Och även om han genomförde omfattande tvångssteriliseringar fram för allt bland urprungsbefolkningen, så initierade han också rader av populära sociala program.

Okänd i städerna

Att en person som Mario Vargas Llosa, som besegrades av Alberto Fujimori i presidentvalet 1990 och som beskriver honom som en diktator och förtryckare, nu uppmanar till att rösta på hans arvtagerska Keiko illustrerar vilken skräck lantskolläraren Pedro Castillo har väckt inom vissa grupper.

När Pedro Castillo segrade i den första valomgången var han så okänd att stora internationella nyhetsbyråer inte ens hade en bild på honom. Men även om han var okänd i Lima och de stora mediernas redaktioner, så var han det inte på andra håll.

Han är lantskollärare och lokal ledare i lärarförbundet Sutep. 2017 ledde han en landsomfattande strejk i strid mot förbundets ledning. Han är också aktiv i de så kallade "rondas campesinas", en slags självförsvarspatruller som bildades för att fram för allt försvara byarna mot gerillan Sendero Luminoso, men också mot arméns övergrepp. Med tiden har "rondas campesinas" på många håll kommit att bli en viktig medborgarinstans som organiserar allt från vaccineringskampanjer till kamp mot kriminalitet och omoraliskt leverne.

Kopplas till gerillan

Motståndarna har försökt beskriva Pedro Castillo som en hårdför marxist-leninist med band till Sendero Luminoso. En del av bevisföringen är att lärarfacket Sutep historiskt har letts av olika maoistiska fraktioner och att deras medlemmar i andinska byar under 1980- och 90-talen var viktiga organisatörer för Sendero Luminoso. När en överlevande fraktion av Sendero Luminoso nyligen dödade 16 människor i en avlägsen by och spred flygblad som varnade för att rösta på Keiko Fujimori, så tolkades det som ett stöd till Pedro Castillo och att han därför, i princip, var ansvarig för massakern.

Politiken i Peru liknar ofta en dålig såpopera. Berättelsen om Perus presidenter de senaste 40 åren är en tragisk saga fylld av våld och korruption och presidenter som hamnar i fängelse och till och med som i fallet med Alan Garcia begår självmord att slippa undan.

Men ändå representerar vare sig Keiko Fujimori eller Pedro Castillo fullt ut de lite parodiska föreställningar som projiceras på dem. Och oavsett vem av dem som segrar kommer de hur som helst relativt snart att tvingas ta itu med det missnöje som gav upphov till frågan om när det gick åt helvete för Peru. Upprorsliknande rörelser som de i Chile och Colombia förekom innan pandemin slog till och kommer säkert att återkomma.

Ska man döma efter hennes egna ord skulle Keiko Fujimori förmodligen bemöta missnöjet med en kombination av kortsiktiga hjälpprogram och repression, ungefär som i Colombia. Pedro Castillo, å sin sida, har sagt att han vill ha en dialog som kulminerar i en konstituerande församling, ungefär som i Chile. Å andra sidan har det nästan aldrig hänt i modern tid att en vald president i Peru har tagit sina löften från valkampanjen på allvar.

Men i Peru vet man aldrig. Kanske kommer vi till och med få svar på frågan "när det gick åt helvete för Peru”?