Som att Ryssland gjort ”allt i sin makt för att nå en fredlig lösning” på konflikten. Att det pågått ett ”folkmord på miljoner” rysktalande Donbasbor. Att Ukraina styrs av en blodtörstig regim som ”öppet deklarerat sin ambition att erövra ryska områden”. Att landet måste ”avnazifieras”.
Men det som skär sig i ett öra kan trigga något helt annat i ett annat. Särskilt om örat är ryskt och sedan barnsben itutats den paranoida världsbild som Putin luftar i sitt tal.
För en sak måste man ge den ryske presidenten. Han kan sin Joseph Goebbels. Upprepa en lögn tillräckligt ofta och den kommer till slut att tas för sanning.
Långsiktigt projekt
Officiellt har konflikten mellan Ukraina och Ryssland pågått sedan 2014 års ryska annektering av Krimhalvön. Eller, med lite god vilja, sedan 2011, då Putin i en tv-utfrågning varnade folket för att Ukraina i hemlighet och med hjälp av ryska oppositionella planerade att sprida sin orangea revolution till rysk jord. Lika mycket varning till de egna som hot mot de andra.
Å andra sidan behöver en konflikt inte nödvändigtvis inledas med blodspillan eller hätsk retorik. Den kan också börja som ett hybridkrig. Lågintensivt. Där det som avfyras är propaganda ämnad att långsamt bädda in ett folk i en för det kommande kriget nödvändig föreställningsvärld.
I så fall kan konfliktens start lika gärna dateras till 2006.
Skriver om historien
Det året ger Moskvaförlaget Aletheia ut Alexander Karevins ”The Non-Russian Rus: How the ”Ridna Mova” [(Ukrainian) ”native language”] Was Birthed”. I den söker författaren svaret på varför det ukrainska språket över huvud taget existerar och frågar sig om det kan ha varit utländska krafter som legat bakom dess tillblivelse.
Samma år utkommer ”The Superhuman Speaks Russian”. Om nödvändigheten i att Ryssland hinner före sina fiender – en västvärld som efter Sovjetunionens kollaps anammat nazismens ideal – med att skapa den ryska övermänniska, rotad i traditionella ryska värden, som kommer att befria världen från Västs ondska.
Ett år senare utges ”Russia and Its ”Colonies”: How Georgia, Ukraine, the Baltics and Other Republics Became Part of Russia”. I den argumenterar författarna för att de forna Sovjetrepublikerna, de som blev självständiga efter Sovjetimperiets fall, i själva verket har en flera sekler lång gemensam historia med Ryssland.
Ryssland über alles
Ovanstående är bara uppvärmning. Inom några år är ryska bokhandlares hyllor fyllda av nationalistisk, historierevisionistisk och militaristisk litteratur. Såväl fiktion som ”fakta”. Rysslands egen pulp fiction – billig och snabbproducerad kiosklitteratur. I Ryssland kallad ”battle fantastic”. Med Ivan som hjälte istället för Biggles för unga läsare att se upp till.
Var kikarsiktet pekar är glasklart. Mot den unga generation som om några år kommer att kallas in för att försvara Ryssland mot samma hot som ungdomen redan läst om, som vet hur allvarliga de är, men också hur enkel fienden är att besegra.
Även filmer och på senare år också onlinespel har använts för att forma ryssarnas världsbild. World of Tanks, Roblox och Minecraft är tre exempel, liksom olika kanaler på Discord och Steam som översvämmats av användare som på olika sätt sprider Kremls verklighetsbeskrivning – hyllandet av Ryssland, dess kultur, unika värden, militära historia, segern i Det stora fosterländska kriget och rätt till territoriell utvidgning.
I vägen för detta i berättelserna står inte bara ”nazisterna” i Ukraina. USA, Nato och övriga väst framställs som om möjligt ännu större bad guys, de som i skymundan styr marionetten Ukrainas försök att krossa Ryssland, dess traditioner och det ryska sättet att leva.
Flodvåg av hat
Med start 2014, året för annekteringen av Krim, växer utgivningarna enligt ukrainska kultursajten Chytomo till en flodvåg. Inte bara i Ryssland, utan också i Ukraina, som 2017 såg sig tvungna att begränsa importen av rysk litteratur med krigshetsande, antiukrainskt innehåll. Fram till dess hade ryska utgivningar stått för uppåt tre fjärdedelar av den totala ukrainska bokmarknaden.
Genom all denna battle fantastic löper samma goebbelska, röda tråd:
Ryssland är ett herrefolk, världens beskyddare. Och de forna Sovjetrepublikerna, från Litauen i väster till Kazakstan i öster, har ett gemensamt öde. Att en dag åter bli en del av ett storryskt imperium.
Djupt rotad bild
En som från första parkett följt hur Putins propaganda trängde in i ryssarnas vardag är Stefan Ingvarsson. Idag är han analytiker vid Utrikespolitiska institutets Centrum för Östeuropastudier men 2015-2020 tjänstgjorde han som kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva.
– Förvånansvärt ofta – även i sammanhang där jag inte hade räknat med det: på middagar på filmfestivaler, med unga filmskapare, med äldre, med välutbildade, med mindre utbildade, alla möjliga, till och med personer som i väst skulle framställts som oppositionella – kom det upp att Ukraina var ett missförstånd, inte ett riktigt land, berättar han.
Stefan Ingvarsson påpekar att man inte behöver kreditera bara propagandan för ryssarnas negativa attityd mot grannen i söder. Bilden av Ukraina som en påhittad stat är djupt rotad hos ryssarna. För dem är landet i första hand en före detta sovjetrepublik, sprungen ur 20-talets politiska dynamik, och inte en naturlig och självständig nation.
