Men i Pankisidalen i Georgien, där Tarkhan Batirashvili kommer ifrån, tror många att han fortfarande lever. De som spekulerar kring detta kan inte erbjuda några bevis, utan återberättar rykten som letar sig tillbaka från ”fronten”. Vissa kanske spekulerar för att väcka hoppet om att Batirashvili, vars nom de guerre är Abu Omar al-Shishani, fortfarande lever. I dalen är det många som betraktar honom som en hjälte.
En av tio har jobb
Bara tolv kilometer lång och tre kilometer bred sträcker sig dalen genom det georgiska landskapet, bara några kilometer söder om ryska gränsen. Dalen har 15 000 invånare, varav merparten är kister, en etnisk grupp med rötter tillbaka till norra Kaukasiens tjetjener. Bara var tionde invånare har ett jobb. I århundraden har Pankisi varit ett av Georgiens fattigaste hörn och det är det fortfarande, vilket tvingar ungdomar att söka sig bort för att hitta möjligheter.
Kisterna, som Tarkhan Batirashvilis mamma tillhörde, är ättlingar till tjetjener som kom till platsen på 1800-talet. I slutet av 1990-talet kom tusentals tjetjenska flyktingar, medan många kister rörde sig i motsatt riktning och korsade gränsen för att ansluta till tjetjenerna i kampen mot rysk militär.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Tarkhan Batirashvili, som utmärks av sitt nära 30 centimeter långa skägg, bodde i den lilla byn Birkiani. Inget skvallrade om hans extremistiska framtid. Efter en tid som herde i tonåren, tog han värvning i Georgiens armé, för att sedan lägga underrättelsetjänst till cv:t. Han slogs mot Ryssland i det endast fem dagar långa kriget 2008. Två år senare drabbades han av tuberkulos, vilket innebar slutet för hans militära karriär. Han återvände till byn som en besviken veteran.
– Han hade inte ett öre på fickan och inga jobbutsikter. Han försökte få ett jobb, men ingen vill ha tillbaka honom, berättar hans pappa Teimuraz, 74 år.
Jihadistens pappa
Teimuraz ögon är alltid fulla av sorg. Tarkhan Batirashvilis pappa bor kvar i byn Birkiani, i samma hus där han fostrade sin son. Flera unga människor står på vakt utanför för att hålla journalister borta. Varje gång sonen skapar tidningsrubriker flockas journalisterna i kring hans hem. Grannarna gillar inte uppståndelsen, de säger att den gamle mannen pratar för mycket, och drar för mycket uppmärksamhet och därmed problem till dalen.
På kvällen återvänder jag. Teimuraz rusar ut ur huset och viskar en inbjudan att stiga in i huset. Han vill inte ha dit vakterna igen, säger han. Han pratar snabbt och länge, utan att vänta på frågor, en förälders sorg väller fram. Teimuraz har förstört alla foton på sin son. Men orden kan han inte bränna, eller hålla inne. Journalisterna är åtminstone några som lyssnar på honom, en fars ändlösa historier om en felande son.
2010 blev Batirashvili, den yngre, dömd till tre års fängelse för illegalt vapeninnehav. Hans far bedyrar hans oskuld. I fängelset mötte han en saudisk salafist, som inspirerade honom att slåss för den version av jihad som kommit att förknippas med självmordsbombare. Efter två år i fängelse släpptes Tarkhan Batirashvili och han lämnade omedelbart landet. Pappan berättar att Batirashvili sagt att fängelset förändrade honom. ”Jag lovade gud att om jag kommer levande ur fängelset, ska jag göra jihad för gud,” sa Batirashvili till sin far. Och sedan gjorde han det.
Tarkhan Batirashvili sa till sin far att han skulle resa till Istanbul för att jobba, något som många invånare i dalen gör. Men han reste egentligen för att träffa medlemmar i den tjetjenska diasporan som var redo att rekrytera honom till att leda IS-krigare inne i det krigshärjade Syrien. Det var vad han berättade för sin pappa över telefon när han senare medgav att han ljugit om sina skäl att lämna dalen. Pappan skyller sin sons beslut på fattigdomen.
– När du är desperat är du redo att göra vad som helst. Han säger att han reste på grund av sin tro, men jag vet att det var för att vi var fattiga. Men nu är pengar inte längre anledningen till att han fortsätter.
I en video som cirkulerade i juni 2014 identifieras Tarkhan Batirashvili som en av IS viktigaste befälhavare. De senaste åren ska han, enligt IS egen propaganda, ha innehaft en rad militära toppositioner och lett ett stort antal attacker.
