Ett framstående namn är Cas Mudde, akademisk fixstjärna inom disciplinen, vars definition av populism utgör det intellektuella ramverket för artikelserien. Populism, anser han, är en flexibel ideologi som kombineras med en ”värdideologi” som kan vara antingen ”till vänster eller höger”, men som i grunden karaktäriseras av anti-elitism. Populister ser enligt detta synsätt, samhället som ”i slutändan uppdelat i två homogena och antagonistiska grupper”, bestående av ”det rena folket” och ”den korrupta eliten”. Denna dikotomi utgör grunden för den populistiska världssynen, där politik blir ett uttryck för den ”allmänna viljan”, och lite plats lämnas för pluralism.
För att utveckla denna inställning är populister ”moralistiska snarare än pragmatiska”, de föredrar att demonisera sina motståndare än debattera deras politik. Därutöver är de benägna att personalisera den politiska sfären, snarare än att ta sig an dess moderna komplexitet.
Cas Muddes definition har förstås sina förtjänster. Det vore enfaldigt att avfärda en uppriktig debatt om populism, särskilt när termen kommit att definiera vår tid och ett betydande antal politiska aktörer själva identifierar sig som populister. Man kan fråga sig om situationen delvis är ett resultat av motståndarnas besatthet vid populism. Som The Guardian pekar ut i serien har förekomsten av termen populism sjudubblats på de egna sidorna de senaste 20 åren.
Men att debattera populism är en sak. I det ökade utbytet mellan journalister och statsvetare verkar de dock mer intresserade av att åkalla det som spöke. The Guardians populism-serie är ett typexempel, som inte gör så mycket för att belysa populism, som den gör för att definiera populism som en fiende till anständig, liberal politik. Det är mindre en reflektion över fenomenet, än en reflex mot det.
Definitionsproblem
Detta är inte ett nytt problem inom populismstudier. Många forskare nya på fältet har läst delar av Muddes kanoniserade verk när de ger sig in i sina forskningsprojekt. Ofta slutar sådana projekt i vad som närmast kan kallas politisk konsultation: europeiska politiker oroar sig över hur ”populistplågan” ska påverka deras länder (och deras politiska karriärer) och lejer en grupp specialister som kan informera dem om motstrategier. Då forskningens villkor i sådana projekt är bestämda på förhand, är resultaten plågsamt förutsägbara, med några mindre variationer på temat huruvida politikern i fråga ska diskutera med populister eller stänga dem ute.
Definitionsproblemen i The Guardians senaste projekt blir synliga när tidningen ska definiera populismens motståndare. Tidningen finner dessa i tre ”mittenpolitiska tungviktare”, som besegrats av populistisk politik de senaste åren: Hillary Clinton, Matteo Renzi och Tony Blair. Dessa tre bjuds in för att diskutera varför de förlorat mot populister och hur den politiska mitten kan slå tillbaka. Men det krävs en rätt cynisk syn på politik för att placera dessa tre utanför populismdefinitionen.
Tony Blairs New Labour var, förstås, känt för att definiera sin väljarbas som ”hårt arbetande familjer”. Det är svårt att föreställa sig en term som bättre passar in i den kategori av ”det rena folket” som Cas Mudde lägger fram i sin artikel. New Labour hade också nära till samma typ av demonisering som artikelserien hänför till populister, om det så handlade om de ”luvförsedda ungdomar” eller ”köpcenterligister” som Tony Blair var så upptagen vid mot slutet av sin politiska karriär, eller den rutinmässiga hetsen mot migranter han ägnade sig åt under hela sin ämbetstid.
Som Steve Bloomfield påpekat, New Labour förde in retoriken om ”fejkasylsökande” som fuskade och ”manipulerade systemet”, i debatten långt innan högerpopulismen började synas vid horisonten. Och de gjorde det samtidigt som man introducerade lagstiftning som gjorde migranters liv hårdare. Varianter av den här retoriken är nu standard i Brexit-britannien.
