BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hans mamma Angelina Cruz Tarroza:

– Men han kom aldrig till mig. Polisen slog till mot honom när han låg i sin säng och sköt honom i bröstet och huvudet.

– De sa att han hade knark hemma som han skulle sälja och att han försökte skjuta dem när de knackade på hans dörr. De ljuger.

Hennes son var ingen tyngre knarkare. Enligt hans vänner tog han lite shabu, ett fattigmans-amfetamin, för att orka jobba. Enlig vännerna är det vad alla gör. De och hans familj säger att det inte fanns någon anledning att göra en razzia mot honom och skjuta ihjäl honom.

– Han har aldrig haft någon pistol och han var för fattig för att ha några mängder narkotika. Ändå säger polisen att de hittade en pistol och mycket knark hos honom. De hade bestämt sig för att mörda honom när de bröt upp hans dörr, säger Angelina Cruz Tarroza.

Hon tror istället att den egentliga anledningen till att de slog till mot sonen var att en polisspion hade angivit honom. Angelina, och hennes dotter som är för rädd för att uppge sitt namn, vet vem det var. Angelina:

– En kvinna som brukade jobba med polisen hade ringt till honom och sagt att hon skulle låta döda honom. Hon var fruktansvärt svartsjuk och påstod att Emanuel hade låtit hennes man, som var Emanuels vän, vara med en annan kvinna i sitt hus.

– Emanuel tog henne inte på allvar men sedan dök polisen upp och avrättade honom.

Fallet avslutat

En rad människor står i en ring runt Angelina och hennes dotter när Angelina berättar för Dagens ETC om Emanuel. De nickar och håller med, men ingen vågar ställa upp på en bild eller säga att det var ett mord. De är rädda för att bli fotograferade eller ens säga sina namn, risken att själv bli mördad är alltför stor.

Angelina tar fram ett papper från polisen. Där står att fallet Emanuel är avslutat. Polisen sköt honom i självförsvar och det är fastlagt att han var en betydande langare.

Angelina Cruz Tarroza fortsätter att gråta, tyst och utan slut.

Ett par stenkast därifrån träffar jag en ung kvinna, vi kan kalla henne Lucinda. Lucinda arbetar i en liten kiosk vid sidan av gatan där hon säljer läsk, godis och cigaretter i lösvikt.

I samma kiosk arbetade också hennes bror Ramon och hans kusin Jose.

Men för ett par veckor sedan ändrades allt i ett slag. Lucinda berättar:

– En motorcykel med två svartklädda, maskerade män stannade framför vår kiosk. Männen klev av, gick fram till kiosken och drog varsin pistol. Sedan började de skjuta.

– Det fanns nästan ingenting kvar av min bror och hans kusin efteråt. Männen gick lugnt därifrån, klättrade upp på sin motorcykel och körde därifrån.

Efter en halvtimme kom uniformerad polis till platsen. De frågade om det fanns några vittnen.

– Dem som varit på gatan frågade de typ: ”Är du säker på vilka de var? Såg du dem verkligen? Om du tar fel så kan det vara väldigt farligt för dig.” Det slutade med att det naturligtvis inte fanns någon som sett något. Några hade hört skotten och sedan sett en motorcykel åka därifrån. Det var allt.

– Utredningen lades ned. Jag vet att min bror ibland använde shabu och min kusin också. Men det ska väl inte ge polisen eller deras vänner rätt att skjuta dem?

Området där Lucinda bor är fattigt, men de flesta har jobb i hamnen. Lönen är usel, 300 peso om dagen, cirka 50 kr, men familjerna överlever.

Lucinda igen:

– Det var inte bra här förut heller, det kom gäng av knarkare och langare som använde våra gator som knarkmarknader, men då var vi i alla fall inte rädda för att bli skjutna. Men det är inte bara polisernas fel, de får sina order och det var som sagt inte bra förut heller.

– Jag önskar att det fanns hederliga poliser som kunde köra bort gängen och låta oss leva våra liv.

”Social rensning”

Rose Trajano är generalsekreterare för Pahra, en organisation för mänskliga rättigheter i Filippinerna:

– Det som pågår är en social rensning. Det är precis samma sak som president Duterte genomförde i Davao när han i över 20 år var borgmästare där. Han och polisen valde ut de svagaste i samhället och mördade långt över 1 000 av dem.

– Inte heller barnen skonades, många små barn och tonåringar dödades under polisrazziorna – de ansågs vara förutbestämda att bli brottslingar och knarkare. Vi har dokumenterat 54 fall av barn som mördats.

I maj genomförde FN-kontoret för mänskliga rättigheter en granskning av Filippinerna. Man kom fram till att de utomrättsliga avrättningarna, dödsstraffen och den föreslagna sänkningen av straffmyndighetsåldern från 15 till nio år alla var brott mot de mänskliga rättigheterna.

