Positionen är anmärkningsvärd då – till skillnad från i Grekland – det traditionella spanska socialistpartiet, PSOE, inte har kollapsat, utan snarare skrumpnat ihop till 20 procent, medan den radikala vänstern tagit fart. Tillsammans skulle Podemos och socialisterna kunna, om mätningarna stämmer, bilda en koalitionsregering med vänsterns hästsvansprydde ledare Pablo Iglesias Turrión som premiärminister. För ett parti som uppstod ur gatuproteströrelsen 2011 är detta ett spektakulärt framsteg. För Europa är det okänt vatten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att vi hamnade här beror, delvis, på en sjukdom som är inbyggd i EU:s struktur. I Storbritannien är det vanligt att vänstern påstår att ”åtstramningar är ett politiskt val”. Inom eurozonen är de dock påtvingade av Lissabonfördraget och av reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten, som bestraffar länder om de låter underskott och skulder överstiga EU-målen.
När Spanien 2010 nådde slutet på sin fastighetsboom, vilken fick studenter att sluta vid universiteten för att bli murare, kollapsade de lokala sparbankerna. När korthuset föll samman avslöjades det politiska etablissemanget på båda sidor – såväl socialister som konservativa – som djupt insyltade i olika korruptionsskandaler.
Med en arbetslöshet på 20 procent, sjunkande inkomster och en ungdomsgeneration som tvingades emigrera eller ta osäkra anställningar, exploderade frustrationen – till att börja med ute på gatorna. Initiativtagarna till protesterna i maj 2011 utvecklade ett i grunden ”horisontellt” projekt – att ersätta en korrupt parlamentarisk demokrati med lokala församlingar och omröstningar baserade på konsensus. De kritiserade ett helt system, inte bara dess makthavare. Redan från starten var det en rörelse som undvek traditionella etiketter som vänster kontra höger.
Gummikulor, rättsliga åtgärder mot avvikande åsikter och ännu mer åtstramningar drev rörelsen från 2011 in i politiken.
Deras första försök att bilda ett parti – Partido X, lanserat 2012 – fick bara 0,64 procent av rösterna. Det andra, Podemos, som lanserades 2014, fångade däremot intresset hos inte bara de oorganiserade ungdomarna, utan även hos en generation av intellektuella, kreativa och samhällsorganisatörer som hade gett upp den traditionella politiken.
Podemos fick strax under åtta procent i EU-valet 2014, och fick förra året kontrollen över tre storstäder – Barcelona, Valencia och Madrid – genom att bilda breda samhällskoalitioner med lokala aktivister i frågor kring bostäder, mänskliga rättigheter och korruption. Nu, genom att gå samman med Spaniens traditionella kommunistparti, ser Podemos ut att ha fått upp den fart det behöver för att komma tvåa i nyvalet nästa helg. Detta kommer att tvinga de spanska socialdemokraterna i PSOE att överväga en koalition med en ny dynamisk och starkare kraft till vänster om dem.
Socialdemokratins valnedgångar – från Skottland till Polen – har sin grund i dess förhållande till den fria marknadsekonomin, vilken den behöver för att leverera stigande välstånd och välfärd till den stora massan. Åren sedan 2008 har visat att den varken gör eller kan göra det. En hel generation av teknokratiska mittenpolitiker över hela Europa – från Matteo Renzi i Italien till Kezia Dugdale i Skottland – har fått upptäcka att personlig charm och modernitet inte kan väga upp giftigheten i det slags ekonomi som bara medför ojämlikhet och stagnation. Mittenvänsterns handlingsförlamning ger dess radikala utmanare både en historisk möjlighet och en utmaning.
Möjligheten – som i Grekland – är att bli något av ”ett naturligt regeringsparti” för den nätverkande generationen som blivit förlorare sedan krisen 2008. Utmaningen är hur man ska upprätthålla sin radikalism när man snärjs in i det snåriga maktnätet. I de städer som vänstern kontrollerar, berättade Podemos parlamentsledamot Pablo Bustinduy för mig härom veckan, ”är den största frustrationen att det tar sådan tid för ett beslut att lämna borgmästarens kontor och faktiskt få verkan i samhället”. Välkommen till verkligheten, suckar kanske en trött generation av teknokratiska mittenpolitiker.
Podemos, likt Syriza, har redan backat från sin utfästelse att lämna Nato. Partiets verkliga problem kommer, återigen, att vara de europeiska reglerna – vilka påbjuder straffåtgärder från Bryssel mot regeringar som vill stoppa åtstramningarna och stimulera tillväxt.
– Det vore oklokt att avslöja vår taktik i förväg, sa Pablo Bustinduy till mig, men var tydlig med att grunden i en vänster-vänster-koalition i Spanien skulle vara tvungen att trotsa Europas underskottsgränser.
När han fick frågan varför detta skulle sluta bättre än Greklands sammandrabbning med eurozonen, betonade Pabslo Bustinduy ordet ”systemrisk”. Spanien är för stort för att tvingas in i en skuldfälla, är vad man antar. Huruvida en sådan radikal föresats skulle kunna överleva behovet av att bilda koalition med mittenvänstern är en fråga. Den mer grundläggande frågan är: Har reformisterna inom den spanska mittenvänstern ens modet att försöka?
PSOE-ledaren Pedro Sánchez står inför samma dilemma som brittiska politiker, såsom Yvette Cooper (parlamentsledamot för Labour), i deras hantering av fenomenet Jeremy Corbyn. Mittenvänstersocialismen befinner sig fortfarande i ett stadie av ilska och förnekelse i sin sorg. Den har inte fört fram någon teori kring sin egen ineffektivitet och inte tagit fram någon väsentlig redogörelse för hur den alienerade stora delar av sin väljarbas – både inom den progressiva arbetarrörelsen och den traditionella arbetarklassen.
De traditionella spanska socialdemokraterna kommer att frestas att bilda en koalition med högern i ett sista desperat försök att förneka verkligheten. Detta skulle helt klart vara dåligt för vänstern i Europa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Socialdemokrater över hela Europa måste säga följande till sina spanska kollegor: Bilda en koalition mot åtstramningar och omdefiniera mittensocialismen kring något bättre än a-kasseköer och kravallpolis mot missnöjda arbetare.
Översättning: Jenny Cleve
