Haciendans huvudbyggnad är tom. De enda spåren av Felix och hans familj är en samling svarta plaströr som skulle ha använts till bevattningssystemet och en hög svarta plastpåsar med plantor av något slag som aldrig kom i jorden. Men rummen är tomma. Det enda som vittnar om att någon alls varit här är en kaffekopp och en smutsig tallrik på köksbänken.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Av anläggningen en bit upp i backen, där Felix hade sina värphöns, finns bara en förvriden stålställning kvar, som böjer sig över en röra av trasiga burar i en gyttja av fjädrar.

Då:

Vi stod på haciendans platta tak och Felix berättade om hur det 21:a århundradets socialism höll på att byggas här i Bucaral.

– Kooperativet, sa han, är redan färdigt. Det utgör navet i bygget av kommunen som ska vara basen i den nya socialistiska staten, den kommunala staten.

– Och, fortsatte han, härifrån ska maten till kommunens innevånare komma.

– Jag ansvarar för äggen och kycklingarna.

Sedan pekade han med ett brett leende mot de gröna bergen framför oss där ett nästan overkligt blått vattenfall sprängde fram högt upp mellan två toppar.

– Därbakom, viskade han som vore det en hemlighet, därbakom håller Venezuelas första socialistiska stad på att byggas, Ciudad Caribia.

– Du ser, framtiden är redan här.

Han låt hänförd. Och vi stod länge och stirrade på bergen och försökte föreställa oss hur en socialistisk stad skulle se ut.

I skymningen ropade Felix hustru på oss att komma ner och dricka varm choklad. I samma veva dök Giovanny upp på sin MC. Han hade svart skinnjacka och svart basker och såg ut som en politisk kommissarie i en rysk film från tiden för bolchevikernas seger.

Giovanny var mer artikulerad och bättre teoretiskt skolad än Felix och han förklarade med stor säkerhet revolutionens olika etapper och svårigheter men fram för allt dess oundviklighet.

– Det finns ingen väg tillbaka, sa han.

Det var en hoppfull kväll med två unga revolutionärer i ett hisnande landskap och med utsökt hemodlad choklad.

När jag dagen därpå återvände till Caracas var jag smittad av deras entusiasm.

Efter detta första besök har jag varit tillbaka två gånger. Båda gångerna visade att allt var lite svårare än vad Felix och Giovanny hade föreställt sig.

Projekten fungerade inte som man ville, där fanns byråkratiska hinder, utlovade pengar kom inte, eller hamnade i fel händer, folk höll inte sitt ord och det fanns motsättningar av allehanda slag som man inte varit förberedd på.

Men varje gång vägde ändå hoppfullheten inför framtiden och viljan att kämpa tyngre än problemen.

När jag nu kommer till Bucaral för fjärde gången väntar jag mig inga genomgripande förändringar. Men ändå något. Sedan Nicolás Maduro blev president hade uppbygget av kommuner gjorts till en prioritet med egen minister och egen budget. Bygget av den kommunala staten var den röda tråden i Hugo Chávez testamente "Plan de la patria". Det var via kommunerna som det 21:a århundradets socialism skulle förverkligas.

På väg upp till haciendan passerade jag doña Anas hus. Hon var Felix faster och en central ledare när bygget av kommunen satte igång för sju-åtta år sedan.

– Trots att vi nyss har börjat har vi redan utsetts till mönsterkommun, berättade hon stolt för mig.

Det var förmodligen därför som Libia på Instituto Nacional de Tierras/Det Nationella Jordinstitutet, den instans som delade ut exproprierad jord, hade föreslagit Bucaral när jag bett om tips på en kommun som var intressant att besöka för att få lite insikt i hur de fungerade. Libia hade gett mig numret till Felix och han hade kommit och hämtat mig nere vid flygplatsen där vi hade tagit bussen till Carayapa och där doña Anas son hade hämtat oss i en gammal Willyjeep.

Doña Anas hus var fullt av folk. Det hade pågått möten både inne och ute.

– Kommunens olika kommissioner har arbetsmöte i dag. Ikväll ska vi ha stormöte, förklarade doña Ana.

