Det dröjde inte längre än några veckor innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmars bussresa fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.
– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.
– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte inte igenom oss. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.
Tack vare press från den turkiska vänstern, människorättsorganisationer, kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.
– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.
Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.
Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalad i människoliv.
I samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykten från Kobane beslutade jag mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till någon slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem hade blivit totalförstörda i bombardemanget.
Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var de hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.
Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.
Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över det hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offrens fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på Turkiets sida. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.
– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag! Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, uttalade av en kurdisk kille, inte långt från Rojava, år 2018.
Förra veckan inledde Turkiets president Recep Tayyip Erdogan en militär offensiv i norra Syrien. Natten till den nionde oktober startades den så kallade ”operation fredens källa”. Det är den tredje turkiska operationen i Syrien sedan 2016, som föregåtts av ”Operation Eufrats sköld” och ”operation olivkvist”, båda i Afrin-provinsen. Flyganfall och artilleribeskjutning har drabbat Bouzra-dammen i Derek, staden Qamishli, Ras al-ayn och flera andra bebodda städer längs gränsen mot Turkiet. Dessutom har flera orter utsatts för direkt beskjutning. Turkiska styrkor har också monterat ner delar av en mur på gränsen mellan Turkiet och norra Syrien, för att trupper ska kunna passera, uppger Reuters. Enligt hjälporganisationer på plats ska 25 personer skadats allvarligt under den första nattens attacker. Fyra var kvinnor, 15 var män mällan 15 och 50 år och sex personer var barn under 17 år.
Den 13 oktober rapporterade flera medier, däribland France24, att en konvoj med civila träffades i ett turkiskt flyganfall i Serkaniye. 11 civila, varav en journalist ska ha omkommit och 74 personer, varav flera journalister ska ha skadats. Konvojen besköts av turkiska krigsflyg när den var på väg för att assistera strandade familjer.
Som ett resultat av Turkiets attacker har jag blivit tvungen att ställa in ännu en resa till norra Syrien, då den turkiska armén och dess allierade också attackerar hjälporganisationer, civila och de, som likt mig, vill bevaka situationen. Att bevakning av situationen försvåras av rädslan för bombningar och beskjutning är tydligt och allvarligt.
FN uppger att Turkiets attacker har tvingat 130 000 människor på flykt från sina hem, och att siffran kan komma att mer än tredubblas. Det den unge kurdiska killen sa till mig 2018, att Erdogans plan är att ”neutralisera” kurdernas närvaro på den syriska sidan, verkar i ljuset av de senaste dagarnas händelser vara en korrekt analys.
Giacomo Sini är ETC-anknuten fotograf, baserad i Italien. Han har sedan 2014 följt kurdernas situation i ljuset av kriget i Syrien, både på plats i Rojava och längs flyktrutten i Europa. Här återger han sina upplevelser från 2014 till idag.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
