Partiet kom sedan att delas två gånger – en gång i samband med irländska frihetskriget i början av 20-talet och igen 1970, i början av the Troubles – innan det tog sin nuvarande form. Under irländska frihetskriget grundades Irish republican army (IRA) som slogs för irländskt självstyre och stöttades av Sinn Féin, ett förhållande som skulle komma att färga partiets historia.
När partiet splittrades 1970 handlade knäckfrågan om partiets policy om att avstå från att ta plats i Irlands parlament, Storbritanniens parlament och Nordirlands parlament. De som ville fortsätta avstå blev det så kallade Provisional Sinn Féin, sedermera bara Sinn Féin, medan de som ville delta i de olika parlamenten blev Official Sinn Féin, senare Sinn Féin – The Workers’ Party och till sist The Workers’ Party.
Fokus på det militära
Provisional Sinn Féin fokuserade mer på det militära än det politiska och fungerade under denna tid som IRA:s propagandamaskin. På 80-talet, under Gerry Adams ledarskap, hamnade den mer traditionella partipolitiken återigen i fokus. Adams ledarskap pågick från 1983 till 2018 och han får mycket av äran när Sinn Féins utveckling till ett valbart parti analyseras.
Men tillbaka till det tidiga 80-talet, då Sinn Féin lyckades bra i en rad lokalval och debatten om huruvida partiet skulle fortsätta avstå från parlamentsmandat väcktes igen. 1986 bestämdes det att partiet skulle ställa upp och sitta med i Dáil Éireann, med IRA:s godkännande. Partiet ställde upp i valen -87, -89 och -92, men lyckades inte ta sig över två procent.
”Irlands väljare ville inte rösta på människor som de kopplade till sprängdeg och lik på gatan”, skriver Rory Carroll i The Guardian.
Efter vapenvilan 1994 blev väljarnas inställning till Sinn Féin lite mer positiv och 1997 valdes Caoimhghín Ó Caoláin in som första parlamentsledamot för Sinn Féin på länge i Irlands parlament. Året efter underskrevs Långfredagsavtalet mellan de brittiska och irländska regeringarna och en permanent vapenvila blev verklighet.
Växt gradvis
Nästa val, 2002, resulterade i fem mandat i det irländska parlamentet, och sedan dess har Sinn Féin blivit större och större i Irland – med undantag för ett bakslag i förra årets EU-parlamentsval.
Sedan 2016 är de störst på vänstersidan och nu har de alltså för första gången fått flest röster av alla irländska partier. Detta efter en kampanj där de knappt har nämnt hjärtefrågan – kampen för ett förenat och självständigt Irland – utan snarare varit ett alternativ till Fine Gael och Fianna Fáil, två center-högerpartier som har turat om att ha regeringsmakten i flera decennier. Många av de som röstade på Sinn Féin för första gången är unga och känner en starkare anknytning till partiets löfte att stoppa hyreshöjningarna än deras gamla kopplingar till IRA.
”Smart och vältalig”
Mary Lou McDonald, som tog över partiledarposten efter Gerry Adams, gick också med i partiet 1999, ett år efter att Långfredagsavtalet skrevs under, så hon ses inte som nedsmutsad av partiets förflutna. Hon är också mycket populär bland väljare.
– Hon är väldigt smart, vältalig, självsäker och en mycket stark debattör. Hon gör sig otroligt bra på tv och i radio och för väljare från södern skadar det inte att hon inte har en nordirländsk brytning, säger Deaglán de Bréadún, som har skrivit böcker om Sinn Féins historia, till The Guardian.
Nu säger Sinn Féin att det ska försöka bilda en koalitionsregering, i första hand med de gröna och andra mindre vänsterpartier. Det kan dock krävas understöd från konkurrenterna i Fianna Fáil, någonting som troligtvis inte blir lättvunnet. Oavsett vilket har den politiska maktfördelningen i Irlands förändrats dramatiskt.
