Året i Sankt Petersburg var varken den första eller sista tiden som Melén tillbringade i Ryssland, berättar hon.

– Första gången var när jag läste ryska på universitetet i Uppsala, då var jag i Moskva hösten ’96. Sedan var det året i Sankt Petersburg och sedan dess har jag åkt till Ryssland regelbundet, både privat och som journalist. I två år bodde jag i Moskva som korrespondent för Sveriges Radio – jag hade gärna stannat längre, men min man är inte riktigt lika fascinerad av Ryssland som jag är.

”Som en förbannelse”

Även nu är Johanna Melén Rysslands­korrespondent, men trots det har hon inte kunnat åka dit sedan våren 2019, då hon gjorde research för Mina ryska vänner.

Anledningen är bestämmelser kring coronaviruset.

– Nu har det också blivit ännu mer komplicerat eftersom Ryssland har stängt ner, särskilt för EU-medborgare – och sedan de i förra veckan utvisade flera EU-diplomater, inklusive en svensk, och Sverige svarade med att utvisa en rysk diplomat ser det inte ut att bli enklare. Men det är väldigt frustrerande att inte kunna vara i Ryssland nu.

Vad är det egentligen som drar så med Ryssland?

– Det är svårt att svara på. För en viss kategori människor finns en dragningskraft med Ryssland som liksom inte släpper. Ibland kan det kännas som en förbannelse, någonstans har jag hoppats att jag ska kunna släppa Ryssland när jag skrivit klart boken, men så har det inte blivit.

Dels handlar det förstås om att hon har lärt känna människor i Ryssland, säger Melén, men det är också någonting väldigt speciellt med hur dramatisk rysk historia är.

– Det är bara att se till det som händer idag med Aleksej Navalnyj – man bestämde sig helt enkelt för att förgifta regeringens främsta kritiker. Det kommer inte att utredas i Ryssland. Det är samma med hussprängningarna som föranledde offensiven mot Tjetjenien i slutet av 90-talet, det kommer alltid att ligga ett mystikens skimmer över dem, i alla fall under Putins tid kommer vi inte att få veta exakt vad som hände.

– Som journalist är det hela tiden spännande att följa utvecklingen i landet – hur länge kan det systemet som Putin har byggt upp hålla? Många ryssar håller politiken på avstånd, det finns en känsla att det ändå inte går att påverka, så då är det lika bra att strunta i det. Därför blir det extra spännande nu med en proteströrelse som växer och ett civilsamhälle som försöker ta saker i egna händer.

Distinkta förhållningssätt

Johanna Melén landar i att det på något sätt är komplexiteten som gör att hon återkommer till Ryssland, att hon hela tiden har frågor som väcker nya frågor.

– Sedan kan man också bli helt matt av det och känna att ”nu skiter jag i det här jobbiga landet”.

Flera av de vänner Johanna Melén fick när hon bodde i Sankt Petersburg, och som hon skriver om i boken, har hon fortfarande regelbunden kontakt med, berättar hon. De är inte nödvändigtvis representativa för alla ryssar, påpekar hon, men det finns tre distinkta förhållningssätt bland vännerna i boken.

– Vika, som är den mest oppositionella i boken, hon var på den stora demonstrationen i Sankt Petersburg och skickade bilder på hela Nevski Prospekt fullt med människor som bland annat ropade att Putin är en tjuv. Hon ser Navalnyj som den som vågar stå upp mot Putin och är orolig för framtiden i landet. Nu har hon och hennes tjej börjat lära sig finska så att de ska kunna flytta om det behövs. Lena går inte på demonstrationer, men följer det som händer på nätet och ser det hela lite utifrån. Natasja skriver att hon är totalt ointresserad av det som händer och fokuserar på sin familj och sitt jobb.

”Propagandamaskinen är igång”

Johanna Melén tror att Natasja nog är mest representativ om man ser till hela Ryssland.

– Även om vi journalister tycker att det som händer nu är häftigt, att folk vågar gå ut trots att polisen slår och hotar med elstötsbatonger, så är det många som inte riktigt tror på det här och är misstänksamma mot Navalnyj. Propagandamaskinen är också satt i full gång och anklagar Navalnyj för att vara en agent för väst som konspirerar med västerländska säkerhetstjänster.

Samtidigt kan punkten ha nåtts där det inte räcker till, funderar Johanna Melén.

– Hundra miljoner människor har sett Navalnyjs video om Putins palats – och den är på ryska. Vad de drar för slutsatser vet vi inte, men någonstans kommer gränsen där människor får nog av korruption och rättslöshet, att de som har makten bara ser till sina egna och tänker på att berika sig och behålla makten.

Huruvida det som händer nu kan innebära början på slutet för Vladimir Putin är osäkert, säger Melén.

– Bland de som inte gillar Putin och som vet att han är korrupt finns också många som säger att nästa person säkert kommer att vara minst lika korrupt, så det är lika bra att vi behåller det vi har och känner till. Dessutom finns en väldigt effektiv skrämselmaskin, som bland annat har gjort att folk är mer försiktiga med att prata med västerländska journalister. Det finns en rädsla att de ska bli av med jobbet om de är kritiska. De är bra på att skrämma folk till tystnad.