Polen svänger höger” – varnar media från Washington Post till Sydney Sunday Herald. Tja, som polack, och en som står långt ifrån högern, borde jag vara glad över att vår nationella olycka – den populistiska och konservativa Lag och rättvisas seger i parlamentsvalet för två månader sedan – väcker kritik hos kollegor i väst. Problemet är att deras analys ligger långt ifrån sanningen – Polen har inte svängt högerut, hela Europa flyter i denna riktning och Polen var i åratal på styrbord sida av detta skepp.
Många frågar hur Polen, efter ett så framgångsrikt årtionde – med ökade löner och pensioner, ett varmt välkomnande i EU och en lyckad väjning undan den ekonomiska krisen – kunde rösta som den gjorde? Svaret är något bittert: vad annars kunde Polen göra? Här är några fakta som visar att det var svårt att bädda för ett annat scenario.
För det första: sedan nästan femton år har det största oppositionspartiet varit höger. Mellan 2001-2005 styrde Demokratiska vänsterförbundet (SLD) – ett parti vars ledare fortfarande mindes de kommunistiska generalsekreterarnas bekväma fåtöljer från 1980-talet – och oppositionen bestod av Medborgarplattformen (PO) och Lag och rättvisa (PiS), två sorters höger, en konservativt-liberala, det andra nationalistiskt-religiös. När valet 2005 vanns av den som låg mer åt höger gick den andra i opposition. 2007 bytte partierna plats, och PiS blev det viktigaste oppositionspartiet i åtta år framöver. Sedan jag fick rösträtt har jag aldrig sett något annat än högerregeringar.
För det andra: i Polen faller makten inte till följd av svaga regeringar, men på grund av ”affärer” – en väldigt polsk formulering som rymmer allt från allvarliga korruptionsskandaler till politikers vanliga felsägningar. Ju fler affärer, ju allvarligare de är, desto svårare för en misskrediterad regering att bli omvald – och ibland försvinner partierna för alltid. SLD, det sista partiet som hade ”vänster” i namnet, lämnade kabinetterna för mer än tio år sedan i onåd över korruption, obskyra band till den ryska underrättelsetjänsten och etikett av att tjäna inflytelserika affärsmäns intressen. Den vänstern stödde USA:s krig i Irak och Afghanistan och hyste CIA:s hemliga anläggningar där fångar torterades. Medborgarplattformen, i sin tur, samlade på sitt konto en hel del större och mindre skandaler, varav ingen kanske var en atombomb som blåste bort partiet från ytan, men samlade tillsammans fläckade de partiets namn för åratal. Ett exempel? För knappt en vecka sedan fick vi veta att regeringen förra året, utanför rättsväsendets kontrollmekanismer, beställde en avlyssning och spårning av journalister som hade komprometterande uppgifter för politiker. Det är vad polska ”affärer” handlar om.
För det tredje: Högern har tagit över det politiska spektrumet både i Polen och utomlands. Lag och rättvisa, liksom andra populistiska partier i Europa, lovar fred och välstånd utan att kräva något tillbaka: inga flyktingar, inga kompromisser med EU, inga smärtsamma uppoffringar likt den att ge upp på gruvnäringen som landets primära energikälla. Varje ärligt parti skulle säga sanningen: flyktingar kommer ändå komma till Europa, man måste komma överens med EU, klimatförändringar – och därmed utfasningen av kol – är ett faktum. När högern lovar runt förlorar vänstern och den politiska mitten – inte bara i Polen, även Viktor Orban och Donald Trump lovar allt. Dessutom växer främlingsfientlighet och rädsla, mer än någonsin efter attackerna i Paris och skandalerna med att försöka dölja olika sexuella övergrepp. Mot bakgrund av Sannfinländarnas, Sverigedemokraternas och Front Nationals växande framgångar ter sig den polska utvecklingen mer som den nya normen, snarare än ett missöde.
Det polska samhället är i grunden inte konservativt och nationalistiskt – min mormor har inget emot flyktingar, liksom nästan 50 % av polackerna som enligt opinionsundersökningarna inte är överens med regeringen. I parlamentsvalet samlade de båda vänsterpartierna – Enade vänstern, där det vanärade SLD ingick, och det nya podemos-inspirerade Tillsammans 7,5 respektive 3,5 procent av rösterna. Frimarknadspartiet Moderna – som inte delar regeringens ståndpunkt om flyktingar och Europa – tog ytterligare sju. Även om man slår ihop dessa siffror är resultatet inte särskilt imponerande, men miljontals polacker röstade emot ”svängen till höger”, mot olusten till flyktingar och EU som Polens konservativa partier hängav sig åt.
Varför fick då inte vänsterpartierna ett bättre resultat? Av samma skäl som det går dåligt för vänstern i hela Europa. Den traditionella socialdemokratin kan inte lova mer än en återvändo till 60-, 70-, kanske till och med 80-talets glansdagar. Men i Polen rådde under den tiden en regim som kanske hade ”folk” i namnet men som verkligen inte var rättvis. Fråga dem som då lämnade Polen för Sverige. Den unga vänstern vinner i Grekland och Spanien, länder som gick igenom ett stålbad, där levnadsstandard rasade för många människor – vi vill väl inte gå igenom samma sak som grekerna för att andra krafter ska komma till makten? Polen är inte Grekland och Spanien – men det nya vänsterpartiet Tillsammans, som med rätta håller sig på avstånd till både den gamla regimen och dagens utdömda politik, kan hoppas på framgång i det långa loppet.
Vad är då förvånande på riktigt? Alldeles säkert Lag och rättvisas brutalitet, dess arrogans och motvilja till Europa. Men vi kan inte förundras över att en högerregering vann ett val i mitten av Europa, hela kontinenten går i den riktningen. För att något ska ändras i Polen måste det förmodligen också ändras utanför. Vi sitter, trots allt, alla i samma båt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