Blair var dock inte den enda ”centristen” med populistiska böjelser. Hillary Clinton använde sitt spaltutrymme i Guardian med att uppmana till begränsningar av invandringen och sa att invandringen varit den tändande gnistan för Europas politiska belägenhet. (Ett antal av de bidragande akademikerna, såsom Cas Mudde och Benjamin Moffitt, distanserade sig från hennes uttalanden). Men denna klassiskt populistiska retorik bör inte komma som en överraskning från någon som spelade en så stor roll i 90-talets rasistiska panik där unga svarta män stämplades som ”super predators” som saknade samvete och empati. Populism har alltid varit en del av Clintons modus operandi. Ett av koncepten som Cas Mudde själv citerar för att exemplifiera hur ”det rena folket” definieras är konceptet av ”The American heartland” som var centralt i Bill Clintons retoriska repertoar. Han refererade till det 1996 i talet efter att han blivit vald och utvecklade även termen ”heartland citizens” som passar snudd på perfekt in i Muddes populistmall.
Matteo Renzi står inte heller stadigt som en anti-populist. Under hans regering var agendan ”italienare först”, innan Salvini gjorde det till sin slogan. Renzis inrikesminister Marco Minniti minskade invandringen med 87 procent, med hänvisning till att hotet från jihadism ”aldrig varit så stort i Italien”. Det låter inte väsensskilt från populister som Trump, eller hur? Men när centristhjälten Emmanuel Macron stolt beskriver sig själv som ”populist” så är det svårt att veta var gränserna går.
Tron på ett rent folk och en demoniserande retorik är väsentliga i Guardians populismdefinition, men de är inte vad som definierar den. Det gör istället anti-elitismen, som Cas Mudde menar är ”vad populism handlar om”. Detta medför dock en märklig förståelse av vad särskilt högerpopulism innebär. Är det verkligen trovärdigt att argumentera för att en fastighetsmiljardär som Donald Trump definieras mer av sin opposition mot ”korrupta eliter” än mot invandrare och deras rättigheter? Hans politik verkar ha betydligt större skadlig effekt på de senare.
Testa dig själv!
Trots det faktum att politik sägs vara grunden på vilken anti-populister föredrar att debattera, verkar politik ha spelat en överraskande liten roll i att definiera ramarna för The Guardians populism-serie. Det kanske syns bäst i testet ”Hur populistisk är du?” som skapats av en grupp forskare som kallar sig själva ”Team populism”. Här kan läsarna göra ett personligt test för att se var de står på en populismkarta, utifrån frågor som nära relaterar till artikelseriens definition av populism: Borde politiker lyssna på folket? Styrs regeringen av några få stora intressen? Är folk du är oense med politiskt onda?
Dessa frågor om människors instinkter definierar om de är populistiska, på en skala som bestäms utan sofistikerade politiska frågor utan beror på deras svar utifrån en enkel terminologi. ”Socialism”, bra eller dåligt? ”Frihandel”, ja eller nej? Och hur ligger det till med ”patriotism”? Vid det här laget har övningen tagit formen av ett Rorschach-test.
Processen når sin bisarra slutstation när läsare placeras in i ett diagram med olika politiska figurer som tänkta referenspunkter. Urvalet av politiker är inte bara djupt märkligt (Frankrikes president jämförs inte med Jean-Luc Mélenchon eller Marine Le Pen, utan med mexikanska presidenten Andrès Manuel López Obrador?), även metoden med vilken de placeras på skalan är absurd. Figurerna har inte placerats på kartan utifrån sin politik eller tidigare uttalandet, utan utifrån hur en grupp som utges för att vara experter tror att de skulle svara på frågorna i testet. Här har vi gått bortom populärpsykologin till någon form av telepati.
Föga förvånande är resultaten av testet katastrofala. Mittenföreträdare som Barack Obama och Emmanuel Macron – som båda drivit klassiskt nyliberala agendor med historiska skattesänkningar – placeras till vänster om Bolivias president Evo Morales, som drivit nationaliserings- och omfördelningspolitik i åratal. I skalans andra ände finns Donald Trump, vars administration har lyckats uppnå relativt få kraftfulla reformer, trots retoriken. Han betraktas på något vis som längre till höger än Ungerns starke man Viktor Orbán, som snudd på begravt den liberala demokratin i sitt land och infört lagar som bland annat kriminaliserar individer och gruppers stöd till flyktingar.