– Ryssar har som regel inte sett sig som skilda från ukrainare och belarusier. Lika lite som vi gör nån åtskillnad mellan upplänningar och skåningar, förklarar han.
Stalin in från kylan
Ett kanske något oväntat inslag i den battle fantastic som ges ut är återupprättandet av Stalin. Han som skickade ut miljoner ryssar att bli kanonmat i försvaret av landet under Andra världskriget. Och som är ytterst ansvarig för ytterligare miljoner ryssars död. Av svält, nackskott och omänskliga förhållanden i sibiriska arbetsläger.
Under en period gavs det enligt Sergej Sumlenny, forskare vid tyska tankesmedjan European Resilience Initiative Center, ut så många titlar som fäste en hjältegloria på den gamle diktatorn att gräsrotsinitiativet ”Sluta ge ut stalinistiska böcker” lanserades för att stoppa utgivningarna. Förgäves, naturligtvis.
Enligt Stefan Ingvarsson är dock Stalins comeback helt rationell, i alla fall om man beaktar hur oense dagens ryssar är om den egna historien. Rysslands hela 1900-tal är en vattendelare i samhället, en känslig fråga att prata om.
När Putin kom till makten såg han sig därför tvungen att dels få kontroll över kommunistpartiet, vid tidpunkten fortfarande en maktfaktor i rysk politik, dels hitta en stark, gemensam berättelse för ryssar att enas kring.
– Ganska snart börjar Putin gravitera mot Andra världskriget. 9 maj, Segerdagen i Ryssland, blir den minsta gemensamma nämnaren, det som Putin kräver enighet kring, att man respekterar den enorma uppoffring Sovjetunionen gjorde, säger han.
Stalin blir i det narrativet en av de viktigaste ledarna landet någonsin haft, den som står bakom det som ryssarna ska känna mest stolthet över, segern över Hitler, nazismen, ondskan. En som inte ens varit möjlig utan den industrialisering av landet som Stalin initierade, som gav Sovjetunionen muskler nog att slå tillbaka den tyska fascismen.
Hitler som bundsförvant
Noterbart är att propagandan innehåller ännu en oväntad ingrediens.
I ”Kamrat Hitler. Avrätta Churchill!” är hjälten en tidsresenär som plötsligt befinner sig i Hitlers huvud. Han ingår en pakt med Stalin, besegrar det brittiska och amerikanska imperiet, avrättar premiärminister Winston Churchill som straff för dennes krigsbrott, blir först med att framställa en atombomb och ser till Röda armén kämpar sida vid sida med Nazitysklands Wehrmacht.
Hitler? Som hjälte och bundsförvant? Hur skruvat är inte det med tanke på Putins tal om att ”avnazifiera” Ukraina?
– Putinregimen har varit bra på att krossa, fängsla och tysta den liberala oppositionen i landet. Men de har haft svårare att hantera hökarna inom extremhögern. Det visar inte minst Prigozjins myteri förra sommaren, säger Stefan Ingvarsson om Wagnergruppens ledare som omkom i en flygkrasch i augusti i fjol som Putin med stor sannolikhet ligger bakom.
Att ha låtit ultrahökarna hållas är enligt Stefan Ingvarsson inte helt oproblematiskt. Tvärtom tror han att de styrande i Kreml är ganska oroliga för floran högerextrema kanaler som poppat upp på Youtube och Telegram där man sitter och hetsar mot den militära ledningen på grund av hur kriget förs.
Stefan Ingvarsson tror till och med att Putin, som efter invasionen i Ukraina gett extremhögern generöst med svängrum, kan ha öppnat en Pandoras ask han inte vet hur han ska stänga igen.
– Så man ska nog se vissa av de här publikationerna som en del av floran som Kreml inte har full kontroll över.
Hets även mot Sverige
Mot bakgrund av allt ovanstående inställer sig en fråga, viktig inte minst med tanke på att rysk, krigshetsande propaganda inte bara riktats mot Ukraina och Nato, utan även mot Georgien inför Rysslands invasion där 2008 – och i mindre skala även mot Sverige.
Hur oroliga ska vi vara?
– Personer som arbetat med Ryssland utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv har länge lyft varningsflaggor för hur Ryssland kommunicerat utåt, säger Niklas Nilsson, docent och universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.
– Men det var först i och med annekteringen av Krim 2014 som man på allvar, både politiskt och i samhället, började prata om Rysslands utrikespolitik som ett säkerhetsproblem.
Uppdrag: destabilisera
Niklas Nilsson tror att en del av den ryska propaganda som handlar om Sverige i första hand är riktad mot en rysk publik. Det gäller till exempel den som satt strålkastaren på nationalklenoder som Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad, där rysk media lyft de sistnämndas nazistsympatier i ungdomen.
– Kampanjerna mot dem du nämner uppfattar jag har handlat om att internt mot ryssar förstärka narrativet om nazismens spridning i västvärlden.
Men det finns också exempel på andra informationsoperationer där medarbetare i ryska underrättelsetjänster instrueras att ta fasta på polariserande frågor i svensk politik och blåsa upp dem i hopp om att skada Sveriges relationer till andra länder. Som i fallen med koranbränningarna och den svenska Natoansökan.
– Det är tydligt att propagandan i Ryssland kring detta, förutom att handla om att motverka processen för Natomedlemskap, är kopplat till kriget i Ukraina och handlar om att skapa splittring inom Nato, EU och inom enskilda länder.