sin käpp.
– Käppen var mitt enda skydd. Jag hade ingen chans mot rebellerna.
För ett år sedan fanns bara ett tjugotal soldater i Chibok. Idag är de betydligt fler. Några av dem bevakar en vägspärr alldeles intill skolan som ligger en bit utanför byn. Många föräldrar anklagar skolans rektor för att ha sålt flickorna till Boko Haram.
– Hon fick pengar av rebellerna för våra flickor, säger en mamma.
Efter attacken har rektorn och flera av lärarna lämnat Chibok. Bara vicerektorn bor kvar i ett stort hus. Utanför på gatan står en ny bil parkerad. Andra menar att regeringen är ansvarig för att inte en enda av de 219 flickorna har hittats.
– Om presidenten vet var flickorna är förstår jag inte varför han inte gör allt han kan för att hitta dem, säger Bulama Jonah, pappa till Amina.
Ruvkatu kände den kalla vinden mot ben och axlar. Hon drog tygstycket som hon bar runt midjan tätare omkring sig. De beväpnade männen hade tvingat ut flickorna på skolgården och tvingat dem att sätta sig på marken under de höga nemträden som växte kring skolan. De sa att utbildning, ”boko”, var dåligt, ”haram”.
– De sa att vi skulle gifta sig och stanna hemma som goda muslimer, säger Ruvkatu.
Hon var omringad av flickor som satt på huk eller med benen i kors. Några grät. Andra satt tysta, sammanbitna. Hawa satt på Ruvatus högra sida. De vågade inte prata eller ens titta på varandra. Medan några av männen vaktade flickorna gick andra igenom skolan förråd. De plockade åt sig säckar av ris, bönor, konserverad frukt och grönsaker – sådant de inte kunde få tag i bushen. När de hade packat bilarna fulla fick flickorna order att klättra upp sätta sig bredvid de stulna varorna. Ruvkatu hamnade hon längst bak på flaket. I tumultet tappade hon bort Hawa. Innan männen klev upp i bilarna tände de eld på skolbyggnaden. Från sin plats på flaket kunde Ruvkatu se hur lågorna slickade taket medan bilarna svängde ut på vägen.
Flera varningar
Det första brevet var adresserat till imamen. Det var placerat så att han skulle hitta det under fredagsbönen. Om inte skolflickorna i Chibok täckte håret och klädde sig anständigt hotade Boko Haram att attackera skolan. Det skulle komma ytterligare två varningar innan skolans ledare kontaktade regeringens säkerhetsansvarige i Damboa. Mindre än ett dygn senare attackerade Boko Haram skolan.
Konvojen av lastbilar och motorcyklar hade svängt av vägen och körde genom ett landskap av låga buskar och högt gräs. Månen hade gått i moln men det var ändå tillräckligt ljust för att Ruvkatu skulle kunna urskilja baobabens knotiga grenar som sträckte sig mot natthimlen. Från sin plats längst bak på lastbilsflaket såg hon hur flickor började försvinna ut i mörkret. Det var som att se en välrepeterad dans – medan några helt enkelt ställde sig upp och lät sig trilla över kanten på lastbilsflaket fick andra tag i trädgrenar och svingade sig ljudlöst ut i natten. Hela förloppet var så overkligt att Ruhab undrade om hon drömde. Hon försökte titta efter Hawa men väninnan syntes inte till i massan av flickkroppar. Träden var högre nu. Buskagen tätare. De måste vara helt nära Sambisa-skogen som breder ut sig strax norr om Chibok. Skulle hon också fly var hon tvungen att göra det nu, innan de nådde skogen. Hon sträckte på nacken för att se över massan av flickhuvuden. Ljuset från pickupen bakom lyste upp vägen men nådde inte ända fram till lastbilen som Ruvkatu färdades i.
Långsamt för att inte förlora balansen på det krängande flaket hävde hon sig upp så att axlarna var i jämnhöjd med kanten på lastbilsflaket. Farten var fortfarande hög men inga rebeller på motorcyklar syntes till. Ruvaktu kände något snudda mot hennes högerarm. Hon vände sig om. Bredvid henne satt en späd flicka med hårt knutna flätor. Hon var några år yngre än Ruvkatu, som kände igen flickan från samlingarna i skolan. Hon tänkte också hoppa, insåg Ruvkatu, men hon verkade betydligt mer beslutsam än Ruvkatu kände sig. Hon sträckte ut handen mot flickan som tog den och inte så mycket hoppade som drog Ruvkatu med sig över kanten. I luften tappade hon taget om flickans hand.