Det kanske mest slående med denna parad av populistiska figurer på kartan är vilka som lämnas utanför. I den icke-populistiska vänstra rutan (som i stort är tom, vilket vidare indikerar definitionsproblemen med denna övning), finns Bernie Sanders och Pablo Iglesias. Så, var är Jeremy Corbyn? Baserat på Sanders och Iglesias position skulle man kunna anta att Corbyn borde ha hamnat längst till vänster. Men han är faktiskt inte med alls. Jeremy Corbyn, ledare för det parti som närmast associerats med The Guardian i många år, är iögonfallande nog frånvarande.
En förklaring man skulle kunna ge detta utelämnande är att i andra delar av forskningen har endast partier på ytterkanterna av vänster-högerskalan bedömts. Enligt detta synsätt, som etablerats av Matthijs Rooduijn, utelämnas Europas mainstream-höger-mitten, trots att den producerat figurer som Silvio Berlusconi. Mitten betraktas som fri från populistiskt inflytande. Men inte ens ett sådant synsätt kan rättfärdiga utelämnandet av Corbyn ur inslaget ”Hur populistisk är du?”. Varför är i så fall Bernie Sander med, som kandiderade i Demokraterna? Eller Donald Trump för den delen?
Jeremy Corbyns namn är också märkligt frånvarande i de fem artiklar som, enligt tidningen, är det intellektuella bålverket för artikelserien. Namnet Corbyn förekommer bara en gång. Första gången han väsentligt refereras till är på insändarsidan, där en Guardianläsare frågar varför grekiska Syriza, som idag fått rykte om sig som ”förkämpe” för nyliberala reformer, betraktas som vänsterpopulistiska medan Jeremy Corbyns Labour inte betraktas som det.
Man skulle kunna påstå att Corbyns insats i 2017 års val, där han nådde 40 procent av rösterna, var vänsterpopulismens höjdpunkt i västvärlden. Kampanjen drevs också med det anti-elitistiska slagordet: ”för de många, inte de få”. Bara The Guardian kan svara på frågan varför Jeremy Corbyn utelämnades från serien, men varje försök att studera populism som inte vågar nämna hans namn kommer troligen inte producera användbara slutsatser.
Hästskons återkomst
Allt detta betyder inte att The Guardians serie inte har något att erbjuda. Cas Mudde presenterar en användbar bakgrund till hur ”populism” blev vår tids mest omhuldade buzzword, och hur det kan kopplas till olika samhälleliga trender. Matthijs Rooduijn erbjuder hållbara argument kring varför ”populism” faktiskt kan fånga en central dimension i representationskrisen i världens demokratier, som går bortom den skrämselpropaganda som debatter på temat alltid vältrar sig i. Men dessa två exempel är ovanliga avbrott från den liberala klichébilden.
Föga förvånande är en av de mest signifikanta effekterna av The Guardians serie ett bekräftande av en av de slappaste dogmerna i den liberala världsbilden: hästskoteorin. Dess anhängare menar att ytterligheterna, till höger och vänster, på den politiska skalan har mindre avstånd till varandra än till mitten. Vilken annan slutsats kan man dra av denna behandling av ”populism”, som ett enhetligt fenomen där ungerska och post-fascistiska Jobbiks anti-romska marscher och spanska vänsterpartiet Podemos demonstrationer mot mäns våld mot kvinnor, betraktas som i princip samma sak?
Problemet med hur man ska etablera en gemensam politisk grund mellan högerns och vänsterns ”populister” – och hur denna politiska grund ska särskiljas från vad den politiska mitten kan tänkas driva – hemsöker The Guardians serie. När det kommer till exempelvis motståndet mot ”globalisering” i handelspolitiken, visar varje seriös granskning att vad vänstern och högern faktiskt föreslår är enormt skilda. I Brexit-kontexten föreslår exempelvis Nigel Farage ett Kanada-inspirerat frihandelsavtal, som alternativ till medlemskap i EU. Men när ett sådant föreslogs i Europa – i form av handelsavtalet CETA – fanns de starkaste motståndarna på den radikala vänsterkanten. Detta tenderar att vara fallet över hela brädet: när det kommer till social och ekonomisk politik har de så kallade ”populisterna” till vänster närmare till socialdemokrater än till den populistiska högern. Så varför försöka förena dessa två poler?
