Det rusade det in åtminstone tio soldater här med vapen.

– De bankade så hårt att jag tror varenda granne i huset hörde det. Vi frågade vem det var, men det kom inget svar. Istället slog de in dörren. Efter det rusade det in åtminstone tio soldater här med vapen och tvingade oss in i vårt sovrum, säger Safa Arafeh till Dagens ETC. 

Soldaterna var ute efter hennes make Amer Arafeh. En 41-årig journalist här i Hebron på den israeliskockuperade Västbanken, som arbetar som skribent och redaktör vid en palestinsk nyhetswebbsida. De tryckte ner honom på sovrumsgolvet och började kroppsvisitera honom. Israelerna tvingade Safa Arafeh att gå in till sina tre små pojkar i deras rum, stänga dörren efter sig och släcka lampan.

Gått ner 35 kilo

Familjen fick sitta vettskrämda i mörkret och höra tumultet och skriket utanför, fram tills att Amer släpades iväg. Sedan dess har de inte sett honom. De vet inte var han är eller hur han mår.

– Vi har inte fått någon information. Allt vi vet är att han är fängslad någonstans nära Ramallah, men den israeliska domstolen låter ingen besöka fångarna. Vår advokat har även fått höra att Amer har förlorat 35 kilo i vikt, säger Safa Arafeh.

Hon dukar fram kaffe och kakor i vardagsrummet, där det nu finns en ny och hel entrédörr installerad. Sönerna Obaida, Muhammed och Wael, sex och fyra och två år gamla, spelar ett spel på mammas telefon. De hade länge sömnsvårigheter efter den där novembernatten och de blir fortfarande rädda när det knackar utifrån trapphallen. 

– Det är svårt när Amer inte längre är här, säger Safah Arafeh. Jag måste vara en mamma och en pappa på samma gång för barnen. Och det är bara Amer som arbetar, så jag måste be om hjälp av min släkt för att vi ska klara oss.

Kritiken: ”Drakoniska metoder”

Den största källan till ångest är att ingen kan säga när Amer kommer hem igen. I mars förlängde Israel för en tredje gång hans frihetsberövning, utan att han formellt blivit anklagad för något.

– Han får inte något straff, bara mer och mer tid borta. 

Berättelser som den här har blivit allt vanligare under det senaste halvåret. Sedan krigsutbrottet på Gazaremsan har Israel inte bara dödat ett rekordstort antal journalister där, genom sina bombningar av mediekontor och bostäder och civil infrastruktur. 

Israel har även blivit ett av världens största fängelser för journalister. Under Gazakriget har den israeliska armén gått till frontalangrepp mot pressfriheten och låst in ett rekordstort antal palestinska reportrar på Västbanken. 

Siffrorna över hur många det rör sig om varierar. I januari inkluderade Committe to protect journalists, CPJ, för första gången Israel i sin fängelseårslista tillsammans med skurkstater som Kina, Ryssland och Iran. CPJ listade 17 fängslade individer och har anklagat Israel för att ta till ”drakoniska metoder för att tysta palestinska journalister” som rapporterar kritiskt om kriget.

Andra pressfrihetsorganisationer har kommit fram till högre siffror eftersom man inkluderar fler frilansare. Reportrar utan gränser angav i början av året att 31 palestinska journalister satt inlåsta, av totalt 38 som blivit frihetsberövade sedan krigsutbrottet. I april listade en palestinsk fångorganisation 45 journalister i fängelse.

Kan inte försvara sig

En gemensam nämnare är att dessa journalister har satts i så kallat administrativt förvar. Sådana fångar får inte motta några formella anklagelser annat än att de kanske haft ”för avsikt” att begå brott, och de får inte någon rättegång. De kan stanna kvar i sådant förvar i upp till sex månader och sedan kan perioden förlängas, gång på gång. 

Enligt HaMoked, Israels ledande människorättsorganisation som företräder frihetsberövade palestinier på Västbanken, har det skett mer än en fördubbling av antalet inlåsningar sedan krigsutbrottet. 

– Och av dessa utgörs över 3 000 fall av administrativa förvar. Det har inte funnits så många fall sedan den första intifadan i slutet av 1980-talet när administrativa förvar först blev ett verktyg för Israel, berättar HaMokeds juridiska chef Dani Shenhar till Dagens ETC.

Det här används också som en nyckel för att kunna tysta journalister.

Enligt internationell lag ska sådana förvarsmetoder tas till bara i de mest extrema situationer där det finns klara och tydliga säkerhetshot. 

