Men desto mer synligt är missnöjet genom det faktum att systemkritikerna även ockuperar kvarteren vid torget. Här har de stora protesterna arrangerats sedan i oktober, och nästan två månader senare så upprätthåller demonstranterna ännu en permanent närvaro. Området är omringat av taggtråd och beväpnade soldater står på andra sidan. Vissa demonstranter övernattar i småtält. Man arrangerar diskussionsmöten i partytält, musikshower med DJ:s och håller brandtal där både unga och äldre deltagare skanderar om revolution.
– För första gången har vi fått en offentlig mötesplats som vi själva kontrollerar, säger en demonstrant till mig.
Liknar arabiska våren
Gott om folk har velat likna situationen i Libanon vid den arabiska vårens protestvåg 2010–2011, och i grund och botten är det samma missnöje över politiker och deras tillkortakommanden som ligger bakom dagens missnöjesyttringar. Konsekvenserna kan bli lika viktiga i dag som under den arabiska våren.
Men de libanesiska demonstranterna har inte någon gemensam syn på hur de bör agera fortsättningsvis, och gör olika tolkningar av vad som kan hända härnäst. På Martyrernas torg träffar jag Gabriel, en ung man som har deltagit i protesterna varje dag. Han klagar på att det i dag är glesare med folk på plats än väntat.
– Och det trots att det i dag kommit ännu en nyhetsrapport om att en medborgare har begått självmord, på grund av den ekonomiska krisen och skulder han inte kunde betala tillbaka. Saker måste eskalera på något vis så att fler går ut på gatorna, säger Gabriel.
Regionerna organiserar sig
Andra demonstranter vill tvärtom inte se någon fortsatt eskalering. Dels för att betydelsefulla förändringar redan skett – premiärministern Saad Hariri har avgått – och för att vissa tror att protesterna snarare har skapat ett gyllene tillfälle för att organisera en ny politisk opposition.
Dagens ETC talar med aktivisten Ashraf Mtaweh som bor i utkanten av Beirut, och som ingår i en grupp demonstranter som under flera dagar i slutet av oktober lät blockera motorvägen i förstaden Aley. Aley är en av de viktigaste infarterna till Beirut och den avbrutna kommunikationen blev kännbar för regeringen. Fortfarande arrangerar man nu manifestationer eller offentliga diskussioner dagligen i Aley. Ashraf Mtaweh är medlem i det libanesiska kommunistpartiet och har en annan syn på det fortsatta engagemanget.
– Tidigare har det alltid varit urbana grupper från Beirut som försöker nå ut i landet, men nu organiserar sig folk i regionerna på egen hand. Därför är det nu viktigt att fokusera på att bilda samarbetsgrupper, att göra det långsamma organisatoriska arbetet.
”Pågår en maktkamp”
Ashraf Mtaweh vill också undvika en eskalering, eftersom det kommit rapporter om betydligt fler fall av våld från regionerna, än från Beirut där gatorna är militariserade men nu relativt fredliga. Hans grupp av demonstranter har utsatts för misshandel, vapenhot och fått sina tält nedbrända av anhängare till tre partier som ingår i det nuvarande sekteristiska systemet i Libanon.
– Det pågår i allra högsta grad en maktkamp nu. Alla i Libanon har tillgång till vapen och det är inte svårt att se hur en konflikt någonstans skulle kunna spåra ur och leda till en massaker.
I det här sammanhanget är det också relevant att tala om det Iranstödda, militanta shiapartiet Hizbollah. Protesterna i Libanon handlar om ett missnöje med ekonomin och det sekteristiska systemet, och vänder sig inte mot det saudiska och iranska inflytandet i landet. Men Hizbollahs agerande är ändå viktigt eftersom de har vapenmakt nog att kunna slå ner protesterna med våld.
– Det är inte värdefullt att tala om endast ett parti i den nuvarande situationen. Men Hizbollah är ett särfall eftersom de är en mäktig, väpnad motståndsrörelse. Vi har sett dem göra symboliska eftergifter och lova reformer, precis som de andra partierna, men det har inte fungerat, säger den libanesiska journalisten Rami Khouri.
Nästa taktiska drag, berättar Rami Khouri, var att Hizbollah skickade ut sina muskler på gatan där de hotat och misshandlat demonstranter, samt förstört protesttält. Men det har inte heller fungerat.
– Varken Hizbollah eller de andra partierna i eliten vet hur de ska svara på detta, eftersom alla allvarliga svar på demonstranternas krav innebär att de måste demontera sin makt.
Comeback för Hariri?
I skrivande stund söker Libanons president Michel Aoun fortfarande efter en efterträdare till den avgångne premiärministern Saad Hariri. Demonstranternas krav är att det ska bildas en ickepolitisk teknokratregering. Men efter att ett flertal tilltänkta kandidater hoppat av är det senaste namnet att föreslås paradoxalt ännu en gång Saad Hariri. Nyheten ledde genast till mer intensiva protester i landet.
Det är också svårt att se hur en regering under en helt annat premiärminister, fast med representation från de partier som demonstranterna önskar se lämna den politiska scenen, skulle kunna dämpa protesterna. Samtidigt är det viktigt att se hur det ännu finns en betydande väljarbas i landet som ännu stödjer etablissemangets partier, och som mest av allt önskar se en stabilisering och återgång till ordning, snarare än ännu mer protester och krav på systemförändringar.
”En stor fet lögn”
– Vad som händer härnäst, det är väl egentligen tusenkronorsfrågan, säger den libanesiska statsvetaren Carmen Geha.
Hon berättar att det inte finns någon reell, organiserad partiopposition i Libanon som systemkritiker av alla bakgrunder kan vända sig till, eftersom all infrastruktur för detta förstördes efter att inbördeskriget slutade. Det finns inga rikstäckande partier som har medlemmar från alla religiösa sekter och samhällsklasser.
– Men på bara några veckor lyckades revolutionen på gatorna förena folk som lider, vilket 30 år av postkrigsutveckling inte lyckades med. Lögnen som folk har matats med om att det finns en ”sekteristisk konflikt” mellan olika religioner och att politikerna finns här för att skydda folk från varandra – nu har libaneserna vaknat och insett att det här är en stor fet lögn.