Svaret på den frågan är enkelt: för att försvara liberalismen från sina kritiker. I en tidigare artikel för The Guardian gjorde Cas Mudde denna ambition tydlig när han definierade populism som fundamentalt ”illiberal” och uppmanade ”liberala demokrater” att motsätta sig den. Han utvecklar detta i sina bidrag till The Guardians serie där han gör det djärva uttalandet att ”nationalism och socialism” båda ”mobiliserades som antidemokratisk extremism” i ”det tidiga 1900-talet”.
Detta historiska perspektiv är minst sagt intressant, med tanke på att de största socialistiska partierna under den tiden – som det tyska socialdemokratiska partiet – låg i frontlinjen i kampen för allmän rösträtt, och tog stark ställning i frågan långt innan sina liberala motsvarigheter. Det första kravet i Erfurtprogrammet (tyska socialdemokraternas partiprogram från 1891), som satte standarden för socialistiska partier i Europa i årtionden, var kravet på ”universell, jämlik och direkt rösträtt, med valhemlighet, i alla val”.
Och vidare, när den antidemokratiska extremismens vindar faktiskt svepte över Europa var de liberala smederna inte där för att böja hästskon. Istället var det socialister som ledde kampen mot fascismen i Spanien, som utgjorde det mest kraftfulla motståndet mot Mussolini (medan Italiens liberala parti hjälpte honom in i regeringen), och som var först att skickas till koncentrationslägren av Hitler. Färsk forskning har påvisat hur mycket ”liberala demokrater” anpassade sig och till och med blomstrade under nazismen – en lektion som är mer användbar i diskussionen om populism än det mesta The Guardians serie erbjuder.
Boomerangeffekten
Trots den skakiga intellektuella grund hästskoteorin står på har den länge omhuldats av den liberala historieskrivningen. Liksom idag går dess politiska ambition oftast ut på att övertala den liberala intelligentian att bryta med vänstern. Under slutet av 1940-talet förutspådde den amerikanska historikern Arthur Schlesinger Jr i boken ”The vital center”, att det största hotet mot världen var den nazi-stalinistiska dubbletten. Men bokens mål var inte att kritisera 1938 års Molotov-Ribbentroppakt. Istället försökte boken skapa ett sammanhang för kampen mot den röda faran på hemmaplan, i debatten om en omfördelande politik.
Kalla krigets intellektuella utövade ett betydande inflytande över Trumanregeringens beslut på 50-talet att inte driva välfärdssatsningar utan istället flytta fokus till upprustning utomlands, något som Samuel Moyn och David Priestland lyft fram. I valet av den stridslystna vägen framför socialdemokrati, gjorde den generationens liberaler att amerikansk välfärd halkade efter med decennier. Och det är en vana som hållit i sig: de senaste åren har brittiska liberaler varit betydligt mer fokuserade på att attackera Jeremy Corbyn i utrikespolitiska frågor eller om Brexit, än att utmana Theresa Mays välfärdsslakt och straffande migrationspolitik.
Som slutlig analys är den mest graverande kritiken av The Guardians populism-serie, att den i sig själv är en övning i ”populism” så som de beskriver den. Idag definierar varje politisk aktör ett folk, en grupp de försöker representera, och som ställs upp som en motsats till en fiende. I The Guardians fall är folket ”liberala demokrater” och fienden är populisterna. Men istället för att angripa populisterna med sakpolitik – vilket tidningens egen analys menar att liberala demokrater gör – frammanar de istället populisterna som ett spöke som ska drivas ut. Denna världsbild är inte mindre svart-vit än den de kritiserar.
