Han talar om en ”tvåpartityranni”, Ralph Nader. Med det menar han de ansträngningar som har gjorts för att hindra att andra partier än Demokraterna och Republikanerna ens får finnas med på röstsedlarna.
– Det gör det väldigt svårt för alternativa partier. Man exkluderar dessa röster från debatter, utsätter dem för grundlösa rättsprocesser. I vårt fall, varje gång jag kandiderat i presidentval, trakasserades våra namninsamlare på gatorna, och vi tvingades att samla in hundratusentals namnunderskrifter för att få komma med på röstsedlarna – 140 000 underskrifter i Kalifornien, till exempel.
Röstar som sina föräldrar
Det finns en låsning inte bara i systemet, eller i hur medier rapporterar och väljarundersökningar utformas. Det finns även ”hereditary voters”. Många röstar som sina föräldrar, politiska sympatier går i arv. 65 procent väljer antingen Demokraterna eller Republikanerna för att äldre släktingar alltid gjort det, säger Ralph Nader.
– Michael Bloomberg (mediemagnaten som också var borgmästare i New York) drog in sin kandidatur som oberoende kandidat för att han ansåg att för många av rösterna var låsta. Med sin enorma förmögenhet kunde han köpa egna väljarundersökningar, och de visade att för många av rösterna säkerligen skulle gå till endera Demokraterna eller Republikanerna. Han sa det till mig, personligen.
– Och i det amerikanska systemet kan man ju också vinna presidentvalet fast man inte vinner flest individuella röster, som George W Bush gjorde år 2000, genom diverse fuffens som man tog till med Florida och dess rösträkning, och i USA:s högsta domstol.
Ralph Nader beskriver hur all politisk konkurrens kvävs av ett ”duopol”, där de två stora partierna styr valkretsarna för att stänga ute eventuella uppstickare.
– Ibland bryr man sig inte ens om att utmana den sittande politikern i ett distrikt, så det blir i praktiken ett enpartidistrikt.
Vad är det som gör att det så svårt att bryta detta? Många amerikaner är ju frustrerade över hur det fungerar idag.
– Ja, det är verkligen svårt, och man blir modfälld för att förändringen måste gå genom lagstiftare. Båda partierna har ett intresse i att bibehålla status quo. Så från ett praktiskt perspektiv så handlar det om ett väldigt högt berg att bestiga. Det är inte direkt uppmuntrande. Väldigt få demokrater eller republikaner har tagit till sig den enkla sanningen att utan kandidaters rättigheter finns det heller inga rättigheter för väljarna. Vi lyckades få fem ledamöter från representanthuset att föreslå en lag för att minska hindren för oberoende kandidater. Fem av 435 politiker ville ge väljarna och oberoende kandidater rättvisa. Vi kom ingenstans den gången.
Kshama Sawant är socialist och kom in i kommunfullmäktige i Seattle. Är det ett bra exempel på att det ändå går att besegra systemet?
– På lokal nivå blir det lättare för oberoende kandidater, på delstatsnivå är det svårare och på riksnivå har det varit närmast omöjligt. Bara ett halvdussin oberoende ledamöter har röstats in i den amerikanska kongressen under de senaste 70 åren.
Bortsett från dina egna presidentkampanjer, speciellt den under 2000, vilken politiker tycker du har visat att det går att bryta igenom tvåpartivallen?
– Senatorn Bernie Sanders, han kampanjade som socialist, fast han är egentligen inte mycket till socialist. Han samarbetar med Demokraterna så han får vara med och ha en röst i hur demokraterna röstar i senaten. Elizabeth Warren i Massachusetts, Sherrod Brown i Ohio, Sheldon Whitehouse i Rhode Island är bland de mer vänsterinriktade politikerna, men de är allihop demokrater.
Vad hände år 2000 när du själv försökte delta i debatterna inför valet?
– Alla opinionsundersökningar visade att ungefär 60 procent ville att jag skulle få delta i debatterna. Men det finns en ideell organisation som heter Commission on Presidential Debates (CPD). Den bildades av demokrater och republikaner tillsammans 1987, och den avgör regelverket kring debatterna. Så nu kontrollerar de två partierna CPD som i sin tur sponsras av bolag som Ford, Anheuser Busch och AT&T. Så länge de stora tv-kanalerna visar debatterna så är allting upplagt för att exkludera alla andra kandidater från debatterna.
