För det här är inga statister utan Bunadsgeriljaen, en aktivistgrupp som tagit självaste Stortinget med storm i sina protester mot landets BB-nedläggningar.
”Folkdräktsgerillan” har inte iklätt sig sina bunader för billigt effektsökeri, understryker grundaren Anja Cecilie Solvik när vi möts i Oslo:
– Manusförfattaren och regissören Hulda Garborg, född 1862, var en kvinnlig pionjär som ville skapa en teaterkultur för folket. Hon valde att kämpa för det i ett plagg som hade burits av just vanligt folk: bunaden. Det tog jag fasta på, för födandet är ju verkligen någonting som berör alla.
Folkdräkten har tidigare använts vid gräsrotsdemonstrationer mot makten, fortsätter Solvik:
– Som när man protesterade mot unionen med Sverige! Även då gick kvinnor i folkdräkt.
Det är häftigt att du tagit på dig den inför vår intervju.
– Jag har burit bunaden sedan den första april, skrattar Solvik.
Varje dag, menar du? Ända sedan i våras?
– Ja. Men några gånger har den varit på tvätt…
En personlig protest
Många BB-aktivister arbetar inom vården, men Anja Cecilie Solvik är verksam som konstnär. Startskottet för gerillans bildande gick när hon fick ett telefonsamtal i början av året:
– En förlossningsavdelning där ett av mina konstverk hänger ringde och meddelade att de skulle läggas ned. Vad ville jag göra med verket?
Hon reste dit, funderade, bestämde sig till slut för att den sista kvinna som fick föda på kliniken skulle skänkas konstverket. Men någonting skavde. 1974 föddes hon själv på samma avdelning i Kristiansund och när en barnmorska hämtade ut Solviks journal, och berättade om den förlösande barnmorska som ägnat hela sitt liv åt kliniken, blev det plötsligt personligt:
– Jag förstod hur mycket avdelningen hade betytt för kvinnor genom åren, och jag tänkte på hur ”min” nu avlidna barnmorska skulle ha reagerat på nedläggningen. Så jag tänkte att jag kunde skapa en hashtagg eller liknande, i protest.
Solvik tog fasta på de upprörda orden från en lokal fotbollsmanager, Ole Gunnar Solskjær, också född på samma avdelning. ”Om jag inte var fotbollsmanager skulle jag vara politiker, för de får inte lägga ned vår by (stad)”, sa han till pressen.
– Det blev hashtaggen: #läggintenedvårby.
Av en slump var Solvik klädd i folkdräkt vid sjukhusbesöket eftersom hon var på väg till ett barndop, där gäster ofta bär bunad. Hon fick barnmorskan att ta ett foto av henne med flexade armmuskler utanför dörren till den hotade avdelningen. Under bilden på sitt Facebook-inlägg skrev hon: ”Ta på er bunaden, kvinnor.” Det var den 31 mars.
500 kvinnor i folkdräkt
Inlägget började delas i rekordfart och Solvik slog sig snart ihop med tre andra kvinnor som visade intresse för att organisera sig:
– Vi bestämde att jag skulle smugglas in på Arbeiderpartiets årsmöte. Där lyckades jag få tag på en reporter och berättade om vår hashtagg och det namn vi bestämt oss för att verka under: Bunadsgeriljaen.
Efter att den första nationella nyhetsartikeln om gerillan publicerats exploderade den folkliga responsen:
– Sju veckor senare var vi över 70 000 medlemmar på Facebook!
Solvik och hennes nyfunna kollegor bestämde sig för att hålla en demonstration utanför Stortinget i centrala Oslo och satte datumet till den 14 maj:
– Jag kom gåendes nedför gatan mot Karl Johan och det som slog mig först var alla kvinnor som hade ställt upp, mitt på dagen, i bunad. Över 500 var de, och några män. De bar med sig plakat och ropade: ”Trygghet för barn och mor, vi vill föda där vi bor!”
