På måndagskvällen hade FN ett extrainkallat möte om läget i Afghanistan. Generalsekreteraren António Guterres uppmanade då alla länder i världen att vara beredda på att ta emot flyktingar från Afghanistan.
– Vi kan inte, och får inte, överge det afghanska folket, sa han.
Skillnaderna i landet märks redan tydligt. Från de områden och städer talibanerna tog över i början av förra veckan kommer rapporter om att strikta religiösa lagar åter gäller. De lokala radiostationerna spelar ingen popmusik och kvinnor bär burka igen. FN:s talesperson Ravina Shamdasani berättar i ett uttalande att de får in rapporter om summariska avrättningar och angrepp på sittande och före detta regeringsmän och deras familjer, och till BBC sa en lokal ledare för talibanerna nära Mazar-e Sharif strax innan staden föll, att USA startade striderna när de invaderade, och att den afghanska regimen är en marionettregering.
– De ger inte upp till den västerländska kulturen, så vi måste döda dem.
Tyst i städerna
På söndagen strax innan rapporterna om att talibanerna tagit även Kabul kommer ett sms. ”Nu är det slut med afghanska regeringen, det är bara talibaner överallt”, skriver Ali.
Ali flydde till Sverige som 15-åring. Det har gått sju år sedan dess. Hans pappa dödades av talibanerna för att han jobbat åt regimen, och under striderna tappade Ali bort resten av sin familj. Han har sökt dem via Röda korset och när han utvisades återvände han till sin hemstad, men utan att hitta sin familj.
När talibanerna kom var det kaos i staden där Ali gömmer sig. Människor flydde mot Kabul, landets sista säkra plats, medan skottlossningen ekade mellan husen. Ambulanserna körde de redan döda.
– Det var både döda talibaner, afghanska soldater och civila. Talibanerna skar ut ögonen på de afghanska soldaterna, berättar han.
Han berättar också att flickor i 15-årsåldern rövats bort.
– De ska giftas bort med talibaner.
Nu är det är tyst i staden. Skolorna är stängda, affärerna likaså.
– Bara talibanerna går längs gatorna. Jag är så rädd, jag tror hela tiden att de ska hitta mig och att jag ska bli dödad eller att någonting annat hemskt ska hända mig, säger han.
– Det är mörker över Afghanistan, folk väntar på att mördas och världen bara tittar på.
Talibaner överallt
David befinner sig i Kabul sedan han utvisades från Sverige förra året. Han kunde inte styrka sin identitet, och kunde därför inte styrka sina skyddsbehov.
– Jag var i Sverige fem år, gick i skolan och började bygga upp ett liv. Nu är jag här igen med talibanerna, säger han.
Han säger att även Kabul är tystare än vanligt, de flesta håller sig hemma. De är rädda och både banker och affärer är stängda. Det går inte att lämna landet.
– Talibanerna är överallt. Många flydde hit, de tänkte att de kunde vara säkra i Kabul, att talibanerna inte kunde komma hit. Nu kör talibanerna runt på vägarna och säger till folket att de inte ska vara rädda, att alla ska leva och jobba som vanligt, men folket vet att det inte går att tro på dem, de kommer snart införa sina regler igen.
David var ett barn när talibanerna kom till hans by. Han minns de strikta reglerna.
– De krävde mycket, man fick inte leva som man ville, säger han.
Han berättar att människor började ta sig till flygplatsen under söndagen. De hoppades in i det sista att omvärlden inte bara skulle lämna dem, säger han.
– Folk är desperata. Tusentals människor som ville åka till andra länder, de trodde att de skulle få skydd från militären, från USA och Nato. Men istället sköt de mot folket för att stoppa dem och från andra sidan sköt talibanerna på dem. Det var flera som dog.
”Går inte att berätta”
Han känner sig sviken. Först av Sverige som utvisade honom, och nu av omvärlden som lämnar det afghanska folket i talibanernas händer.
– Jag är rädd och jag känner att jag är en person, en människa. Jag vill leva och det var orättvist att Sverige utvisade mig, men jag är en av alla som är folket här i Kabul och Afghanistan. Vi vill leva. Man kan inte beskriva, det går inte att förstå om man inte är här hur afghaners verklighet är nu. Det finns inga ord, det går inte att berätta. Det är så hemskt.
David har inte ätit på två dagar, det finns ingen mat att få tag på.
– Jag vet inte vad jag ska göra. Om inte talibanerna tar mig kanske jag dör för av svält, det är många nu som inte har någon mat nu.
Batteriet håller på att ta slut på Davids telefon, det finns ingen elektricitet och internet kommer och går.
– Ingenting fungerar här. När det finns el finns det ändå inga nyhetssändningar, alla kanaler måste dela islamiska budskap… Det är ett annat land nu, säger han.
Ali och David heter egentligen något annat.
