– Hela landet befinner sig i trauma och chock. Alla är ledsna och oroliga. Alla här känner någon nära som har mördats eller skadats, säger han. 

– Jag har själv en son och tre barnbarn som är vid fronten nu. Och det vi har sett den här veckan är saker som vi aldrig trodde att vi skulle tvingas se i hela livet. Scener av skräck, massakrer, saker som inte gick att föreställa sig kunde ske i ett mänskligt samhälle. 

Vad har du gjort konkret under de senaste dagarna? 

– En av mina många titlar är som chef över det religiösa fredsinitiativet i Mellanöstern. Inom det har jag arbetat intensivt den här veckan, med båda mina judiska och muslimska partners, och sett många oerhört rörande solidaritetsyttringar från muslimer, berättar han. 

Michael Melchior är internationellt prisbelönt som ledare för en rad interreligiösa fredsprojekt i Israel och Palestina, som tänkare och intellektuell och sedan 1986 rabbin för en ortodox församling i stadsdelen Talpiyot i Jerusalem. 

Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att arbeta för fred, dialog och förståelse mellan folken.  

– Som någon som har ägnat hela mitt liv åt att jobba för fred frågar jag mig själv vad de tror att de kan uppnå? Trodde de att de kunde utplåna oss genom att sprida död, terror, trauma och skräck? Det kommer inte hända. För efter att vi har begravt våra barn och gamla, män och kvinnor, efter att våra sår och trauman har läkt, då ska vi bygga upp allt igen. Om de trodde att de kunde dra nytta av våra interna konflikter, som verkligen var på väg att bli ett stort hot, så lyckades de ju tvärtom bara med att stärka den israeliska samhället. Alla från höger till vänster, från religiösa till sekulär, alla sluter upp och hjälper varandra på ett sätt jag aldrig sett förut. Det är en obeskrivlig känsla av gemenskap här, säger han. 

– De förstår inte att vi hör hemma på den här platsen sedan 3 500 år. Vi är inte någon sorts imperialister som kommit hit en period och sedan ska åka tillbaka någon annanstans. Det här är vårt hem. Men, det är också palestiniernas hem. Och precis som mitt hjärta brister för alla offer och allt som skett, så brister mitt hjärta också för att Hamas måste ha förstått vad de gjorde och vilka konsekvenser det skulle få för palestinierna, för folket i Gaza. Gjorde de ett enda palestinskt barn lyckligt? Titta på vad som händer i Gaza nu. Det är en sån mänsklig tragedi och de visste att det här skulle ske. 

Klev in i politiken på 90-talet 

På 90-talet blev Michael Melchior aktiv som politiker i det religiösa vänsterpartiet Melmaid och 1999 valdes han in i israeliska parlamentet Knesset, där han satt i tio år, varav två som minister i regeringen, med ansvar för sociala och diaspora-frågor. Där var han med och röstade igenom avhysningarna av de israeliska bosättningarna i Gaza, under premiärminister Ariel Sharons ledning 2004-2005. 

– Det gjorde mig inte så populär i de religiösa kretsarna här. Men jag var väldigt övertygad om att det var rätt. Jag var emot bosättningarna från början, säger han och berättar om förhoppningarna om vad Gaza hade kunnat bli och besvikelsen över hur verkligheten utvecklade sig. 

– Gaza hade kunnat bli som ett Singapore i Mellanöstern. Vi hade kunnat ha en fullt utvecklad palestinsk stat sida vid sida med Israel. Två stater för de två folken. 

Istället blev det, som vi alla vet, raketattacker och en total blockad bara ett par år senare. 

Idag lever runt 2,4 miljoner människor där, under humanitärt nödläge i vad som redan före kriget kallades världens största utomhusfängelse. 

Attackerna från Hamas förra lördagen har satt hela landet i skräck, menar Michael Melchior. 

– Ingen kommer flytta tillbaka till de platser som angreps i södra Israel, kibbutzerna och byarna, så länge de inte kan vara försäkrade om att inget liknande händer igen. Inte om två år, inte om tio år, inte om 20 år. 

– Från mitt perspektiv ser jag två saker som behövs nu. Först, minimalt med lidande för civilbefolkningen. Och två, att prata om vad som händer efter allt detta. Det kommer en dag efteråt, det behövs kunna finnas hopp om fred för framtidens palestinier. Jag vet att ingen pratar om detta idag, eller sen lång tid tillbaka, för västvärlden har gett upp och stoppat stödet till palestinierna. Men jag vet också att i framtiden så kommer vi vara kvar här, säger han och fortsätter. 