President Duterte blev rasande över vad han såg som FN:s inblandning i Filippinernas inre affärer. Ett av hans motdrag var att han hotade FN:s särskilda rapportör för summariska avrättningar, Agnes Callamard:

”Om hon tar sig in i Filippinerna trots att hon inte är välkommen ska jag personligen örfila upp henne”, skrek president Duterte i ett mycket känslosamt tal.

Vinner väljare

Han slog också fast att Filippinerna kommer att lämna FN med omedelbar verkan. Dagens efter sa dock utrikesministern Perfecto Yasay att landet blir kvar i FN och att Dutertes uttalande skulle ses som ett utryck för den besvikelse och frustration som han kände efter kritiken.

Rose Trajano menar dock att Duterte spelar samma spel hela tiden:

– Det är genom sina känslosamma uttalanden som han vinner väljare i Filippinerna. Han vill att folk ska se honom som en vanlig medborgare som reagerar spontant på orättvisor han känner.

– Det är som när han sa att polisen inte skulle få gå in i vilda razzior och döda misstänkta knarkare. I stället skulle den speciella knarkpolisen göra det. Skillnaden blev istället att polisen går in i hemmen till de misstänkta mellan klockan tre och fem på morgonen och skjuter dem – men utan att ha uniformer på sig.

Försvinnanden

Under de senaste månaderna har också antalet försvunna personer i Filippinerna ökat kraftigt som en följd av kriget mot knarket. Speciellt i slumområdena i de norra delarna av Metro Manila, Tondo och staden Navotas rapporteras det om många oförklarliga försvinnanden.

Vi har talat med många av de som lever på fiske ur Manilabukten och de berättar att de sett en rad båtar som dumpar vad som ser ut som människokroppar i bukten. De berättar också att flera fått anbud att själva sänka kroppar i vattnet, säger Rose Trajano från Pahra och fortsätter:

– Vi misstänker att en rad misstänkta knarkare eller langare kidnappats, dödats och sedan har man gjort sig av med kropparna i havet.

Svårt att nå topparna

En sen eftermiddag träffar jag spanaren Gregorio på PDEA, Filippinernas nakotikapolis, i organisationens högkvarter i Quzon City. Han tar med mig på en rundtur i hans spanbil, en anonym Mitsubishi.

Gregorios arbetsuppgifter är att försöka komma åt syndikaten högre upp på näringskedjan:

– Men det är mycket svårt, det är betydligt mer tacksamt att slå till mot knarkarna i slummen. De kan man alltid hitta. När det gäller topparna är de betydligt mer dolda.

– Dem stora delarna av knarkhandeln styrs från Kina och Taiwan, det är där bossarna sitter. Finansieringen och vinsterna går till Hongkong. Det handlar om enorma pengar.

Den helt dominerande drogen i Filippinerna kallas shabu och är ett kraftigt utblandat meth-amfetamin. Många använder den för att hålla sig vakna och att orka jobba, men i större mängder ger den ett kraftigt rus och orsakar stora humörsvängningar.

Shabu produceras i Kina, Taiwan, Filippinerna och Burma. Gregorio:

– Vi får fler och fler meth-laboratorier i Filippinerna, men de kontrolleras hårt från drogkartellerna i Kina. Hittills har vi inte hittat en filippinsk kemist, utan alla kemister förs in från Kina.

Gigantisk korruption

När vi åker genom Stormanila visar han hotell och lyxiga lägenheter där de tidigare slagit till och gripit langare och affärsmän.

– Men eftersom det handlar om så stora pengar så vet vi att korruptionen kring hanteringen är gigantisk. De kan köpa nästan vem som helst. Det är svårt att veta vilka våra fiender är.

I Filippinerna grasserar rykten om att president Duterte skulle vara inblandad i droghandeln. Rose Trajano, Pahra:

– Det förekommer beskyllningar om att Duterte egentligen konsoliderar de stora drogsyndikaten och slår till mot deras konkurrenter. Det skulle då handla om gamla samarbetspartners från hans tid i Davao.

Tullskandal

Bakom anklagelserna om Dutertes inblandning ligger bland annat en tullskandal tidigare i år då det avslöjades 600 ton shabu till ett värde av över 1 miljard svenska kronor släppts igenom av den filippinska tullen.

– Tullchefen var tillsatt av Duterte personligen, han hade sparkat den tidigare chefen för tullen och ersatt honom med sin egen man Nicanor Faeldon. Det avslöjades då också att Faeldon hade fått en välkomstgåva av några shippingföretag på 10 miljoner peso, cirka 1,7 miljoner kronor, säger Rose Trajano.

– När skandalen avslöjades tvingades Faeldon och hans närmsta män att avgå, men de fick omedelbart nya uppdrag av Duterte, som dessutom garanterade att Faeldon var en hederlig man.

Filippinerna är fortsatt ett av väldens mest korrumperade länder. Nu är det också det land med flest utomrättsliga avrättningar bland länder som inte befinner sig i krig.