Människor skanderar i kör i kvällsmörkret, om och om igen. Röster från mängder av kvinnor och män ligger som en ljudmatta över gatan i Teheran, där demonstranterna samlats. Klippet publicerades på Telegram för en dryg vecka sedan och är ett av många som visar att protesterna i Iran långt ifrån avstannat. Just den här kvällen, den 16 februari, hölls demonstationer i en mängd städer. Datumet var valt för att uppmärksamma att det gått 40 dagar sedan avrättningen av två unga män som greps i samband med protesterna tidigare under hösten. De landsomfattande demonstrationerna är de största på länge. 

– Den senaste tiden har det inte varit lika många och lika stora demonstrationer som i höstas, utan framför allt har de blossat upp vid särskilda symboliska dagar. Men det betyder inte att revolutionen har stannat av, den har snarare gått in i en annan fas, säger Roz Aslanian, exiliranier och fristående aktivist som har varit med och arrangerat stöddemonstrationer för protesterna i Göteborg.

Fler organiserar sig

Han menar att revolutionen har gått från att främst ske på gatorna, till en politisk nivå där en allt starkare opposition börjat bildas utomlands med olika allianser som har gått ihop. En opposition som dock fortfarande är splittrad och där ett av alternativen till nuvarande regim är återinförandet av en ny monarki. Den skulle i så fall ledas av den förre diktatorns son, shahens, kronprins i exil – Reza Pahlavi.

– Det är ett alternativ marginellt bättre än det nuvarande, säger Roz Aslanian.

Katayoun Keshavarzi, exiliranier i Södertälje, håller med om det. 

– Motståndet mot regimen är större och bredare nu, och kommer också från nationalister och monarkister, som har massor med resurser. De vill ha den förra shahens son som ledare. Men det folket vill ha är demokrati och frihet, inte ännu en diktator, säger hon.

Men även om det är långt ifrån klart hur ett nytt styre skulle se ut, tror både hon och Roz Aslanian att det kommer att ske. Regimen kommer att ge vika. Revolutionen pågår, och den kommer leda till att Ali Khamenei måste ge upp. 

– Det kommer ta tid, men samhället har förändrats. Fler och fler grupper organiserar sig, arbetarklassen, fackföreningar, akademiker. Civilsamhället organiserar sig på ett sätt vi inte har sett förut. Om inte något oförutsägbart händer så kommer regimen att störtas, säger Katayoun Keshavarzi.

Att protesterna inte är lika högljudda längre är inte ett bevis för att motståndet minskat. Under hösten har det istället eldats på, inte minst som en följd av lågkonjuktur och en allt mer havererad ekonomi. 

– Regimen tappar i förtroende hos nästan alla, bland annat eftersom landets ekonomi är i spillror. En dollar har aldrig varit så dyr som nu. Det skapar i sin tur en rörelse på marken, inte för att man är regimkritiker, utan för att man förlorar pengar på regimen helt enkelt, säger Roz Aslanian.

Många hemlösa

Soheila Dashti, iranier i exil även hon, har tät kontakt med släkt och vänner i Iran. De berättar om hur många yrkesgrupper strejkar, och hur protesterna fått fler dimensioner. 

– Igår till exempel hade lärare en demonstration i Teheran, för att deras löner inte räcker till. Ett kilo kött kostar nu en halv miljon toman, det betyder att en månadslön räcker till sex kilo kött – inget mer. Samtidigt har hyrorna gått upp, folk har inte råd att betala. Man hyr ut tak bara för att människor ska ha någonstans att sova, säger hon.

Enligt Soheila Dashti pågår även andra demonstrationer fortfarande regelbundet, även om de oftast är i mindre skala jämfört med höstens massdemonstrationer. 

– Just nu är det mest på nätterna människor är ute och skanderar de här välkända slagorden. I Vissa städer som Zahedan nära Pakistan är människor ute varje fredag och skanderar ”död åt Khamenei, vi vill ha demokrati!”.

Hon, liksom både Roz Aslanian och Katayoun Keshavarzi, säger att det är tydligt att rädslan för att demonstrera har minskat sedan i höstas. Inte minst gäller det bland kvinnor. Det går inte att stoppa dem längre.

– Kvinnorna hörs även i de mest konservativa städerna, de vågar sig ut på gatorna med slagord i händerna. De har fått makt och hopp om att de faktiskt kan äga sin framtid. Det är inte så att regimen ger dem tillstånd att komma ut, men samhället har blivit mer tolerant. Kulturen att kvinnor ska vara instängda har förändrats, säger Soheila Dashti.

”En slags maffiakultur”

Samtidigt sker övergrepp av moralpolisen fortfarande, hela tiden. Människor fängslas på oklara grunder, avrättningarna har inte upphört. Nyligen dömdes ett 20-årig par till ett tioårigt fängelsestraff för att de dansat på en gata, och totalt har hundratals människor dödats under regimens tillslag mot demonstranterna, enligt människorättsorganisationer. 

– Det handlar om en regim som fungerar som en slags maffia­kultur, som är vana att kunna gör som de vill, med rättegångar som är helt godtyckliga. Det här har inte förändrats. Skillnaden nu är att fler än någonsin vill ha något annat, och att de vågar visa det, säger Roz Aslanian.

Nu gäller det att frihetskämparna i Iran inte lämnas åt sitt öde, menar han. Även om de redan har nått långt, och regimen håller på att tappa greppet om makten, är det viktigt att omvärlden inte blundar. Medier behöver fortsätta rapportera, regeringar sätta press. För Sveriges del handlar det till exempel om att utvisa iranska diplomat­er och terroriststämpla det iranska revolutionsgardet IRGC.

– Jag tror att det är metoder som behövs för en sådan extrem regim som Iran ju är, säger Roz Aslanian.

I höstas trodde han att regim­en skulle vara avsatt vid det här laget. Nu inser han att det kommer att ta tid. Men han är ändå övertygad om att slutet för Ali Khamenei är inom räckhåll.

– Det här är ingen våg, folk har bestämt sig. Regimen ­håller på att ta sina sista andetag nu, det handlar om dödsryckningar.