För att förstå den fullständiga absurditeten i dessa beskrivningar kan man föreställa sig en kolumn till minne av Slobodan Milosevic som fokuserar på oskyldiga detaljer om hans ledarskapsstil och förkärlek för fotboll. Eller varför inte en minneskolumn om Saddam Hussein som beskriver hur ung Hussein var när han blev Iraks president 1979 och hans favoritefterrätt i palatset i Bagdad.
Rumsfeld tjänstgjorde i en rad olika positioner i president Richard Nixons regering under dennes första mandatperiod. Rumsfeld lämnade Vita huset 1973 för tjänsten som USA:s Nato-ambassadör. Han återvände efter Nixons avgång och blev så småningom stabschef för president Ford. Rumsfeld förblev stabschef fram till 1975, året då den sista amerikanska helikoptern lämnade Vietnam. I oktober samma år blev han utsedd till försvarsminister.
För att sätta dessa intetsägande fakta i perspektiv kan det vara värt att komma ihåg att Nixon gick till val med det befängda påståendet att ha en hemlig plan för att avsluta Vietnamkriget. Christopher Hitchens förklarar detaljerat i boken ”The Trial of Henry Kissinger” hur Nixon och hans allierade i själva verket konspirerade för att sabotera fredsförhandlingar mellan USA och Nord- och Sydvietnam, i syfte att se till att Nixon skulle vinna presidentvalet.
I praktiken gick Nixons hemliga plan ut på att sakta förlora kriget, men först efter att ha bombat och invaderat det neutrala Kambodja. Under tiden Rumsfeld arbetade för Nixon, Ford och Nato använde sig det amerikanska imperiet av hänsynslöst våld mot vietnamesiska bönder för att bevara en korrupt och mycket impopulär USA-vänlig regim.
På inspelningar från den här tiden hörs Nixon hänvisa till Donald Rumsfeld som en ”hänsynslös liten jävel”. Det är värt att fundera på vilken sorts person som skulle göra sig förtjänt av den typen av beundran från Nixon, en man som själv olagligen konspirerade mot sina inhemska politiska fiender och övervakade folkmordsliknande skeenden i Vietnam, Laos och Kambodja.
Rumsfeld tillbringade det första året av sin tid i Nixons regering som chef för det så kallade Office of Economic Opportunity. I denna position arbetade han aktivt för att slopa åtgärder som syftade till att hjälpa fattiga människor i USA. I senare positioner var han direkt inblandad i den imperialistiska krigsmaskinen. Hans insatser skulle kunna ha lett till allvarliga påföljder om de principer som USA tillämpade på krigsförbrytare efter andra världskriget skulle tillämpas på amerikanska tjänstemän.
Rumsfelds mest direkta deltagande i brott mot mänskligheten inträffade dock senare, under hans andra period som försvarsminister. Han övervakade invasionen av Afghanistan och startade därmed det längsta kriget i USA:s historia. Officiellt motiverades kriget med att talibanregeringen vägrade överlämna Osama Bin Laden till USA efter terrorattackerna den 11 september. Det är värt att notera att om denna princip tillämpades konsekvent – att skyddandet av terrorister är tillräckligt skäl för att starta krig – skulle exempelvis Kuba ha rätt att bomba Miami. Det är också en princip som innebär att varje politiskt spänd situation enkelt kan leda till krigföring och kaos. När man är ett imperium har man emellertid andra spelregler än resten av världen.
När president Bush, Rumsfeld, dåvarande vicepresident Cheney och resten av gänget senare insisterade på att invadera Irak var motiveringen ännu svagare. Det påstods att Saddam Hussein själv skulle använda massförstörelsevapen eller förse al-Qaida med massförstörelsevapen någon gång i framtiden. För att säkerställa att detta aldrig skulle hända var det avgörande att bomba, invadera och ockupera hela landet. För att vara på den säkra sidan, helt enkelt. Tänk om den spelregeln också gällde för resten av världen.
Vid denna tid skrev Jonah Goldberg en uppmärksammad kolumn i tidningen National Review, där han rättfärdigade USA:s invasion av Irak genom att citera hans vän Michael Leeden: ”För att visa världen att vi menar allvar bör USA ungefär vart tionde år hugga tag i ett litet struntland och kasta det mot väggen.”
I linje med detta skrev Thomas Friedman i tidningen New York Times att Bush-regeringens oförutsägbara krigshetsande skickade ett viktigt budskap till de så kallade terroristländerna. Han skrev, ”Vi vet inte exakt vad vi ska göra åt problemet men om ni tror att vi bara ska luta oss tillbaka och vänta på nästa attack, då har ni fel. Vänta bara tills ni får stifta bekantskap med Donald Rumsfeld, han är ännu mer galen än ni.”
Vad innebär Donald Rumsfelds galenskap i praktiken? Enligt en studie som publicerades i The Lancet (en av världens mest prestigefyllda medicinska tidskrifter) år 2006, året då Rumsfeld lämnade sin position, hade 654 965 människor dött till följd av övervåld i Irak sedan invasionen 2003. Det är 2,5 procent av landets totala befolkning.
Denna beräkning tar naturligtvis inte hänsyn till det kaos som har fortsatt att plåga regionen under de arton år som passerat sedan invasionen 2003. Ett likande scenario i mindre skala har pågått i Afghanistan.
Där är amerikanska trupper fortfarande närvarande och bröllopsfester bombas alltjämt, nästan två decennier efter att Rumsfeld och hans vänner drev igenom sin invasion.
Utöver antalet döda bör såklart också nämnas det lidande som åsamkats familjer i dessa länder som förlorat nära och kära. För att inte tala om de miljoner flyktingar som har tvingats lämna sina hem. Siffran inbegriper inte heller lidandet hos de som skadats allvarligt.
Denna siffra utelämnar även en av de mest förfärande aspekterna av Rumsfelds tid som försvarsminister, nämligen den öppna omfamningen av så kallade förbättrade förhörstekniker, det som mer korrekt skulle kunna kallas för tortyr. Misstänkta som olagligen fängslats baserat på misstanke om inblandning i terrorism (eller bara motstånd mot invasionen av deras länder) torterades i Irak och Afghanistan, i den ökänt laglösa anläggningen vid Guantanamo Bay, och på andra håll runt om i världen. En del av detta skedde under CIA:s regi, men mycket ägde rum via Rumsfelds försvarsdepartement.
2006 lämnade Wolfgang Kaleck, åklagare i Berlin, in en formell brottsanmälan mot Rumsfeld och flera andra amerikanska tjänstemän för deras inblandning i tortyr. Av självklara anledningar kommer Rumsfeld aldrig behöva närvara vid en eventuell rättegång, vare sig i Tyskland eller någon annanstans.
Enbart av denna anledning dog Rumsfeld en för tidig död.
