Fyra år senare kom han, tillsammans med sociologen Eric Markusen, ut med boken ”The Genocidal Mentality: Nazi Holocaust and Nuclear Threat”. Där jämförs samhällsmekanismerna som ledde fram till Förintelsen med de som underbygger ett samhälle som förlitar sig på ”kärnvapen–ism”, enligt författarna definierat som ”ett överdrivet beroende av kärnvapen för styrka, skydd och säkerhet”.

Efter att ha avhandlat de många skillnaderna mellan Nazi-Tyskland och kärnvapen-USA – som att en kärnvapenarsenal inte byggs upp för att utrota en särskild folkgrupp – går författarna in på likheterna. Nazistläkarna utvecklade en förmåga att rättfärdiga sina handlingar utifrån medicinska och rationella argument och på liknande sätt har forskare och militära strateger som utvecklar och propagerar för kärnvapen hittat argument för att det är logiskt, realistiskt, närmast oundvikligt. Och likt stora delar av den tyska befolkningen, som deltog i eller understödde Förintelsen, har befolkningen i USA i stort ”passionerat omfamnat” kärnvapen som ”en lösning på dödsångest och hotet om utrotning”.

En annan uppenbar skillnad är förstås att Förintelsen ägde rum, medan kärnvapenkriget inte skett, men brottet ligger enligt författarna redan tidigare, i att göra det tänkbart och möjligt. Kärnvapen, skriver de, ”skapar en gräns som bara väntar på att passeras”.

Många i Europa har vaknat upp till hotet om kärnvapenkrig efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari och Putins efterföljande illa dolda hot om att använda kärnvapen. Men Putins hot är allt annat än unikt. Ryssland, USA och Nato tar sig alla rätten att använda kärnvapen först (First use). Det är en strategi byggd på hot. USA har dessutom ända sedan bombningarna över Hiroshima och Nagasaki använt kärnvapen som ett mer direkt hot. Det påpekar Daniel Ellsberg, som var kärnvapenkrigsplanerare under flera amerikanska presidenter innan han 1971 läckte ”Pentagon Papers”, som hjälpte till att vända opinonen mot Vietnamkriget. Sedan dess har Ellsberg varit en av världens främsta analytiker av – och motståndare till – kärnvapen.

Det började med Harry Truman som beordrade kärnvapenbomberna över Japan (och som flera gånger påpekade att han aldrig legat sömnlös över det beslutet), berättar Ellsberg. Truman har själv berättat att han sju månader senare hotade Sovjetunionen med en kärnvapenattack om de inte drog sig ut ur Iran. I början av 1980-talet läckte en omfattande rapport från försvarsdepartementet, Pentagon, som visade att amerikanska konventionella styrkor inte skulle kunna stoppa Sovjetunionen om de skulle gå in i norra Iran, och att USA därför borde överväga att använda ”taktiska kärnvapen” där – ett budskap som också trummades ut av den amerikanska administrationen. ”Det skulle med största sannolikhet bli ett kärnvapenkrig,” sade högt uppsatta tjänstemän till Los Angeles Times i januari 1980.

På liknande sätt har USA idag dragit slutsatsen att de med konventionella styrkor inte skulle kunna stoppa Kina om landet beslutade sig för att ta kontrollen över Taiwan.

– Den amerikanska militära ledningen menar att i detta krig, som sannolikt kommer, måste USA välja mellan att acceptera en strategisk förlust eller att använda kärnvapen, säger Richard Falk till ETC nyhetsmagasin.

Han är professor emeritus i internationell rätt vid Princeton-universitetet och ett av hans många internationella uppdrag var som FN:s rapportör för Israel och Palestina 2008–2014.

– De beskriver det som ett rent rationellt beslut. Är det värt att utmana kärnvapentabut för att säkra en strategisk seger i försvaret i Taiwan? De tycks föredra det, eftersom de argumenterar för att USA skulle betraktas som en helt opålitlig allierad om de tillät Taiwan att absorberas av Kina.

Richard Falk menar att USA:s och Natos kärnvapendoktrin bär på en slags folkmordsmentalitet.

– De som stödjer denna doktrin ser det inte precis så. De ser det mer på ett traditionellt sätt om att försöka nå framgång i en konflikt, det är en slags fejk-realism: ”så här fungerar världen”, säger Falk.

– Det är inte lika tydligt som det nazisterna gjorde. Men på ett sätt är det mer farligt eftersom det går under radarn för beslutsfattarna.

Är det viktigt för oss i Sverige att tänka igenom detta innan vi ansöker om Nato-medlemskap?

– Ja, hela idén om att ha en kärnvapenarsenal som vi låter de politiska ledarna, och i grunden ledarna i Washington, besluta om är oroväckande inte bara från ett folkmordsperspektiv utan från ett perspektiv av människors och andra arters överlevnad, säger Richard Falk och påminner om den brittiska historikern E.P. Thompson som var en ledande kraft i 1980-talets enorma folkliga kampanj mot kärnvapen.

– Hans argument var i princip att en politisk kultur som förbereder sig för ett sådant här typ av krig bygger upp en folkmordsmentalitet, inte bara genom hotet om användning och användningen av dem, utan genom att föreställa sig det som ett genomförbart alternativ i en politisk process.

Det finns åtminstone en amerikansk presidentkandidat som har lovat att ta bort USA:s slå-till först-kärnvapendoktrin: Joe Biden. Under kampanjen sa han att USA med honom som president endast skulle använda kärnvapen om någon annan gjorde det. Flera medier rapporterade förra året att USA:s allierade, däribland flera Nato-länder, var oroliga över att ett sådant skifte skulle minska den avkräckande effekten och deras säkerhet. Efter påtryckningar från dessa allierade, och efter att Ryssland gick in i Ukraina, backade Joe Biden från sitt vallöfte. I den uppdaterade kärnvapen­strategin slås det fast att USA – liksom Nato – fortsatt kan slå till först.

Det är, tycks de politiska ledarna tänka, den enda realistiska vägen.