Robi Damelin: ”Vi delar samma smärta”

Kort därpå, i början av mars kom soldater från den israeliska försvarsstyrkan hem till Robi och berättade att David hade dödats av en palestinsk krypskytt vid en vägspärr, nära den israeliska bosättningen Ofra, mellan Jerusalem och Nablus. David var 28 år.

För Robi förändrades allt.

– Det går inte att beskriva känslan när man förlorar ett barn, säger hon. Men jag minns min första kommentar: ni får inte hämnas i min sons namn. Jag antar att min bakgrund påverkade min reaktion.

Robi Damelin flyttade från Sydafrika till Israel 1967, som en av många judiska volontärer efter sexdagarskriget. Tanken var att bo i Israel ett halvår men hon träffade en man, fick två barn och blev kvar. Född i en välbärgad familj i Sydafrika, uppväxt med svarta tjänare, hästar på ägorna, skolad i dans och tennis på internatskola, beskriver hon dem som omgav henne under uppväxten som salongsradikala men med ett starkt rättspatos. Hennes farbror försvarade Nelson Mandela när han anklagades för högförräderi av apartheidregeringen på 1950-talet och en annan släkting deltog i Gandhis saltmarsch i Indien. Själv var hon aktiv i anti-apartheidrörelsen.

– Jag har det väl i blodet. När jag drev min PR-byrå i Tel Aviv jobbade jag, förutom med marknadsföring av viner, böcker och varumärken inom mode, mycket pro bono med sociala projekt. Men inte med palestinier. Jag var inte sysselsatt med konflikten och orättvisorna som följer med den. Inte då. När David dödades tog den över mitt liv.

Samma smärta

Efter att Robi Damelin hade håll­it ett tal på en fredsdemonstration i Tel Aviv blev hon kontaktad av Yitzhak Frankenthal, en judisk ortodox man vars äldsta son kidnappades och dödades av Hamas 1994. Han är en av grundarna till organisationen Parents Circle Families Forum vars medlemmar är israeliska och palestinska familjer som har förlorat nära anhöriga i konflikten.

Yitzhak Frankenthal förstod att Robi var en person som skulle bli en kraft i organisationen. Han bjöd med henne till östra Jerusalem, som är annekterat av Israel, för att delta i konferenser och möten mellan palestinska och israeliska familjer som också förlorat sina barn.

– Jag blev inte omedelbart övertygad. Det tog ett tag innan jag kunde hantera skillnader mellan palestinska och israeliska temperament och våra kultur­er, och jag ville inte falla i fällan att tro mig veta ”vad som är bäst för palestinierna”. Jag tror att min son David var mycket mer tolerant än vad jag var då. Men vid något tillfälle, när jag tittade på de palestinska kvinnorna som satt runt bordet insåg jag på riktigt att vi delar samma smärta. Om vi skulle kunna tala med en röst om försoning, skulle det kunna påverka andra. Det gick upp för mig då.

Robis PR-byrå var framgångsrik, men hennes hängivenhet för jobbet svalnade, arbetet kändes alltmer ointressant. Ett år efter Davids död avslutade Robi samarbeten med tunga aktörer som National Geographic och History channel. Hon la ner byrån. Ett nytt liv som ett av Parents Circles ansikten utåt, med resor i och utanför Israel, började ta form. Idag består organisationen av ungefär 600 familjer.

– Det är fler palestinska än israeliska familjer och det är rimligt eftersom många fler palestinier blir dödade, säger Robi Damelin.

Stoppas i check points

Kärnan i Parents Circles arbete är de personliga historierna. Palestinska och israeliska medlemmar berättar tillsammans inför publik vad de varit med om. De flesta föreläsningarna sker på skolor, flera hundra klass­er om året i Israel får besök av medlemmar i organisationen. På Västbanken får Parents Circle inte komma in i skolor men de besöker föreningar i de delar av Västbanken som israeler är tillåtna att vistas i.

– I Israel har de flesta elever vi möter väldigt lite kontakt med palestinier. Vi brukar fråga om de har varit utomlands och det har nästan alla. De är intresserade av omvärlden men oftast känner de inte människor som bor några hundra meter ifrån dem. Det är som att den israeliska och den palestinska historien är två parallella universum. Det är inte bara här i Israel vi möter det, nästan överallt märker vi en brist på möten mellan människor med olika bakgrund.

Det israeliska utbildningsministeriet är välvilligt inställt Parents Circles verksamhet.

– Tack och lov, säger Robi Damelin. Men det händer för ofta att våra palestinska medlemmar blir fördröjda vid någon check point när de är på väg till en skola för att tala om försoning. Det händer att de möts av höger­extrema personer inlindade i israeliska flaggor som skriker utanför skolor att palestinier är terrorister. De två senaste åren har det tyvärr blivit vanligare.

