På väg mot La Boca sitter jag och beundrar läderarbetena kring bussens instrumentbräda och framruta. Till och med växelspaken är konstnärligt klädd med tre olikfärgade läderband som flätats till ett vackert mönster. De lokaltillverkade Mercedesbussarna med rundad nos har med åren blivit lite slitna, men de är fortfarande trivsammare än några andra bussar i Buenos Aires. Att de är långsamma är bara en fördel.

Vi åker utefter Paseo Colón när en kvinna som sitter på andra sidan gången plötsligt reser sig upp och istället sätter sig på stolen framför mig. På fönsterplatsen sitter redan en man – av kragen att döma en präst. Kvinnan lutar sig mot honom.

– Padre, säger hon, jag har ett stort behov av att bikta mig. Skulle ni kunna  ... Hon tittar vädjande. Han ler vänligt och nickar:

– Naturligtvis, om ni inte känner er obekväm. Bikten brukar vara en intim handling i avskildhet, där bara biktfadern och den biktande är med. En halvfull stadsbuss i rörelse är lite annorlunda. Men det är ingen som smyglyssnar på det viskande samtalet som tar fart mellan kvinnan och prästen. Jag försöker också låta bli, men de sitter så nära så att jag ibland hör mot min vilja.

Kvinnan har problem med sin man. Han behandlar henne illa, misshandlar henne regelbundet. Hon drar upp ärmen på sin tröja och visar ett fult blåmärke. Prästen ser bekymrad ut. Han tar fram ett block och skriver något.

– Gå hit, säger han, här finns det professionell hjälp. Du kan inte fortsätta att leva så.

– Jag vill skilja mig, säger hon.

– Gör det då, svarar prästen.

– Men det går ju inte. Kyrkan tillåter det inte.

– Jodå, svarar prästen. Kom hit, säger han och skriver något på ett nytt blad i sin anteckningsbok som han river ut och ger till kvinnan.

Hon gråter lite. Sedan ber de några Ave Maria tillsammans innan prästen säger att han måste gå av om två hållplatser.

Hon håller hans hand länge och ser honom i ögonen.

– Tack padre, säger hon. Tack...

Han lägger handen på hennes huvud och välsignar henne. Sedan reser han sig, samlar ihop sin portfölj och sina papper. Han måste skynda lite för att hinna innan dörrarna stängs.

Väl ute vinkar han. Kvinnan vinkar tillbaka.

Det är 1999. Fernando de la Rua är fortfarande president. Det är innan det stora kaoset när den argentinske presidenten flyr i – helikopter från presidentpalatset Casa Rosadas tak.

Jag ler för mig själv när jag genom fönstret ser prästen kliva iväg i riktning mot en Villa miseria en bit bort från vägen. Hans svarta rock fladdrar i vinden, han har sin slitna portfölj och en bunt lösa papper under armen och han tittar på klockan som om han hade ett möte att passa. Med tiden sjunker bilden undan och försvinner bland en massa andra oordnade minnen av präster, bussresor och annat.

Men så häromdagen läste jag en av de många böcker som publicerats om påven Franciskus, skriven av den argentinske journalisten Mariano de Vedia, som berättar en historia om en kvinna som ber att få bikta sig för en präst på en buss i Buenos Aires på väg till la Boca.  

När prästen går av ropar någon.

– Det där var ju Bergoglio.

Och kvinnan som biktat sig reagerar överlyckligt och utbrister som i trans: ”Jag har biktat mig för Bergoglio, jag har biktat mig för Bergoglio!”

Några sådana utrop minns inte jag. Å andra sidan visste jag inte ens att Buenos Aires ärkebiskop hette Jorge Bergoglio. Jag höll på med annat. Var det samma historia? Var det Jorge Bergoglio, numera påven Franciskus, som suttit framför mig i bussen och tagit bikt av en förtvivlad kvinna och till och med uppmanat henne att skilja sig?

Ju mer jag tänker på det desto troligare ter det sig. 

LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG

Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.