Det är också argumentet som används av revolutionärerna i Libanon just nu. Vad mer kan vi förlora? Vi har ingenting kvar förutom våra liv.
Den ekonomiska situationen för många libaneser har sedan länge varit ohållbar. Och då räknar jag inte in ens dem som lever i landet som flyktingar eller migrantarbetare.
Men jag vill inte prata om ekonomin, det finns andra som gör det bättre.
Jag vill berätta om revolutionen.
Libanon har, sedan det blev självständigt från Frankrike 1941 varit uppdelat mellan olika religiösa grupperingar. I praktiken är landet splittrat i olika mindre länder beroende på religionstillhörighet.
Under inbördeskriget som började 1975 – antagligen det mest komplicerade inbördeskrig genom tiderna då grupperingar hoppade till höger och vänster i sina lojaliteter likt fulla deltagare på Paradise Hotel – var det åtminstone sin religiösa tillhörighet man krigade för.
Så även min familj, som till slut, 1984, valde att fly till till Sverige.
1991 slöts ett fredsavtal mellan miliserna. Nu skulle det istället krigas civiliserat på den politiska arenan, så krigsherrarna bytte om till kostym och tog kriget in till parlamentet.
Många tror att inbördeskriget slutade då. Kanske tystnade vapnen, men kriget har fortsatt. Parlamentet har effektivt sett till att vända folket emot varandra genom att ge vård till en viss grupp, men inte en annan. Genom att erbjuda skolor till en viss grupp, men inte en annan.
Orättvisan har legat som ett betongblock över landet som ingen kunnat rucka på. Tills idag.
Idag står folket för första gången sedan inbördeskriget, nej, sedan Libanon blev självständigt 1941 hand i hand och säger ”Vi vägrar att vändas emot våra grannar”. Folket säger att de skyldiga är de som sitter i parlamentet och som lever i lyx och överflöd medan befolkningen gråter över hur de ska kunna betala skolgången för sina barn. Folket säger att de beskattas på allt de har medan människor dör utanför sjukhusen för att de inte har råd att få vård.
För Libanon är inte ett fattigt land. Tillgångarna är bara medvetet snedfördelade.
Kraven som revolutionärerna har enats om är två. Det första kravet handlar om att hela parlamentet ska avgå, utan att någon enighet finns om vem eller vad som ska komma istället. Det kravet har de delvis fått igenom i och med premiärministerns avgång. Men folkets raseri kommer inte lägga sig för det. Problemen är mycket djupare än så.
Det andra kravet är att man ska redovisa alla ministrars banktransaktioner samt alla statliga myndigheters budgetar. Det har för några år sedan redan tillkommit en lag som skulle göra just myndigheters budgetar offentliga, men denna regeländring har man lyckats glida undan med argumentet att den är komplicerad att implementera.
Hela Mellanösterns ögon vilar på Libanon nu. Man pratar om den andra delen av den arabiska våren. Kanske är det vad vi ser. Men kanske är det också så att den arabiska våren aldrig dog ut utan bara låg och pyrde och samlade glöd och styrka och som nu eldar under den vrede som orättvisan skapat. Om Libanon lyckas störta regeringen och införa verklig demokrati skickar det en signal till resterande grannländer. Problemet är att inbördeskriget ligger nära i minnet och att många är rädda för att situationen ska slå över till ännu ett krig. Därför balanserar revolutionärerna på en skör tråd.
Här i Sverige följer jag slaviskt den libanesiska revolutionen. Jag har stundtals känt mig ensam och separerad då det ligger en hel kontinent mellan mig och mitt hemland. Men jag ser mina vänner som, likt mig, flytt ifrån andra delar av världen följa sina revolutioner.
Och jag ser likheterna i hur vi alla håller andan och följer utvecklingen millimeter för millimeter.
För det är någonting större som händer just nu. Och i min ensamhet har jag hittat bröder och systrar i revolutionen, på platser jag inte vet någonting om, men vars kamp för rättvisa jag känner utan och innan. Vi enas i drömmen om en bättre och mer rättvis framtid. Vi skriker varandras slagord. Vi sjunger varandras sånger. Vi viftar med varandras flaggor.
Och jag känner mig mindre ensam.
