Jag försökte få ett snabbvisa till Europa men det visade sig omöjligt så jag flydde till Kenya. Där hamnade jag i ett flyktingläger långt utanför stan i öknen och var snart omgiven av en lika stark homo- transfobi som jag mött i Uganda. De attackerade mig och de transsystrar som också fanns i lägret, skrek och jagade oss. Det var vidrigt. Till slut lyckades jag med hjälp av biståndsarbetare komma till ett annat boende i Nairobi. Där påbörjades den avgörande utredningen och asylprocessen hos UNHCR som efter fem år gav mig flyktingstatus.
Jag kommer från en privilegierad bakgrund i övre medelklass. Min pappa är en välkänd politiker. Han satt under lång tid i parlamentet och var en av de som slogs hårt för att den lag som heter Anti Homosexuality Bill skulle antas. Jag har ingen som helst kontakt med min familj idag. Det är omöjligt. Min far hatar mig och min uppväxt var en kamp på alla plan. Försöken att omvända mig pågick ständigt. Jag har alltid stått ut, varit fel som pojke, för fjollig, var retad, konstig och ständigt mobbad som ”misstänkt homosexuell”. Min mamma bad mig sluta ”vara konstig”, skärpa mig, bli vanlig. I högstadiet försökte min far döda mig. Jag bär för alltid spåret från den händelsen. Ett fyra centimeter långt ärr i pannan där han slog mig med en pistol. Jag låg på sjukhus i månader. Enda anledningen till att jag lever är att han ännu inte har lagen på sin sida för att kunna döda mig, sa han.
Min familj, framförallt min far, är väldigt religiös, det är det huvudsakliga skälet till hans hat mot mig. Ett ständigt hänvisande till bibeln och berättelsen om Sodom och Gomorra och synden som ska utraderas. Ändå innehåller vårt lands historia liksom de flesta alla möjliga sexuella och/eller könsöverskridanden. Kungar som var homosexuella, som låg med människor av alla kön samtidigt som den offentliga berättelsen i Uganda ständigt försöker radera queerhet från historien. Men det är alltid out there – allt är alltid out there – också när ingen kan eller får prata om det.
Jag kan aldrig flytta tillbaka till mitt hemland. Det skulle innebära ett liv på ständig flykt. Ett omöjligt liv. Men jag saknar landet varje dag. Maten, mitt community, familjen, klimatet. Å andra sidan kan jag drömma nu, tänka framåt för första gången i mitt liv.
Jag kommer alltid vara aktivist, var jag än befinner mig. Refugee Trans Initiative heter den organisation jag startat med bas i Kenya. Via den försöker vi hjälpa transpersoner som måste fly och på olika sätt stötta i asyl processen eller hjälpa till med det vardagliga livet där.
Behoven är så stora. Inget räcker till, så känns det ofta. Idag är organisationen den enda som arbetar för att hjälpa transpersoner i asylprocessen i Kenya. Vi förbereder för intervjuer, skapar underlag, är rådgivande och vill inge hopp.
De som kan passera försöker leva under radarn. Ibland tänker jag på att om jag var en maskulin bög kanske det skulle gå att leva utan att någon ständigt skrek efter mig. Jag kanske till och med skulle kunnat gifta mig med en lesbisk så att vi gav varandra skydd. Men sedan? I sekunden du vill något mer, försöker organisera dig, risker du fängelse och förföljelse oavsett vem du är och hur du ser ut. Ingen kommer undan. Den som försöker leva där kommer att långsamt dö.
Det är ett långsamt folkmord som pågår.
Jag är i ständig kontakt med människor och organisationer. Följer de som åker in och ut från fängelser. De plockar in människor bara genom att titta på dig. Du ser ut att vara fjollig, könsöverskridare, transperson, bög, för maskulin som kvinna, butch. Hyresvärdar kastar ut människor från lägenheter för att de är queer. Man försöker bo tillsammans, hjälpa varandra, men man riskerar alltid mer utsatthet. Det är ett långsamt folkmord som pågår. Det verkliga lidandet syns inte ens i media. Det är alltid värre än så, det händer varje dag överallt.
En vän, en man som är homosexuell, sitter just nu i fängelse och kan komma att dömas till döden. Allt är en fråga om ekonomi och huruvida advokater lyckas undvika de värsta straffen.
Så läget i Uganda är hårt. Den fattigdom jag mött är svår och där pågår ett ständigt övergrepp på mänskliga rättigheter mot många olika människor. Det är en diktatur. Därför måste jag vara här i Sverige nu, försöka vara en röst för förändring härifrån.