– Utöver vårt eget filmteam hade reportrar, tv-kameror och journalister från alla norska tidningar samlats. Det var stort och lite skrämmande.
Gruppen är nu 100 000 Facebook-medlemmar stark och har fått ett sådant genomslag, att några dagar innan vi ses knep ”bunadsgerilja” andra plats på språkrådets lista över årets nyord (förstaplatsen gick till det lika tidsenliga ”klimabrøl”, ungefär klimatvrål).
Vad skulle Anja Cecilie Solvik säga är kärnan i Bunadsgeriljaens budskap?
– ”Lyssna till kvinnorna!”. Alla de som åker in med värkar bara för att få höra att ”här är det nedlagt”, och så tvingas de åka vidare, vissa med risk för att förlora sitt barn. Den ångesten… Varje förlossning är en erfarenhet som samhället bör lyssna till. Antalet födda barn i Norge sjunker. Ska man få upp siffrorna måste politikerna se till så att förutsättningarna för barnafödande finns.
– Omkring 400 norska barn föds i vägförlossningar varje år. Det måste få ett slut!
Risker ökar med avstånd
Den norska forskaren Hilde Marie Engjom har utfört den definitiva, mycket omfattande studien i frågan och refereras också ofta av svenska BB-aktivister. Efter att ha studerat förlossningsdata från 1979 till 2009 fann Engjom att riskerna för den födande kvinnan ökade i takt med att avstånden ökade. Solvik säger att ingen norsk politiker har lyckats komma med några motargument mot Engjoms forskning. Trots detta fortsätter centraliseringen. Har beslutsfattarna inte beaktat fallet Sverige, där kvinnor och barn skadats i åratal av långa avstånd?
– Tvärtom. De hänvisar till ”framgångsexemplet Sverige”.
Ni har kritiserats för att sprida skrämselpropaganda?
– Ja. Och då förklarar vi att vi försöker sätta fingret på farorna med att skära ned på små kliniker och sedan hänvisa kvinnor till de stora sjukhusen, där de blir avvisade på grund av platsbrist.
– Det ska sparas, sparas, sparas. Nu ska kvinnor skickas hem sex–tolv timmar efter förlossningen. ”En del vill själva åka hem tidigt” – jo, men inte alla, och inte under tvång? Flera kvinnor har berättat för oss att de hellre vill hem än att ligga på en överbelagd BB-avdelning. Några har haft olika problem och besvär. De som är mest nöjda är de som ligger på mindre avdelningar.
– Minimitiden att få stanna på BB borde vara 24 timmar. Detta för att kunna förebygga förlossningsdepression och hindra blödningar.
Saknas 600 barnmorskor
Förlossningsdepressioner har ökat lavinartat i Norge i takt med kapade vistelsetider på BB, berättar Solvik:
– Siffran har nästan fördubblats de senaste tio åren. Forskare sätter detta i samband med allt tidigare hemgång. Vi i Bunadsgeriljaen tycker att det är oklokt att skicka hem kvinnor för tidigt, innan det finns en god mottagningsapparat. Även om hälsoministern har fördubblat antalet barnmorskor i kommunerna saknas fortfarande 600 morskor för att få både graviditetsuppföljning och eftervård på ett tillfredsställande sätt.
Det man måste förstå med födande, är att det också handlar om att föda en mamma, menar Solvik:
– En traumatisk förlossning kan skada inte bara kvinnans mående utan också anknytningen mellan mor och barn. Många nya mammor i Norge upplever att de lämnas i sticket.
Vad har ni i Bunadsgeriljaen lyckats förbättra, rent konkret?
– Vi har fått upp födande på dagordningen. Politiker tar med sig våra argument in i debatten och känner sig nödgade att svara på allt vi skriver och säger. Vi har varit i Stortinget och drivit vår sak. Vi har påverkat lokalval under 2019, där politiker vunnit röster med löften om tryggt födande, och vi kommer nog att påverka det norska valet 2021. Och vi lyckades skjuta upp nedläggningen av förlossningsavdelningen i Kristiansund som allt startade med.
