Flera finländare, däribland president Sauli Niinistö och även du själv har kallat det som nu sker ”historiskt”. På vilket sätt är det historiskt?
– På det sättet att Finland och Sverige har fram till nu har varit militäralliansfria. Länge hoppades man att den linje som vi har skulle räcka till. Men tyvärr så kom det här kriget i Ukraina som definitivt har visat på att man tyvärr inte kan lita på att Ryssland respekterar andra länders territoriella suveränitet.
I Sverige tycker många att det har gått lite väl fort. Att vi går med beror också till stor del på Finlands beslut, och vissa menar att vi har blivit lite indragna och att frågan inte har debatterats tillräckligt i Sverige. Skulle du kunna förklara för oss svenskar varför Finland har gått med?
– Medlemskapet är mer av en existentiell fråga för Finland än för Sverige. Men Finland har ett relativt starkt eget nationellt försvar. Snarare handlar det om att det är vettigt att förena krafterna för att stabilisera och stärka säkerheten runt Östersjöregionen. För Finland är det väldigt viktigt att Sverige också är med där.
– Sen är det viktigt att säga att både i Sverige och i Finland har det pågått en Nato-debatt i många år, i Sverige sedan 1950-talet. Det går inte att säga att man har blivit överrumplad av den här frågan. Många har tyckt att debatten var ointressant så länge det inte hände någonting, däremot har riksdagsledamöter i båda länderna och ministrar regelbundet blivit tillfrågade. Men förstås är det nytt att medlemskapet diskuteras öppet.
Spelar minnet av Vinterkriget, då Finland stred mot Sovjet, in i dagens händelseutveckling?
– Det gör det ju. Finland fick ett bestående trauma av upplevelsen av att stå tämligen ensamma mot en mycket stark motståndare. Sverige gav ju så klart ett stöd, 8 000 frivilliga ställde upp på Finlands sida, och Sverige skickade vapen och förnödenheter. Men Sverige kunde inte binda sitt öde vid Finland för Sverige var också hotat av Tyskland. Erfarenheten sitter nog djupt i vår identitet. Alla familjer i Finland har sin historia av hur de överlevde kriget, och vilka som dog. Det är sorgliga, traumatiska minnen som går i arv och också reproduceras genom värnpliktsarmén. Samtidigt är finländarna stolta över att ha varit de enda som lyckades stoppa Röda armén. Vi kommer inte avstå från vår värnpliktsarmé när vi går med i Nato och fortsätter vara redo att försvara vårt land ensamma.