Vad skulle du säga till den amerikan som känner hopplöshet, att det inte går att påverka politiska beslut?
– Jag skulle säga att det är mycket lättare än ni tror. Vad jag säger över hela USA nu är att man ska tänka på hur stora förändringar har skett historiskt. Det är alltid några få som startar förändringarna. Arbetslagar, kvinnors rösträtt, avskaffandet av slaveriet sattes alla igång av en handfull relativt maktlösa människor. Och nu i modern tid har de flesta stora förändringarna drivits igenom av mindre än en procent av befolkningen som representerat majoritetens vilja. Så det krävs ett väldigt, väldigt litet antal människor för att vända på USA. Så snart vi inser det så är vi på väg mot segern. Den största källan till makt för ”the one percent” ligger i övertygelsen hos de 99 procenten att de inte har någon makt. Att det inte spelar någon roll vad de gör. Att det inte kommer förändra någonting.
Hur meningsfullt är det att gå och rösta?
– Som det är nu är det inte speciellt meningsfullt, eftersom båda partierna får sin finansiering från samma källor. Och de vägrar att ändra på lagar kring kampanjfinansiering fast de skulle kunna. Så nu pågår en bred insats för att försöka ändra grundlagen och lösa problemet på det sättet.
Du är aktuell med en ny bok. Vad handlar den om?
– Bland de som kallar sig liberaler, konservativa, vänster och höger, libertarianer och mer socialdemokratiska råder markant konsensus när det kommer exempelvis till inskränkning av medborgerliga rättigheter, till Patriot Act, militarism, ekonomisk brottslighet och bidrag till storbolagen. Det finns ett 20-tal områden där den allmänna opinionen i dagsläget är överens. Så det gäller egentligen bara att operationalisera detta, få ut det i media och få folkvalda att ta det till sig. Det kan ske både på lokal och nationell nivå. Men maktstrukturen söndrar och härskar. Den hittar områden där denna konsensus inte råder, såsom rätten till abort, vapenlagar och bön i skolan. Därigenom hålls uppmärksamheten ifrån de områden där det faktiskt råder samstämmighet.
– När vi satt fokus på ett område där vänster och höger är överens, då är det en stor majoritet och vi blir omöjliga att stoppa. Ett exempel på det är minimilönen som vi nu efter sex år av demonstrationer och ledarartiklar och bra forskning lyckats göra till en nyckelfråga i valen. Opinionsundersökningar visar att 70–80 procent vill ha en kraftigt höjd minimilön, från 7,25 dollar/timme till 11–15 dollar. Det skulle höja lönen för 30 miljoner amerikanska arbetare, som idag tjänar mindre än de tjänade 1968, justerat för inflation. Så när resultaten blir 70–80 procent vet man att vänstern och högern är överens. Nu har maskineriet satts igång i allt fler städer. Seattle har nu 15 dollar/timme. 22 delstater ligger redan över den nationella minimilönen. Det börjar med den allmänna opinionen, sedan operationaliseras frågan genom media, opinionsundersökningar med mera, och till sist blir det ett lagförslag. Det är så det fungerar.
Ralph Nader nämner ett annat lyckat exempel. I fjol stärktes skyddet för visselblåsare.
– Vi lyckades besegra bolagslobbyn, så att statligt anställda har möjlighet att avslöja när bolag svindlar Pentagon eller Medicare (statligt finansierad sjukförsäkring), och alla andra sätt som företag blåser skattebetalarna genom statliga kontrakt.
Du är hoppfull vad gäller USA, trots att du beskriver ett ganska dystert scenario.
– Som sagt, det krävs bara en procent av befolkningen som representerar majoritetens åsikter för att åstadkomma viktiga förändringar i vårt land. Vore bara ungefär tre miljoner människor i USA aktiva, cirka 6 000 i varje distrikt, och organiserade sig kring en lön som man kan leva på, att skära ned försvarsbudgeten och andra frågor, skulle vi få till dessa förändringar. Men vi måste tro på det. Bolag har pengar men ingen rösträtt. De investerar sina pengar i att inskränka den politiska dialogen och de politiska möjligheterna. Men allt detta kan övervinnas fullkomligt med bara en procent av befolkningen.
