Regimens motståndare har tvingats på flykt

– Lite på politik, men särskilt på min styvfar, och på hur jag skulle berätta nyheten för honom om att jag åkt i fängelse, minns Denys, brutalt gripen efter en demonstration i oktober 2020. 

När han släpptes, efter 14 månaders internering, hade han redan blivit utesluten från familjen av sin pappa och hans flickvän hade dessutom lämnat honom (”ett mycket kort brev för att berätta att hon inte skulle vänta”) och hans idrotts­karriär var uppenbarligen krossad. 

Ånger? 

– Ingen! Jag visste vad jag utsatte mig själv för, vad jag riskerade. Och när det kommer till min flickvän säger hennes reaktion mig allt som fanns att veta om henne. 

Simmade över floden

Denys är idag flykting i Litauens huvudstad Vilnius och arbetar inom byggbranschen. Har har en stark kontakt med den belarusiska diasporan och bor med Anna, en advokat på 33 år. De träffades på stranden av Niemen, som följer gränsen mellan Belarus och Litauen. I en nödsituation och utan visum simmade de över floden. 

Anna greps två gånger under våren och dömdes två gånger till två veckors fängelse. Hon delade ut flygblad och hängde upp vit-röd-vita flaggor i Minsk. När hon släpptes fri var hon tvungen att underteckna ”ett löfte om samarbete” med myndigheterna. 

– Hellre lämna än att svika! säger hon nu.

Tack vare hjälp av vänner och frivilliga fick hon ändå tillbaka sina besparingar, som passerade genom Polen innan hon anlände till Vilnius. Sedan revolutionens början har många belarusier, för att försvaga bank­erna och ha pengar i händelse av problem, tagit ut sin lön varje månad och förvarat den hemma i kontanter, allra helst i dollar.

Vittnesmålen från regimens motståndare som flytt landet är fulla av dessa ”ögonblick av nåd”, bristerna i systemet som gjorde att de kunde återfå sin frihet för en dag eller två, bara tillräckligt länge för att lämna. En plötslig lycka. Larmade av en vän inom polisen, läraren som KGB kontaktade. De ångrar ingenting, men väntar tålmodigt på slutet av revolutionen. 

Försöker samla sig

Aleksandr Lukasjenko har suttit vid makten sedan 1994. Den belarusiska oppositionen före revolutionen var rörig, delvis osynlig, en utspridd scen av journalister, ledare för politiska partier som knappt någon hade hört talas om, försvarare av mänskliga rättigheter som kämpade för att bli hörda. Diasporan var helt oorganiserad. Lukasjenko är fortfarande där, men enorma framsteg har gjorts, och oppositionen – som försöker behålla sin enighet – förbereder aktivt ett ”parallellt Belarus”. 

Revolutionens balansräkning räknas i politiska fångar – 1 261 enligt NGO Viasna – och exil – hundratusentals enligt oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja. Det är omöjligt att få exakt statistik. Många korsar gränsen från Belarus illegalt. Alla länder kräver inte visum eller uppehållstillstånd. Tichanovskaja team hade på­börjat en kampanj för att få bättre överblick, men sedan kom Rysslands krig mot Ukraina, som även drog in Belarus. 

”Motsatsen till Lukasjenko”

Micha varnade mig i ett meddelande att han skulle radera vår korrespondens och mitt nummer och inte skulle ge några fler intervjuer. Han höll ut så länge som möjligt, hela hans familj hade redan lämnat och faran kom bara närmare. Han försvann från nätverken, kanske på fri fot, kanske arresterad. 

En av många.

Sedan konstnärerna Olga och Vassily, som jag av en slump mötte på gatan i polska Warszawa, några månader efter att de lämnat Minsk. De sa att de var ”utmattade” av kampen, att de var trötta på ”trycket från diasporan” och nu skulle lära sig polska och bygga ett nytt liv – utan politik. 

– Varför skulle jag vara trött? frågar Sergei, en annan flykting, han befinner sig i Georgien och är alltjämt en outtröttlig anhängare av revolutionen. 

– Jag delar bara ut flygblad och skänker pengar till ukrainska flyktingar.

Hans föräldrars, hans vänners och hans arbetsgivares vädjanden räckte inte för att få honom att lämna Belarus (”att stanna är att göra motstånd”). Han är en av dem som har ”absolut förtroende” för Tichanovskaja, ”eftersom hon är raka motsatsen till Lukasjenko och den enda som har legitimitet att representera oss sedan hon vann valet 2020”.

Han tvingades till sist in i en cell även han. Två veckor. Trångt. Ingen möjlighet att tvätta sig. Han kunde bara tänka: ”Min lägenhet är proppfull med bevis!” Han flydde, till Georgien.

– Jag känner mig fri.

För andra är frihet en osäker dröm. Maria Kolesnikova och Maksim Znak, kända oppositionsfigurer, Sergej Tichanovskij, make till Tichanovskaja och tidigare presidentkandidat, eller till och med journalisten Raman Pratasevitj, vars gripande krävde kapningen av ett Ryanairflyg, och hans ryska partner Sofia Sapega, fick mycket långa straff. 

– Det är synd för flickan, sa Lukasjenko i juni, när den unga studenten bad om att hon skulle släppas, vilket antydde att hon kunde avsluta sitt straff i Ryssland. 

 Sonen ber om godis

Alysia väntar desperat på frigivningen av sin son Vitaly, som greps under en protest, bara 17 år gammal. 

– Det är planerat till december, men domarna skjuter ständigt upp frigivningen av fångarna under falska förevändningar. 

Hon lämnade landet motvilligt för att skydda sitt andra barn och kommunicerar med Vitaly via video. Vanliga belarusier fann sig konfronterade med sitt lands rätts- och fängelsesystem, dess brutalitet och orättvisor. 

– Med fångarnas familjer försöker vi organisera oss. Jag trodde aldrig att han skulle dömas, han är minderårig, säger Alysia. 

– Först skickade jag cigaretter till honom, han röker inte men jag trodde att det skulle fungera som ett förhandlingsmedel. Istället ber han mig om te och godis.