Hon visade upp fyra Toyota Landcruisers av den större, längamodellen. De fungerade som kommunal kollektivtaxi
från Carayapa ända upp till
haciendan.

– Socialistisk taxi, skrattade hon.

Hon berättade att de fått bilarna av "el comandante" sedan de skrivit ett projekt som förklarat på vilket sätt kollektivtaxin skulle underlätta bygget av kommunen.

När jag kommer förbi den här gången är hon inte hemma och huset är tomt, men på gårdsplanen framför huset står de fyra och ser ut att inte ha använts på länge. En av dem står på pallar utan hjul.

Felix vet nog vad som hänt, tänker jag. Men haciendabyggnaden är tom och Felix syns inte till någonstans.

Besviken, på väg tillbaka ner från haciendan ser jag en liten öppning i den täta vegetationen och drabbas av en känsla av att ha varit där tidigare. Var det inte här inne som en specialist från jordbruksministeriet hade en kurs i grönsaksodling när jag var här senast? Både Felix och Giovanny deltog på kursen.

Jag går in genom öppningen, hittar en stig, går framåt och ropar.

Snart hör jag steg komma emot mig.

Det är Giovanny.

Svettig, lite smutsig, med en machete i handen och med samma klara blick som alltid.

Vi sätter oss i skuggan under ett avokadoträd.

– Det har varit lite problem, förklarar Giovanny. Vi har varit tvungna att ändra planerna.

Han skalar en apelsin och ger halva till mig.

– Vi ville för mycket för fort, säger han. Det är komplicerat, men här finns så många världar och de började krocka med varandra.

Giovanny berättar att Felix ännu en gång hade misslyckats med sitt värphönsprojekt. Första gången var det regnet. Den här gången, sa Giovanny, var det för att han inte fick tag på hönsfoder.

– Felix säger att det är ett företag som har monopol på hönsfoder och som i protest mot den statliga priskontrollen har skurit ner produktionen så mycket att fodret slutade komma hit.

– Jag vet inte riktigt om det stämmer, säger Giovanny, för det finns ju andra som föder upp höns här i trakten.

Men det var annat också. Felix och hans hustru hade skiljts. Felix hade träffat en annan kvinna och flyttat till en annan stad. Hans hustru bodde inne i Carayapa, där barnen gick i skolan. Det var därför haciendan stod tom.

– Samtidigt som Felix försvann drog sig många andra av kooperativets medlemmar ur. De sålde sin mark och började göra annat.

– Jag, ler Giovanny lite sorgset, jag är faktiskt den enda som är kvar av de ursprungliga.

Jag har alltid trott att kooperativet egentligen var ett slags kollektiv där ingen enskild medlem hade ägandebevis på jorden. Libia på Instituto Nacional de Tierras hade förklarat att ingen jord delades ut individuellt, bara kollektivt. Och det var så Giovanny och Felix alltid framställde det hela.

– Det är det kollektiva som gör det till socialistiskt, sa Felix när vi den första gången stod uppe på taket och beundrade det häpnadsväckande landskapet som rullade ner mot havet långt där borta.

Men nu förklarar Giovanny att både han och de andra 50 kooperativmedlemmarna, i själva verket hade fått ägandebevis på 12 hektar var.

– Kruxet, säger han, var att förutsättningen för att vi skulle få krediter och annat stöd av staten var att vi brukade jorden kollektivt.

– Men det fungerade inte. Det var dåligt med arbetsdisciplinen. Vi sysslade med att hitta på projekt vi kunde få pengar till av olika statliga instanser, istället för att arbeta med det vi hade. Det var så Felix värphönsprojekt hade kommit till.

– Dessutom var det bara Felix och hans familj som bodde här. Alla vi andra bodde i Carayapa eller någonstans utefter vägen hit.

Giovanny berättar att det kunde gå veckor utan att vissa medlemmar ens visade sig på kooperativet.

– Ett annat problem, sa han, som vi inte insåg då, var att det var politiska kriterier som bestämt vilka som skulle få jord.