Detsamma gäller för kriteriet ”moralism” som ställs upp för studien. Något som liberaler aldrig stått fria från. Det var ingen isolerad händelse när Angela Merkel karikerade grekerna som lata som svar på eurokrisen. Det exemplifierade den inramning som mittenregeringar över Europa använde för att rättfärdiga åtstramningar. En kris skapad av finanssektorn användes som ett argument för att skära i den offentliga sektorn genom en moralistisk berättelse om oansvarigt spenderande och det moraliska behovet av att betala sina skulder. Ibland kombinerat med sociologiska klichéer om kontrasten mellan ansvarsfulla tyskar och odugliga sydeuropéer. Allt för att undvika en seriös politisk debatt om att reformera finanssektorn eller Eurozonens katastrofala konstruktion.
Medan populister sägs drivas av ”oro” – kring migration eller nedskärningar – drivs The Guardians populism-serie av en annan oro: en som grundar sig i liberalismens misslyckande att skapa ett politiskt svar på framväxten av opposition både till höger och till vänster om den, trots att liberaler ofta slår sig för bröstet över sin teknokrati och politiska skicklighet.
Till sin fördel efterlyser The Guardians huvudledare efter ett bredare förhållningssätt. Det räcker inte att skrapa på ytan, menar de. Istället krävs ”svar på stora frågor och radikal politisk ambition”. Ledaren påpekar att den liberala reflexen mot populism ofta framstår som ett hån och behandlar väljare som duperade och hjälplösa grupper, som ”sammanblandar kulturell vilsenhet med högerextrem aggression”. Dessa poänger är korrekta.
Men politiska förslag för att motarbeta populism har, än så länge, i stort varit frånvarande i den artikelserie som ledaren beskriver. (Med undantag för Hillary Clintons förslag att begränsa migrationen). Det finns få tecken på att skribenterna i serien tagit till sig ledarredaktionens analys av att populismens rötter ”primärt är ekonomiska”. Istället tillåts mittenpolitiker hävda att de förlorat mot populister för att de inte var tillräckligt ”passionerade” för sin sak – i artiklar där ord som avregleringar, privatiseringar eller kapitalism inte nämns.
Problemet speglas i de mest hyllade bidragen inom populismforskningen. En av de främsta texterna inom fältet på senare år – Jan-Werner Müllers ”Vad är populism” – innehåller bara fem referenser till nyliberalism, medan ordet kapitalism är helt frånvarande i dess ordlista. Ett sådant misslyckande att ta med den ekonomiska basen i populismens framväxt i beräkningen, har underlättat för den liberala politiska klassen att ta på sig skygglappar.
Istället för djupare reflektion kring liberalismens egen meritlista, går den liberala politiska klassen i försvar. Och istället för att analysera de faktorer som ledde till Donald Trumps framgång eller Brexitomröstningen, hemfaller de åt tröstande illusioner om hur dessa val stals eller riggades. Konspirationsteorierna nådde sitt crescendo på The Guardians sidor när stjärnkolumnisten Rafael Behr gavs fria tyglar att förtala Jeremy Corbyn som en rysk agent utan minsta antydan till bevis. ”Kan hans senaste valkampanj ha fått en kamratlig knuff av Vladimir Putins digitala arméer?”. Vi ställer bara frågor. Denna övning i att utdefiniera liberalismens i motståndare som illegitima är en hörnsten i den ”populism” de själva utövar.
Statsvetenskapen bör inte följa liberalismen ner i denna återvändsgränd och göra sig själv till ett verktyg för allt mer absurda rationaliseringar av ett politiskt misslyckande. Som Jason Frank noterar: Genom ”att fokusera på populism som den primära källan till försvagad demokrati”, så riskerar studier som The Guardians artikelserie att dölja den utveckling som ”mest grundläggande har underminerat demokratiska institutioner och meningen med demokratiskt medborgarskap under de senaste 40 åren”.
Den demokratiska krisen kräver ett rigoröst svar. De som studerar den borde fokusera mindre på att sjukdomsförklara populismen och dess anhängare, och mer på processen som skapade dem. Det är alltjämt det högsta målet inom statsvetenskap, som den definierades av Spinoza för mer än tre århundraden sedan: ”Att inte håna, beklaga eller förbanna mänskliga handlingar, utan att försöka förstå dem”.
Ronan Burtenshaw är redaktör på tidningen Tribune. Anton Jäger är doktorand på Cambridge University. Texten är tidigare publicerad i The Jacobin.
Översättning: Annie Hellquist
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