Smärtan i benet när hon landade på marken var så intensiv att hon glömde bort var hon befann sig. Hon låg kvar på marken i några sekunder innan hon började krypa, bort från lastbilen. Dammet som hjulen rev upp i den torra jorden dolde henne för stunden. När det lagt sig skulle hon vara lätt att upptäcka. Marken var hård och stenig. När hon inte orkade krypa längre rullade hon ihop sig till en boll med armarna runt knäna. Hon kunde inte längre höra motorljudet från rebellernas fordon. Hon visste inte vart de var och hon brydde sig inte heller. Det enda hon ville var att sova.
När hon vaknade var det redan ljust. Hon tittade ner på sina armar och ben. De var fulla av sår. Tyget som hon bar runt midjan hängde i trasor. Hon slet av det. Det vara bara i vägen när hon fortsatte att ömsom krypa, ömsom släpa sig fram genom buskarna när hon hörde fotsteg som kom emot henne. Hon kände igen mannen från byn. När byborna märkte att flickorna var försvunna gav några av männen sig ut för att leta efter dem, berättade han medan han bar henne tillbaka till Chibok. Vid skolan möttes hon av förtvivlade föräldrar. Ruvkatu vände bort blicken när hon såg besvikelsen i deras ögon över att hon inte var deras dotter. Flickan med flätorna syntes inte till.
Vill gå klart skolan
Ruvkatus nio månader gamla dotter gnyr stilla. I en van rörelse drar hon upp tröjan och ger flickan bröstet.
– Det är jag som tar hand om henne nu när jag inte går i skolan, säger hon.
Hon fortsätter:
– När flickan blir lite äldre vill jag gärna gå klart skolan.
Ruvkatus pappa, som hittills suttit tyst på en bänk tillsammans med resten av familjen, harklar sig och säger:
– Det är bättre att hon gifter sig och stannar hemma. Utbildning är bara bortkastade pengar.
– Pappa fick aldrig gå i skolan, viskar Ruvkatu.
Några av flickorna som lyckades fly den där natten har fått fortsätta sin utbildning på American University i Yola. Ytterligare fem flickor hämtades av en kristen organisation som tog dem med sig till USA, men inte ens pappan till en av flickorna vet exakt var hans dotter är.
– De första veckorna när Bring back our girls-kampanjen pågick slet alla i eleverna. Sedan blev det tyst, säger pastor Immanuel Tari Ali.
De flickor vars föräldrar inte har råd att skicka sina flickor till skolor i regionhuvudstaden Maiduguri eller Abuja tvingas stanna i Chibok. Ruhab berättar att flera av hennes jämnåriga väninnor har gift sig. Några har fått barn. Det enda hon vill är att gå i skolan.
– Jag slösar bort min tid, säger hon och himlar med ögonen.
Hon fortsätter:
– Min hjärna förtvinar. Jag har glömt massor redan. Engelska till exempel. Ber någon mig ta upp en penna nu tror jag inte personen är klok. Jag har glömt bort hur man skriver.
När du väl är gift kan du glömma skolan. Ingen man låter sin hustru läsa vidare, konstaterar hon.
– Om inte mina föräldrar låter mig gå klart skolan kan de lika gärna gifta bort mig med första bästa.
Många föräldrar är rädda för att låta sina döttrar gå i skolan i Chibok, även om den skulle öppna igen. Boko Harams attacker har satt djupa spår i det lilla samhället. Att ingen vet vad som har hänt flickorna eller var de är gör traumat så mycket djupare. Ruhab tror inte att hennes klasskompisar är kvar i Nigeria.
– Jag tror att de är i något av grannländerna, kanske Tchad. Hur förklarar du annars att armén har letat överallt, i rebellernas högkvarter i Gwoza och Sambisaskogen utan att hitta en enda av flickorna. Bara Gud vet var de är och bara han kan få dem tillbaka.