Det hade också gällt Giovanny och Felix. De var kända som pålitliga militanter i det regerande socialistpartiet PSUV, men om jordbruk visste de just inget. Inte om hönsuppfödning heller.

Det var först när kooperativet föll samman som Giovanny på allvar hade börjat arbeta med sin jord.

– Jag hade inget alternativ. Här finns inga jobb att få och det lilla jag skulle ha fått om jag sålt skulle inte räcka långt. Och när oljepriserna började sjunka upphörde också det bidrag jag hade fått av partiet.

– Nu har jag sex hektar i produktion och under nästa år ska resten också vara på gång.

Giovanny verkar trots allt nöjd. Det han skördar kan han till stor del använda till byteshandel så att hans hustru slipper ägna hela dagen till att stå i kö.

– Varubristen, säger han, och köandet är nog det värsta problemet i dag. Att jag stannade kvar här istället för att sälja tillsammans med de andra var det bästa jag har gjort.

Giovanny berättar också att många av dem som köpte jord när de ursprungliga kooperativmedlemmarna sålde, har byggt hus och flyttat hit.

– Jag ska också bygga. Inte för att bo permanent, men för att kunna övernatta och ha ett ställe för verktyg och skördade produkter jag inte kan ta med mig på motorcykeln.

Det har hänt att lådor med platanos och avokados som han staplat under ett träd inte längre varit kvar när han kommit på morgonen.

– Det finns tjuvar överallt, suckar Giovanny, men jag tror inte att det varit någon härifrån som stulit.

– Vi har visserligen inget kooperativ längre, men vi har ett bra samarbete, bättre faktiskt än det vi hade inom kooperativet.

Nyligen invigdes en bevattningskanal som alla varit med att bygga under helgerna och som alla har nytta av. Kanalen var planerad ända sedan kooperativet bildades för över sju år sedan, men något bygge blev aldrig av och rören som skulle ha använts, och som man fått av Instituto Nacional de Tierras, ligger fortfarande och skräpar uppe vi den gamla haciendabyggnaden.

– Menar du, frågar jag lite överraskad, att det är effektivare när var och en arbetar för sig själv istället för tillsammans?

– Nej, inte i princip, svarar Giovanny, självklart inte, men när det gäller jordbruk så är det kanske så.

– Men att samarbetet nu är så mycket bättre än under kooperativets tid, det beror fram för allt på att det är en organisering som föds ur våra egna beslut och våra egna behov.

– Kooperativet, fortsätter han, kom till oss uppifrån, som en slags order. Vi var bitar i en politisk strategi som vi inte varit med om att utarbeta, eller tänka ut. Och heller inte kunde påverka.

– Och, säger Giovanny lite sammanbitet, det gäller för kommunen också.

Av den gamla mönsterkommunen Bucaral finns inte mycket kvar. Och det gäller många andra också. Enligt regeringen finns det 5 000 kommuner i Venezuela, men enligt forskare på Universidad Simon Bolivar är det bara 120 som fungerar. Och av dem är de flesta i en process av "uppbygge", precis som Bucaral, vilket lika väl kan betyda "nermontering".

Ändå finns det något hoppfullt hos Giovanny. Han tror att krisen är en möjlighet också för revolutionen.

– Om vi bara erkänner fel och misstag, så kan vi gå vidare, säger han med en hoppfull ton som jag inte kan bedöma om den är ärlig eller framtvingad.

Giovanny saknar Hugo Chávez inspirerande tal och förslag, men han är lojal mot Nicolás Maduro och försvarar honom alltid när det uppstår diskussioner med grannar och både här uppe i haciendan och nere vid skolan där han bor.

– Problemet, säger han, är ju att oljepriserna rasade. Och det är säkert resultat av en manipulation från imperialismen.

– Men, fortsätter han efter ett tag, det var naturligtvis inte bra att bli så beroende av oljan som vi blivit. Regeringen borde satsa mer på att återuppbygga landet som det var innan oljeboomen.

