Regeringen mot majoriteten i abortfrågan

Den tredje oktober samlades tusentals kvinnor – totalt uppskattat till 100 000 kvinnor i och utanför Polen – på gatorna, klädda i svart drev de fram på ödsliga centrumgator i södra Polens postindustriella städer, och paraderade trotsigt i huvudstadens mest pittoreska nya gator, Nowy Świat, New World Street. Trots den ursprungliga planen att samlas nedanför slottet på torget i Warszawas gamla stadskärna, bröt sig ett tusental ut, efter timmar i hällregnet.

Med visslor, talkörer och paraplyer skickades uppmaningen mellan kvinnorna: Mot parlamentet!

Den sista gruppen meddelade sin ankomst med en trumsektion som levererade sambarytmer och det omisskännliga ljudet av sydafrikanska leksakstrumpeter, som gjorts populära av fotbollsfans, vuvuzelor. Trafiken blev till slut omöjligt, hundratals meter långa köer med spårvagnar stod stilla på stadens största artär, utan att kunna passera.

När folkmassan samlades utanför parlamentet, lagt sina plakat framför fötterna på raden av vaktande polismän utanför byggnaden, var det snart dags att upplösas. Klockan var sju och det var dags för nyheterna på den statliga televisionen. "Jag undrar vad för skit de kommer säga om oss den här gången" sa en äldre dam till en annan medan de lämnade platsen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den svarta måndagen, kvinnornas nationella strejk, var den största demonstrationen mot landets restriktiva abortlagar i modern historia. Hur kom den sig och vad säger det om dagens Polen att protesten blev så stor? Man måste börja med anledningen till protesten. Tidigare i år fick parlamentet två förslag från medborgargrupper.

Det ena hade utformats av en socialdemokratiskt anstruken kvinnogrupp, som hade samlat 250 000 signaturer för att införa sexualundervisning i skolorna, lossa lite på landets restriktiva abortgränser, där abort bara tillåts efter våldtäkt eller incest, allvarliga medicinska skador på barnet eller risk för moderns liv. Det andra förslaget kom från en radikalkonservativ katolsk lobbygrupp som, bland annat, kämpar för att företag ska få neka homosexuella service och erbjuder rättslig hjälp till människor som har stämts för att ha kallat abortvänliga politiker för bebismördare. Deras förslag gick ut på att förbjuda aborter i alla fall, förutom när – i originaltext – "babyns död är resultatet av försök att rädda moderns liv, då det är direkt hotat".

Det här förslaget innefattade även fängelse för kvinnor som gör abort, såväl som för läkare som utför aborter, möjligheten att åtala för missfall och möjlighet att vidta lagliga åtgärder för utförande av fosterdiagnostik. Det var, kort sagt, en av de mest restriktiva abortlagarna i hela västvärlden.

Regeringen lovade att överväga alla medborgarinitiativ. Och regeringen bröt sitt löfte. För det första, efter en hetsig debatt och omröstning bestämde sig parlamentet för att skrota pro choice-förslaget. Detta är vad som föranledde protesten, ilska och indignation över både att förslaget så lättvindigt skrotades och kränkande kommentarer från politiker samt de väldigt verkliga utsikterna att riskera fängelse eller döden på grund av osäkra, illegala aborter. Mobiliseringen genom sociala medier och inofficiella kanaler var rekordsnabb. Men så bröt regeringen samma löfte en andra gång.

Efter den massiva kraftsamlingen den 3 oktober backade regeringen – den huvudsakliga historien i nyhetsrapporteringen, den som de äldre kvinnorna spekulerade kring, var att abortförbudet inte ens var regeringens idé. Meddelandet hamrades in flertalet gånger, att de stackars fåniga kvinnorna inte hade förstått något. Vinklingen var tydlig, förslaget var inte regeringens eller parlamentets fel (som om det inte var de som lovat driva det och parlamentet som röstat för det). För att på något sätt göra detta trovärdigt, bokades ett sent kvällsmöte där även det andra medborgarförslaget ratades. Nu var löftet brutet, både mot antiabortflanken och pro choice-segmentet av samhället.

Det vore orimligt att redan utropa detta som en seger för kvinnostrejken. Regeringen måste blidka någon – och de önskar blidka de konservativa och radikalkonservativa elektoratet. Det kommer komma en backlash.

Värt att notera är de politiska implikationerna av att ta steget mot totalförbjuden abort. Det har inte någonsin funnits en majoritet för totalt abortförbud i Polen, trots den relativa graden av konservatism i samhället. Det visar Centre for Research in Public Opinion, som länge gjort pålitliga mätningar. Sedan 1993, när antiabortlagen drevs igenom – med stort motstånd från allmänheten – visar mätningarna de 20 efterföljande åren att majoriteten av polackerna antingen är "för abort med några restriktioner" eller "mot abort med några undantag". Inte mer än sju procent stödjer ett totalförbud. Återigen, det har aldrig funnits ett folkligt stöd för ett totalförbud, ändå pushas förslaget från höger – hårdare och hårdare.

När en sådan fråga tas upp i parlamentet är det politikernas radikalism och konservatism som blir synlig, inte samhällets. De tilltalar endast inflytelserika lobbygrupper. Forskning från Storbritannien – som jag även tror har bäring i flera europeiska demokratier – har visat att den politiska klassen och media är mer konservativa i sina val än folket. De har andra problem än folket och har större benägenhet att rösta efter ideologisk övertygelse, snarare än utefter vad som faktiskt står på spel. Det som står på spel är ödet för fattiga kvinnor i provinsiella områden, vilket på samma gång är en grupp som stödjer det styrande partiet. Ur ett politiskt perspektiv är totalförbudet obegripligt.

När någon form av begränsning åter diskuteras, vilket snart kommer ske, kommer det ha ett annat syfte. Syftet är att splittra samhället och flytta fram positionerna i det kulturkrig kring feminism och kvinnors rätt som redan pågår. Det sker endast 1000 lagliga aborter årligen i landet, som har nära 40 miljoner invånare. Ytterligare begränsning av abortlagstiftningen kommer inte ha så stor effekt.

Däremot kommer man skörda framgång på att framställa sina motståndare som "mördare". En annan vinst är att motståndarna fångas i en lose-lose-situation. När regeringen nästa gång tar ett steg mot abortbegränsningar, och människor protesterar, så kommer media att anklaga regeringskritiska demonstranter för att vara aggressiva och rabiata. Protesterar de inte kommer aborten utan tvekan att begränsas.

Den här gången kämpade dock kvinnorna emot. Den som vill härska genom att söndra i det kulturella kriget borde tänka efter två gånger. Det finns bara så mycket man kan göra mot majoriteten i ett land.