– Den drev med euforin som Israel då kände över att ha vunnit kriget. Pjäsen blev så otroligt kritiserad att man tvingades sluta uppträda med den efter två månader, säger Assaf Ron, som är chef över Beit Hagafen.
Centret är ett unikt vattenhål som arbetar för samexistens och möten över de religiösa och etniska gränserna. Ingen annanstans i Israel finns ett liknande initiativ. Haifa är en mixad stad vars invånare består av en stor andel palestinier jämte den judiska befolkningen.
”Empati för fienden”
Men Assaf Ron, som är jude, berättar att de precis som alla andra har påverkats av kriget. Tilliten har försämrats och slitningar har uppstått på arbetsplatser. Det kan räcka att palestinier säger ett enda ord om att det är fruktansvärt att så många barn har dödats på Gazaremsan, för att judiska kollegor ska få utbrott.
– Det spelar ingen roll att palestinierna även fördömer Hamas och har sagt att man sörjer de judar som dödas av gruppen. Pratar man om Gaza så har man ”empati för fienden”, säger Assaf Ron.
Sådana tankar, menar han, är en konsekvens av att det israeliska samhället sedan tio månader tillbaka bombarderats av konstanta nyheter om yttre och inre terrorhot, arméoperationer, kriget och varningar om att fientliga länder ska gå till attack.
Sedan i oktober har Beit Hagafen samlat in hundratusentals shekel i donationer för att arrangera nya workshops som kan dämpa rädslan och ilskan och bredda perspektiven, men mycket arbete återstår.
– Vi märker att desperationen är större hos palestinierna än hos judarna. Just nu utbrister det hat överallt mot Gaza. Palestinierna här tillhör samma folk som där och är rädda för att de är nästa måltavla, säger Assaf Ron.
Arbetsplatser gör sig av med ”fientliga”
Kritiker menar att det också finns gott om fog för att känna en sådan oro. Som Dagens ETC tidigare rapporterat har Israel sedan i höstas attackerat yttrande- och mötesfriheten för palestinier med israeliskt medborgarskap. De utgör 20 procent av befolkningen men har inte samma rättigheter som de judiska medborgarna.
Den israeliska polisen har knappt tillåtit några palestinska protester mot Gazakriget. Den israeliska arbetsgivarorganisationen har uppmanat offentliga arbetsplatser att stänga av anställda som ”uttrycker stöd för terrorism” eller ”åsikter fientliga mot den israeliska staten”. Och hundratals palestinier har förhörts och åtalats med stöd av antiterrorlagar, på grund av att de skrivit ut kritik mot kriget i sociala medier.
Sedan i våras har antalet åtal och avskedningar minskat i omfattning. Men inte för att palestinierna i Israel slutat bry sig om vad sker, utan för att de tystnat.
– Man har fokuserat på att jaga efter framstående palestinier för att avskräcka alla andra. De vill visa att det inte spelar någon roll om du är en professor på ett universitet, en berömd sångare eller en politiker, eller en välkänd människorättsförsvarare som jag. Det skyddar dig inte från att bli arresterad eller uthängd, säger advokaten Amal Oraby.
Pekas ut som inre fiende
Dagens ETC träffar honom på ett kafé i centrala Haifa för att prata om hur han själv riskerar disciplinära åtgärder av det israeliska advokatsamfundet, på grund av några fraser han skrivit på Twitter. Ärendet påbörjades under sommaren och ska avgöras i augusti.
Det är en israelisk högerextrem aktivist, Shai Glick, som i åratal hängt ut meningsmotståndare som har anmält Amal Oraby. Glick har klagat på att Amal Oraby bland annat har uttryckt oro för de tusentals palestinier som förvunnit i israeliska skuggfängelser sedan i höstas, och kallat Israels minister för nationell säkerhet, den högerextrema Itamar Ben-Gvir, för en terroristsympatisör.
– Jag har haft en något naiv respekt för Israels institutioner, jag arbetar ju trots allt som advokat. Så när advokatsamfundet riktade ett formellt klagomål mot mig blev jag chockad. Det är ju deras jobb att skydda mig och de demokratiska principerna. Men nu tar de aktiv del i förföljelsen i samarbete med fascister.
Högerextremisten Shai Glick tillhör en organisation som driver sajten Radical Activists, där man hänger ut både judiska och palestinska välkända aktivister, journalister, advokater och människorättsförsvarare som ”förrädare” och en inre fiende till staten Israel. Amal Oraby visar sajten, där det finns en bild på honom, en demoniserande text och skärmdumpar från sociala medier.
– Jag har i åratal suttit med i ledningen i Amnesty International i Israel. Jag skriver krönikor i tidningar och arbetar för stiftelsen New Israel Fund som finansierar människorättsorganisationer. Jag vet att jag är väldigt priviligierad, men det skyddar mig ändå inte. Föreställ dig då vad andra som hängs ut så här kan känna.
”Högerextremisterna har redan vunnit”
Amal Oraby menar att angreppen mot palestiniers yttrandefrihet ingår i en strategi av premiärminister Benjamin Netanyahu och den politiska extremhögern, i samarbete med högerextrema civila organisationer. Man har lyckats radikalisera stora delar av det israeliska samhället och skapat en atmosfär där man kriminaliserar de som talar ut emot Gazakriget.
Hand i hand med detta har flera mycket kontroversiella lagförslag dykt upp och delvis godkänts, som att universitet i framtiden omedelbart måste avskeda personal som uttrycket ”stöd för terrorism”. Vad detta inbegriper är mycket luddigt och kritiska universitetsledningar har talat om ”McCarthyism” och om hot mot den akademiska friheten.
– I mitt fall har högerextremisterna redan vunnit. För nu måste jag tänka på det här ärendet, jag har behövt anlita en advokat. Och man har lyckats måla en bild av att jag är en antisemitisk, terrorstöttande radikal aktivist. Det har redan lett till att mina allierade är rädda för att ha med mig att göra, säger Amal Oraby.
Han ser sig omkring på uteserveringen flera gånger under vårt samtal. Amal Oraby tillägger att han även blivit betydligt mer försiktig med att vistas i det offentliga rummet sedan han både hängts ut och blivit omskriven i medierna. Han är rädd för att bli igenkänd av farliga personer. Särskilt de som bär på vapen ute på gatorna sedan i höstas, med eller utan licenser.
– Jag är rädd för att någon plötsligt ska gå fram och säga, varför pratar skit om Israel? Under mindre än en timme medan vi suttit här och pratat har jag räknat till sju personer med vapen, som gått förbi oss. Jag gör det automatiskt nu för tiden, eftersom jag inte känner mig trygg.