2013 kom rapporter om att Tarkhan Batirashvili tillsammans med två syriska jihadistgrupper bildat en ny grupp, Jaish al-Muhajireen wal-Ansar, Armén av migranter och supporters. I mitten av 2013 svor Batirashvili en trohetsed till Abu Bakr al-Baghdadi, IS ledare, och utnämndes till nordisk befälhavare inom IS.
Enligt georgisk underrättelsetjänst har många i dalen följt Batirashvili och anslutit sig till IS.
Youtube i Pankisidalen
Youtubeklipp på IS-jihadister, scener från slagfält och videos som visar militära framgångar för det självutnämnda kalifatet, är populära bland unga i Pankisidalen. Ungdomar visar mig videos som uppenbarligen gör dem upprymda. Få döljer sina sympatier för den rödskäggige generalen som har ett femmiljoners pris på sitt huvud, från amerikanskt håll.
För att lära mig mer träffar jag en av Batirashvilis tidigare kollegor, Levan Amiridze. Han dömdes till fängelse kort efter Batirashvili, anklagad för inblandning i ett tankbataljonsmyteri 2009. Batirashvili släpptes först och försökte hjälpa sin väns familj hemma i dalen så mycket han kunde.
– Han var en god soldat, en samvetsgrann person och en professionell, berättar Levan Amiridze om sin rödskäggige vän. Han tillägger att de båda fängslades för att de ifrågasatte regeringen.
– Det var en straffsanktion för att visa att de kontrollerar allt, säger han.
Under mina fem besök i dalen försökte jag finna svaret på en fråga: Varför åker dess ungdomar till Syriens frontlinjer? Mängder av svar kan räknas upp, men nästan alla nämner ekonomisk stagnation, ett avlägset krig erbjuder en chans till ett jobb istället för en hopplös existens i en dal präglad av arbetslöshet. Föräldrar säger att deras barn upplever att de som muslimer inte kan få jobb utanför dalen i det övervägande kristet ortodoxa Georgien.
Obekräftade rapporter baserade på lokalbefolkningens vittnesmål uppger att 70 pojkar och män från dalen har anslutit sig till IS. Siffror är svåra att hitta. Georgien har inte hämtat hem sina döda från Mellanöstern och släktingarna till de som dödats berättar inte. Men om uppskattningen stämmer är det en hög andel IS-rekryter – 70 från en dal med 15 000 invånare. Jämfört med Sverige där underrättelsetjänsten uppger att 300 av de nio miljoner invånarna har gjort samma resa.
Jihadistexport
Medan Batirashvili, dalens hjälte, nu rapporteras död, har dalens huvudsaklige IS-rekryterare precis dömts till 14 år i fängelse. Ayuf Borchashvili var imam i en så blygsam moské att den var svår att få syn på. När vi sågs för ett och ett halvt år sedan berättade Ayuf Borchashvili att han var övertygad om att hans telefon var avlyssnad av myndigheterna. Han satte på telefonens högtalare och påpekade att det eko som hördes var ett obestridligt bevis för att telefonen avlyssnades.
– Vi anklagas för alla möjliga synder bara för att vi har skägg, sa han argt och påstod att han inte visste något om Batirashvili.
Sex månader senare jobbade imamen inte längre i moskén. Rykten i dalen kopplade samman hans avgång med några föräldrars ilska över att deras barn gått med i IS. En polisutredning ledde till att han åtalades för terrorrekrytering och han dömdes mot sitt nekande.
Batirashvilis arv
Om Batirashvili de facto är död, vad betyder det för IS? Kommer det bli svårare eller lättare att rekrytera unga män från dalen? Rami Abdel Rahman vid Syrian Research Centre for Human Rights i London, säger att hans död kommer ha en minimal påverkan på situationen på slagfälten.
– Det finns många andra ledare. IS bestämmer själva vilka ansikten de gör offentliga, medan de gömmer sina riktiga ledare, säger han.
Men även som död är Batirashvili en symbol för ett alternativ till att försöka leva i en fattigdomsplågad dal.
Jag vet vad hans far, Teimuraz, skulle säga. Han skulle påminna mig om att hans barnbarn Tarkhan Batirashvilis dotter har samma namn som jag. Han skulle tända en cigarett, tårar skulle rinna över hans rynkiga kinder. Han skulle se på mig och fråga samma frågor han redan ställt tusen gånger. ”Är det sant det de säger om honom?” ”Och är det sant att min Tarkhan inte längre lever?”
Översättning: Annie Hellquist
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