Tills när?
– Tills nästa beslut om att stänga. De har sagt att beskedet om när detta kommer att ske kommer våren 2020. Signalen är att de vill slå samman två avdelningar innan det nya storsjukhuset, SNR, står klart. Därför fortsätter vi kampen. Och hoppas på ett nytt uppskjutande.
Kan centraliseringen stoppas?
– Ja. Nu har gräsrötterna rest sig. Politikerna har blivit förvånade, de verkar ha insett att ett avstånd byggts upp mellan dem och folket och att de kanske har tappat siktet på folkets bästa. Vi hoppas att nästa regering vill sätta stopp för det.
I en parallell till den svenska situationen säger Solvik att inget politiskt parti är oskyldigt till BB-nedläggningarna:
– Den förra regeringen lade ned sex, den nuvarande har lagt ned två och fyra till står redo att slaktas. Själva är vi partipolitiskt obundna och försöker prata med alla.
– Statsministern säger att vi måste föda fler barn för Norge. Men de kvinnor som gör det, riskerar ju att råka illa ut? Det är inte genomtänkt. För de flesta kvinnor går det bra, men vi vill att alla norska mödrar ska känna sig trygga ända fram till hemresan från BB, helst ännu längre.
Sverige i skamvrån
Solvik slår upp sin dator och visar ivrigt sin bildsamling, en diger bunt för en rörelse som inte ens har ett år på nacken:
– Här har vi en kvinnlig läkare som ska cykla längs kusten iklädd bunad för att stödja vår kamp.
– De här gerillakvinnorna rodde en höggravid kvinna över sjön som ett ”stunt”, såsom man gjorde förr i tiden. Det tog fem timmar, tolv kvinnor rodde båten.
Åran har blivit något av rörelsens symbol, säger hon och skrattar till:
– En gång har jag avbrutit ett styrelsemöte genom att dunka åran i golvet.
I nästa stund blir hon allvarlig:
– Vi måste stoppa de norska BB-nedläggningarna. Förlossningsklinikerna är redan för få!
Bunadsgeriljaens kritik sätter ett osmickrande ljus på vår egen situation. I Sverige föds mer än dubbelt så många barn som i Norge – runt 115 000 per år, jämfört med grannlandets 55 000. Ändå har vi färre förlossningsställen: 39 stycken. Norge har 45.
På väg tillbaka till Sverige tar jag regelbundna pauser i skrivandet för att hantera de mejl som fortsätter att rasa in efter publiceringen av granskningen ”BB-krisen”. Det var länge sedan jag tappade räkningen över alla drabbade mammor och pappor som skickar bilder på avsked av små bebiskroppar på svenska BB:n. Majoriteten är mörkertal eftersom så få orkar anmäla. Det är inte direkt så att sjukvården uppmanar dem heller, och vetskapen om att det bara i de mest extrema fall (om ens då) blir konsekvenser för ansvarig vårdpersonal avskräcker. Jag formulerar en variant på samma varning jag alltid skickar (denna gång på engelska då paret är utländskt):
”Ni bör vara medvetna om att här i Sverige måste man kämpa för rättvisa i sådana här fall, och att till skillnad från i USA och Storbritannien kan ni varken förvänta er ekonomisk kompensation eller formella (eller informella) ursäkter. Det innebär nu inte att ni inte ska kämpa – snarare tvärtom.
Det plingar till i Messenger när ”Anja S” skickar över bilder på sig själv och Norges statsminister Erna Solberg och det slår mig att det inte bara är de kameravänliga kampmetoderna som är annorlunda på andra sidan av den norska gränsen. Deras politiker tycks också ta riskerande av kvinnor och barns liv på allvar. Efter över 30 år (!) av svensk BB-kris får vi nog konstatera, att våra egna folkvalda saknar den anständigheten. Nedläggningarna fortsätter, BB-avstånden ökar, kvinnor i värkarbete fraktas runt mellan överbelagda kliniker, tusentals förlossningsskadade får ingen hjälp. Kanske är det mer gerillaliknande metoder som krävs för att ruska liv i Rosenbad?