– Vi har inga intentioner att ta vägen någon annanstans, och palestinierna har inte heller några intentioner på att gå någon annanstans. Så, vi är två folk som är bestämda att leva här, även i framtiden. Och därför vet jag inget bättre sätt än att sluta fred med varandra. Kanske har hanteringen av den här konflikten kollapsat den här gångna veckan och visat att vi faktiskt måste komma fram till en lösning och sluta fred med varandra. 

När jag lyssnade på dig i Jerusalem för fyra år sedan pratade du om vikten av att få med sig de mest radikala grupperna på båda sidor, att man måste få deras förtroende för att någonsin kunna nå fram till någon lösning. Du sa bland annat att ”vi aldrig kan få fred om vi bara har med oss 35-40 procent av palestinierna”. Står du fast vid den uppfattningen idag också?  

– Ja, jag tror fortfarande på det. Vi måste inkludera alla i lösningen. 

Du berättade också om ditt möte med en ledarfigur från Muslimska brödraskapet. 

– Ja, det var en extremist och antisemit, en otroligt karismatisk person, som hade enormt många följare på sina mediekanaler. Han hörde av sig och sa att han ville prata, eftersom han ville förstå varför så många muslimska ledare lyssnade på mig. Vi satt ner i över fem timmar och samtalade, sedan sa han att han ville vara en del av min koalition. Jag sa att det var fantastiskt, men du har ju fortfarande kvar alla de här böckerna, filmerna och inläggen med grov antisemitism. Då svarade han att han tror på islam och sanningen och att han från och med nu skulle vara min elev, och gav mig sitt ord på att han skulle göra bättring och ändra sig. Sedan dess har han varit en partner och har hjälpt oss ur många delikata situationer, och så vitt jag vet har han inte skrivit något liknande hatiskt igen. Men bara för det har han inte gått och blivit sionist. Han är en islamist och jag vill inte att han ska ändra det. Jag tror inte på att få folk att konvertera. Folk har sin tro, eller icke-tro. Men jag tror på att i vår värld idag har vi inte råd med att inte arbeta tillsammans. 

Bör man fortfarande föra samtal med Hamas? 

– Jag vet inte vad Hamas kommer vara efter detta. Just nu kan jag inte föreställa mig Hamas som en samtalspartner. Men det går ju inte att utplåna Hamas, oavsett vad en massa israeliska ledare säger nu. Du kan inte bara utplåna en ideologi, eller folket som hör till den ideologin. Men frågan är om det kommer att finnas ett ledarskap i Hamas sedan som kan säga att de vill se något nytt. Jag vet inte det. Nu måste Hamas först och främst visa tecken på att de är mänskliga, enligt islam, sin egen muslimska tro. Jag känner många muslimska ledarfigurer, däribland Muslimska brödraskapet, och jag har träffat många den här veckan. Det som Hamas gör går emot Koranen och muslimska lagar. 

Framhåller svenskt projekt

Hatbrott, trakasserier och hot, både antisemitiska och islamofoba, har ökat lavinartat den senaste veckan som följd av kriget mellan Hamas och Israel. Så även i Sverige, där rapporter kommit om judiska barn och ungdomar som inte vågat gå till skolan eller ha sin Davidsstjärna synlig. 

Michael Melchior är bedrövad, men befarar att bara kommer bli ännu värre. 

– I Sverige har ni ju det fina initiativet Amanah, som nu olyckligt har pausats, säger han och syftar på det prisbelönta samarbetsprojektet mellan judar och muslimer i Malmö, som nu alltså satts på paus, då judiska församlingens representant hoppat av efter en propalestinsk Facebookstatus från den muslimska samarbetspartnern, Islamakademin. 

– Det behövs ju mer än någonsin just nu. Jag hoppas det blir en kort pas och att de är tillbaka snart igen, för det finns inget annat alternativ än att jobba tillsammans mot alla fördomar, mot xenofobi, antisemitism och islamofobi. 

Michael Melchior avslutar samtalet med vad som närmast liknar en kort predikning. 

– Vi måste läsa Bibeln, om människans skapelse. Att den första människan varken var jude eller muslim eller kristen. Han var inte israel, inte palestinier, inte svensk. Han, eller hon, var en människa, och att det är rötterna till allt. Och att ingen, som det står i Talmud, ska kunna säga att den har viktigare förfäder än någon annan eftersom vi alla härstammar från exakt samma källa och när vi då läser om hur ett barn har mördat ett annat barn, så ska vi lära oss att när du dödar en annan människa så är det alltid din bror eller din far du dödar.