En granne kommer klivande och ber att få låna Giovannys motorsåg. Han måste rensa bort en massa buskar och döda kakaoträd för att kunna plantera nya kakaoplantor. Under haciendan Bucarals storhetstid, för över 15 år sedan innan den exproprierades, var det just kakao som odlades här. Fortfarande finns många träd kvar, men eftersom de inte har skötts så har de flesta helt enkelt dött.

– Det är flera som tänker odla kakao, säger Giovanny när grannen har gått. Det sägs att det är bra priser på världsmarknaden.

När jag frågar honom vad som hänt med señora Ana och de fyra kommunala kollektivtaxibilarna som står på hennes tomt, så skakar han på huvudet och ser både generad och lite arg ut.

– Jag vill inte tala illa om någon, säger han. Men señora Ana behandlade bilarna och det kommunala kollektivtaxibolaget som om de var hennes personliga egendom.

– Hon valde chaufförerna. Bestämde arbetstider. Hon tog hand om pengarna. Det var hon som hade kontakterna uppåt, hon hade till och med träffat Hugo Chávez. Det gav henne en auktoritet som ingen kunde ifrågasätta.

Giovanny sitter tyst, vill helst inte prata vidare vare sig om señora Ana eller kommunen Bucaral. Han vill se framåt.

– Vad tror du om "el arco minero de Orinoco"? frågar han plötsligt.

"El arco minero de Orinoco/Orinocos gruvbälte" är den viktigaste av de 15 "produktiva motorer" som regeringen lanserat för att rädda ekonomin och frigöra sig från oljeberoendet. Det handlar om ett område i Orinoco, i södra Venezuela, ungefär lika stort som Kuba där det finns enorma mineralfyndigheter. Här finns allt från diamanter och guld till järn och koppar. Den gruvnäring som redan pågår är till största delen illegal. Men nu vill regeringen satsa på en massiv exploatering och har bjudit in internationella gruvbolag att investera. Enligt chefen för Centralbanken har 150 bolag från 35 länder visat intresse. De flesta av de potentiella gruvorna är dagbrott, men även så rör det sig om jätteinvesteringar. Regeringen beskriver projektet som nationens definitiva räddningsplan och får också stöd av många. Men lika många, eller kanske ännu fler betraktar "El arco minero" närmast som en kriminell handling, både mot en ovärderlig natur och mot de 20 olika ursprungsbefolkningsgrupper med flera 100 000 medlemmar som lever där.

Det är inte bara miljögrupper och ursprungsbefolkning som protesterat. Också den politiska oppositionen har röstat mot projektet i kongressen. Och vänstergruppen Marea Socialista har lyckats få Högsta domstolen att undersöka om projektet bryter mot grundlagen.

– Projektet kanske kan ge oss nödvändiga inkomster, säger Giovanny. Men det är knappast uttryck för den respekt för moder jord som finns inskriven i konstitutionen och som Hugo Chávez talar om i "Plan de la Patria".

– Det känns, säger han, lite som att upprepa historien. Först var det oljan, nu mineraler. Som att gå från ett råvaruberoende till ett annat.

Giovanny skakar på axlarna.

– Jag vet inte. Jag tror naturligtvis på presidenten när han försäkrar att alla framtida gruvor i Orinoco kommer att respektera naturen och styras av ekologiska principer.

– Men, säger han, jag har lite svårt att se hur det ska gå ihop. Och många säger ju att det snarast rör sig om en slags våldtäkt. Jag vet inte hur vi ska kunna bestämma vad som är sant.

Ännu en granne kommer förbi. Han vill fråga Giovanny om råd när det gäller avokadoträden. De går bort och tittar på Giovannys träd. Tar på stammen, känner på frukterna, skrattar.

Det är en annan Giovanny jämfört med för sju år sedan. Den politiske kommissarien har blivit en småbonde bland andra småbönder. En liten värld fylld av utmaningar, men också möjligheter. De storvulna proklamationerna om revolution och socialism och fiender som måste krossas, som han tidigare var så skicklig på, har förvandlats till ganska betydelselösa, lite småtorra ord som inte längre berör särskilt mycket.