Skrev till mördarens föräldrar

Två och ett halvt år efter att David dödades greps den man som sköt honom.

– När jag fick beskedet av armén ställdes allt på sin spets. Det visade sig att han dödade tio personer vid samma tillfälle som David. Sju soldater och tre civila. Det är ju lätt att gå omkring och prata om fred och kärlek och allt sånt där. Men menade jag verkligen det jag pratade om? Det var en prövning.

Det tog tre månader, Robi bestämde sig för att skriva ett brev till föräldrarna till mannen som dödade David. Två palestinska medlemmar i Parents Circle översatte det till arabiska och levererade det till familjen i Gaza. Brevet börjar så här:

Det här är det svåraste brev jag någonsin kommer skriva. Mitt namn är Robi Damelin och jag är mor till David som dödades av er son. Jag vet att han inte dödade David för att han var David. Om han hade känt honom skulle han aldrig göra en sån sak.

– Jag skrev om David, vem han var. Att han studerade på Tel Avivs universitet, och var en del av fredsrörelsen. Jag berätt­ade om Parents Circle och föreslog att vi skulle mötas, att vi är skyldiga våra barn och barnbarn det. Jag trodde att jag skulle få ett brev tillbaka från dem eller deras son. Det fick jag inte.

Tre år senare kom ett slags svar. Mannen som sköt David och nio andra skrev på en palestinsk hemsida att Robi Damelin är galen, att hon skulle hålla sig borta från hans familj. Han skrev att han dödade tio människor för att befria Palestina.

– Då visste jag genom palestinierna som levererade brevet till hans föräldrar att han som barn såg sin farbror brutalt dödas av soldater i den israeliska armén. En annan av hans nära släktingar försvann i den andra intifadan och ytterligare en blev dödad då.

”Värre än apartheid”

2012 reste Robi Damelin till Sydafrika med två dokumentärfilmare och spelade in filmen ”One day after peace”.

– Vi mötte offer och förövare och ville fördjupa oss i vad vi kunde lära av försoningsprocessen där. För mig handlade det arbetet mycket om att försöka förstå vad förlåtelse betyder på djupet och hur jag skulle kunna avsluta med mannen som är ansvarig för Davids död. När vi kom tillbaka till Israel, ville jag möta Davids mördare i fängelset. Men enligt det juridiska regelverket är det han som måste be om ett möte om det ska bli av. Så vi får se hur det blir. Han sitter i fängelse på livstid och jag har inte gett upp hoppet att träffa honom, det skulle nog vara ett slags avslut för mig även om jag känner att det mötet inte är lika viktigt för mig längre.

Robi Damelin skriver krönikor i den israeliska vänster­tidningen Haaretz. Ofta handlar de om ockupationen. På frågan om hon anser att apartheid­begreppet är tillämpligt på Israel svarar Robi att hon tycker det.

– Jag älskar det här landet. Jag flyttade ju hit. Men det är en hatkärlek. Man måste våga se verkligheten. En del saker i Israel är på sätt och vis värre än apartheid som det var i Syd­afrika. Där var det ju lagstadgad rasism, alla visste vad som gällde. Här är det inte en officiell policy men det finns rasistiska strukturer och de är inte alltid lätta att ta på. Till dem som säger att Israel är en demokrati säger jag att det inte bara handlar om representationen i parlamentet. Ockupationen är inte demokratisk, den måste upphöra. Och kolla på byarna, kolla här i Jaffa där jag bor, vilken skillnad det är på standarden när det gäller el, skolor och annat i områden där majoriteten av invånarna är israeler och där de är palestinier.

Den första november är det val i Israel.

– Konflikten med palestinierna, om man vill kalla den så, nämns knappt av något parti i valrörelsen, säger Robi Damelin. För Parents Circles del skulle jag önska ett valresultat med en regering som erkänner behovet av en försoningsprocess som en del i ett fredsavtal. Utan det är allt vi kan hoppas på vapenvila tills det blossar upp igen.

Robi Damelin ger trots allt inte upp hoppet om en ljusare framtid i Israel och Palestina.

– Vem trodde att svarta och vita skulle sitta sida vid sida i Sydafrika. Och vem trodde åren efter andra världskriget att det skulle finnas en tysk ambassadör i Israel och en israelisk i Tyskland. Man måste tro på förändring.

En konkret förhoppning Robi Damelin har just nu är att få igenom en pitch hos ett av de stora strömningsbolagen, om en tv-serie om försoning.

– Tänk dig en serie som ­Fauda men med temat ­försoning istället för konflikt. Det ska vara drama med skådisar, inte tråkiga personer från Parents Circle. En serie som skapar debatt. Jag vill att människor som skiter fullständigt i konflikten ska bli intresserade. Jag är inte naiv, men jag förstår vad som krävs för att skapa förändring.