– Men den israeliska armén använder administrativa förvar väldigt utbrett, i de fall där man inte kan väcka vanliga åtal. Och det här används också som en nyckel för att kunna tysta journalister, säger Dani Shenhar. 

Militären pressar journalister

Det är extra svårt för Israel att väcka åtal mot palestinska journalister eftersom man då måste bevisa att de har utgjort en fara, har gjort något fel eller orsakat skada, istället för att de endast utnyttjat sin yttrandefrihet. Men sätter man dem istället i administrativt förvar behövs det inga bevis mot dem.

– Det är det Israels armé gör. Då räcker det att man säger att situationen är väldigt känslig och att minsta lilla sak kan bli en gnista som tänder ett uppror och att man måste behålla lugnet. Det handlar om att man vill förhindra en offentlig ilska och därför låser man in folk för att tysta dem.

Dani Shenhar har själv hört om åtminstone tiotals fall där journalister blivit fängslade efter att de publicerat något som förargat den israeliska armén. Innan det går så långt brukar den militära underrättelsetjänsten kontakta journalisterna och sätta press på dem. 

– Om de inte är villiga att böja sig för kraven så riskerar de förvar. Det här ligger tyvärr till grund för en väldigt utbredd självcensur, särskilt när journalister ser hur andra kollegor blir inlåsta.

”Hotbilderna har vuxit”

På en annan plats i Hebron träffar Dagens ETC en journalist som börjat agera på precis det här sättet. Mosab Shawer har jobbat som journalist under 15 års tid, först vid en lokal radiostation och sedan 2016 som frilansande fotojournalist och reporter. Hans främsta uppdragsgivare är franska AFP, världens tredje största nyhetsbyrå.

– Hotbilderna har vuxit väldigt mycket sedan i oktober. Det fanns ingen pressfrihet för oss redan innan det. Men sedan kriget bröt ut finns det inte ens någon rörelsefrihet, vi kan inte besöka platser där det sker saker utan att riskera arrestering eller att bli skjutna. 

Mosab Shawer bevakade den allra första demonstrationen i Hebron mot bombningarna av Gazaremsan, som snabbt eskalerade till stenkastning. Han bar hjälm och sin kevlarväst med ordet ”press” på. Israeliska soldater sköt honom i ryggen utan någon varning, med en gummimantlad stålkula.

Det spelar ingen roll om man visar att man jobbar för utländsk media, inte när man är palestinier. 

I mitten av november skulle han och två kollegor rapportera om palestinska barn som släpptes fria från israeliska fängelser, i utbyte mot att israelisk gisslan blev frisläppta av Hamas på Gazaremsan. På vägen blev de infångade av några israeliska soldater som höll dem kvar i ett vakttorn i sex timmar och 30 minuter, med ögonbindlar och handbojor, bara för att de kunde. 

– Det spelar ingen roll om man visar att man jobbar för utländsk media, inte när man är palestinier. Samtidigt skulle en utländsk reporter på uppdrag för AFP aldrig behandlas på det sättet, säger Mosab Shawer. 

Droppen var när han var ute på Hebrons gator och bevakade en annan protest mot Gazakriget, och plötsligt fick ett telefonsamtal från den israeliska underrättelsetjänsten.  

– De sa, vi kan se dig, du går bredvid demonstranterna nu. Sluta filma dem och gör inte om det igen, annars kommer vi och arresterar dig. Vi var ungefär fem journalister som fick likadana telefonsamtal den dagen, om att det inte var tillåtet för oss att rapportera.

Han slutade rapportera

Hoten från Israel fungerade. Sedan dess har Mosab Shawer inte bevakat någon mer protest för franska AFP:s räkning. Inte heller för Al-Jazeera, en annan tidigare uppdragsgivare som han inte jobbat lika mycket för sedan den israeliska regeringen påbörjade processen för att förbjuda Tv-kanalen.

– Jag är väldigt rädd för att behöva uppleva en israelisk fängelsevistelse. Tre av mina journalistkompisar är inlåsta. Och jag har intervjuat alldeles för många människor som precis blivit frisläppta och som berättat vad som händer där. Att man blir slagen, att det är som att komma tillbaka från att ha varit död, den dag man kommer ut. 

Idag försöker han försörja sig på att rapportera om helt andra saker än krigets konsekvenser och spänningarna, men det är svårt att hitta ämnen som helt saknar kopplingar. 

– Jag är beredd att gå in i vilket annat projekt som helst, men det känns ganska hopplöst. Det är väldigt svårt att säga något optimistiskt om framtiden.