Det är inte så att Giovanny svikit revolutionen. Det är perspektivet som ändrats. Annat som är viktigare.

– Se på mig, säger han innan vi skiljs, jag är ett levande exempel på vad den här revolutionen har gjort. Jag har fått jord och krediter och kan försörja mig själv.

Han ler stort när han vinkar farväl.

Tillbaka mot Caracas tar jag den nedre vägen förbi flygplatsen och förbi Ciudad Caribia uppe på höjden. Den första socialistiska staden som Felix sa. Jag hade varit där ett par gånger men åkt därifrån mer orolig än uppmuntrad. Nyligen läste jag att en amerikansk mormonmissionär som bodde i Ciudad Caribia hade fängslats anklagad för att organisera paramilitära grupper som skulle bekämpa regeringen. I hans lägenhet hade flera vapen hittats. Strax innan hade OLP (Operación de Liberación del Pueblo), den speciella polisstyrka som ska bekämpa den tunga brottsligheten, gjort ett par nattliga räder. Några hade dödats, något dussin hade arresterats. Det sades att det rörde sig om tillslag mot ett maffiagäng som krävde in beskyddaravgifter. Men de officiella uppgifterna omgavs av surrande rykten som berättade en annan historia.

Svårt att veta, men det var lite obehagligt och dessutom sent och jag bestämmer mig för att inte åka upp. Men när jag kommer till hotellet ringer jag Rosalba som bor i Ciudad Caribia och som varit min guide de gånger jag varit där.

– Kom inte hit, säger hon. Det här är på väg att bli ett nytt Petare. Det är farligt.

Petare är Latinamerikas kanske största slumområde. Det ser ut som en pyramid av röda små tegelhus som staplats på varandra som legobitar. Det är också det område i Caracas med flest våldsamma dödsfall.

Ciudad Caribia är annorlunda; ett välplanerat område med hus i olika storlekar, skolor och förskolor, hälsoklinik och ett litet affärscentrum. Här finns till och med små kolonilotter med grönsaksodlingar. Betraktat på avstånd, som när Felix och jag stod på haciendans tak och stirrade mot bergen och föreställde oss den första socialistiska staden, är Ciudad Caribia en fantastisk plats, om än aningen underligt placerad högst upp på en vindpinad kulle på geologiska sprickor som experter varnar kan vidgas i samband med en jordbävning.

Men något Petare är det definitivt inte. Inte ännu. Fast den senaste gången jag var där hade jag lite chockats över byggnadernas snabba förfall. Jag hade också bevittnat en våldsam sammandrabbning mellan polis och ungdomar sedan polisen gått in i en lägenhet och gripit en ung man som satt och blossade på en marijuanacigarett. Det hade liknat en krigsscen och det var nära att någon skulle ha dödats. Ändå var det långt ifrån Petare.

Men en socialistisk stad?

Innevånarna i Ciudad Caribia hängde i luften. De hade, precis som i kooperativet i Bucaral, valts ut efter politiska kriterier. Men till skillnad från kooperativmedlemmarna visste de inte om de ägde sina lägenheter eller. De fick bo där, utan att betala hyra, men hur länge? Deras enda säkerhet var att visa tacksamhet.

Mer än en socialistisk stad var Ciudad Caribia en konstig stad, utan någon gemensam kollektiv historia, just det som gjorde att Caracas barrios höll samman trots allt våld. Till och med i Petare vägde erfarenheterna av de gemensamma ansträngningarna fortfarande mer än ångesten över det framvällande våldet. I Ciudad Caribia fanns inga sådana självförsvarsmekanismer.

När jag lämnade Bucaral lutade sig Giovanny in genom bilfönstret.

– Ingenting är effektivare för att ett projekt ska fungera, sa han, än att de som ingår i det känner att de är med och bestämmer.

– Och, tillade han efter en stund. Tvärtom gäller samma sak. Fast tvärtom.

Jag tänkte på Felix och undrade vad han nu tänkte om framtiden.

En sak var jag ganska säker på; han skulle säkert inte säga att den redan var här. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.