Kära medsystrar!
Vi demonstrerar inte för att vi känner för det. Vi gör det för att vi måste.
Nedmonteringen av förlossningsvården har pågått länge nog. Vi fick höra att nedläggningar av mindre förlossningsavdelningar skulle innebära bättre tillgång till de stora klinikerna. Men vad vi istället ofta upplever är stress på grund av överbelagda kliniker och långa resvägar.
Detta har pågått tillräckligt länge nu. Vi vill ha lugn och ro och adekvat hjälp när vi sätter barn till världen.
I solidaritet med er står vi enade. Enade för en bättre förlossningsvård, för mödrar, fäder och för de nyfödda. Vi visar det med värdighet och styrka från hjärtat. Tillsammans kommer vi att lyckas vända detta. Och om politikerna vill att fler barn ska födas i våra länder, då bör de lyssna till oss. Det är vi som vet!
Röster om norsk förlossningsvård och kvinnokamp:
”Norge har vi utmaningar vad gäller avstånd och transport, särskilt i de västra och norra delarna av landet. Samtidigt ökar kunskapen inom medicin och mer specialiserad vård kan utföras, och förväntas också av blivande mödrar. Det är viktigt att vi är ärliga med att kvalitet måste bibehållas var patienten än bor – åtminstone i resursstarka länder som här i Skandinavien. Eftersom bemanning och drift styrs av ekonomi, vilket kan vara mycket provocerande, är det lika med centralisering. Men centralisering innebär också att vi inom professionen kan utvecklas. Obstetriken har dock en särskild utmaning i och med att så många händelser inte är förutsägbara – annars hade vi kunnat förlägga alla förväntat okomplicerade födslar till mindre enheter.”
/ Janne Rossen, överläkare och forskare inom förlossningsvård, Sørlandet Sykehus, Kristiansand
”Det har blivit betydligt svårare att engagera folk och få dem att delta i demonstrationer jämfört med på 1990-talet. Att Bunadsgeriljaen ändå fått så stort genomslag beror sannolikt på att avståndet mellan folk och makthavare historiskt sett är litet i Norge. Men läget för jämställdheten här är långt ifrån perfekt. När jag tillträdde hade jag till exempel aldrig trott att vi skulle behöva kämpa för aborträtten igen, men den är nu hotad. I det politiska livet har det varit populärt att tala illa om ’rabiata’ feminister, även om motståndet mot kvinnor som organiserar sig förstås varken är nytt eller okänt.”
/ Ane Stø, ordförande för den nationella kvinnorättsgruppen Ottar sedan 2009
Fler vårdprotester i vinter
Den 27 november gick hundratals människor i ett fackeltåg genom Oslo för att protestera mot nedläggningen av Norges största akutsjukhus Ullevål. 37 organisationer stödde demonstrationen, bland annat alla politiska partier i Oslo som har representanter i Stortinget, förutom de tunga Høyre och Arbeiderpartiet.
Den 6 december meddelades att en majoritet i Oslo stads styre (åtta partier) är för att tillsätta en utredning om Ullevåls framtid och pausa planerna på att bygga ett nytt storsjukhus till miljardkostnader.
I Sverige har det hållits två sjukvårdsprotester i december: Sjukvårdsmarschen i Stockholm respektive systerevenemanget i Göteborg, båda den 14 december. Arrangörerna är sjukvårdspersonal och tillsammans med vanliga medborgare var planen att ”visa vårt missnöje över de beslut, varsel och organisationsförändringar som kommer skapa patientosäkerhet, förlänga vårdköerna och i slutänden drabba inte bara våra sjukaste och sköraste patienter, utan hela befolkningen”.
