Bomdåd mot Putins partilokal

Sedan den fullskaliga ryska invasionen inleddes för tre år sedan har Kiev uppvisat en allt större förmåga att genomföra sådana här angrepp mot sin fiende, både på ockuperad mark och i det egentligen Ryssland. Partisaner har spelat en nyckelroll bakom flera av Ukrainas mest spektakulära attacker och Atesh är en av de viktigaste grupperna. 

Men man sysslar också med helt egna aktioner. Atesh genomför sabotage i den ryska armén genom förstörelse av militär utrustning. Man har också tagit på sig ansvar för en rad sprängningar och lönnmord på ryska soldater och enskilda befälhavare. 

Dzhohar berättar att man exempelvis i september 2023 genomförde en uppmärksammad bombning av ett regionalt högkvarter för Vladimir Putins parti Enade Ryssland, i samband med att den ryska regimen arrangerade ”val” på ockuperad mark.

– Alla register brändes upp och två ryska soldater dödades i attacken. Vi delar en del av det vi gör i våra kanaler på Telegram, men på grund av säkerhetsskäl berättar vi inte om allt.

Fredsavtal betyder ingenting

Atesh säger sig idag ha omkring 1 800 informanter och aktivister som genomför både mindre farliga moment och högriskuppdrag. Det handlar om både vanligt folk och om personer med placeringar i de ryska säkerhetsstyrkorna, som med risk för eget liv har anslutit för att bekämpa den ryska diktaturens förtryck och anfallskrig.

Och i den här ukrainska partisanmiljön är man fullständigt på det klara med att man inte kommer ge upp motståndskampen. Inte heller om de nu pågående rysk-amerikanska förhandlingarna leder till ett ”fredsavtal” där Ryssland får behålla ockuperad ukrainska mark, vilket Trumpadministrationen redan förslagit.

 Vi är inte bundna av skyldigheter gentemot någon.

– Vi förstår att det här är en del av förhandlingarna och att Putin inte kommer vilja ge tillbaka territorier som kostat tusentals ryska soldaters liv att ta kontroll över. Men vi är inte bundna av skyldigheter gentemot någon. Vi kommer att fortsätta kämpa ändå, säger Dzhohar.

Föddes på Majdantorget

I en kontorsbyggnad i centrala Kiev träffar Dagens ETC den ukrainska tankesmedjan USCC, Ukrainian security and cooperation center, som är djupt involverad i att stötta de proukrainska partisanerna och arbetat de utför. Medgrundaren Dmytro Zhmailo har smyckat sitt mötesrum med raketgevär och en kamouflagemönstrad hjälm.

– Det är våra troféer från Kursk. Hjälmen är rysk, några vänner plockade upp grejerna åt oss när de besökte Ryssland, säger han.

USCC uppstod ursprungligen som en aktivistgrupp under de blodiga protesterna på Majdantorget i Kiev vintern 2013–2014, som tvingade bort den proryska presidenten Viktor Janukovytj från makten. Senare samma år, 2014, tog Ryssland över både Krimhalvön och Donbassregionen i sydöstra Ukraina. USCC stöttade det ukrainska motståndet både vid fronten och på ockuperad mark. 

Den ukrainska armén gömde undan stora lager med vapen, ammunition och sprängmedel i områden som sedan blivit ockuperade. 

Dmytro Zhmailo hänvisar till en ny lag som trädde i kraft den 1 januari 2022 och som ledde till bildandet av ett ukrainskt hemvärn med reservister, Territorialstyrkorna, som en förutsättning för att dagens partisanrörelse kunnat angripa Ryssland så effektivt som man gör.

– Allt satte igång bara två månader innan kriget började, men huvudsaken var att ett system förbereddes. Den ukrainska armén gömde undan stora lager med vapen, ammunition och sprängmedel i områden som sedan blivit ockuperade. De ligger på olika platser, i en skog eller i en källare och bara två-tre personer vet var någonstans. 

”Ukrainas ögon och öron”

Enligt Dmytro Zhmailo har partisanerna fått tillgång till dessa militära resurser när de genomfört sina mord och sabotageaktioner. I somliga fall har man också tillgång till satellittelefoner för att stå i kontakt med de ukrainska myndigheterna, annars använder man krypterade appar för att kommunicera. 

– Motståndsrörelsen är Ukrainas ögon och öron på ockuperad mark. Vårt center hjälper till att förmedla information vidare till den ukrainska armén. Men motståndskämparna ingår inte i några formella enheter, de agerar fortfarande helt självständigt. 

Det här är inte Zelenskyjs krig, det här är det ukrainska folkets krig. 

Trots Donald Trumps alla utspel vill Dmytro Zhmailo fortfarande inte tro att Ukraina kommer lämnas helt utanför de diplomatiska förhandlingar som påverkar landets gränser, säkerhet och framtid. Men skulle det ändå hända, och Ryssland får behålla kontrollen över de ockuperade områdena, kan han inte heller se att motståndet kommer upphöra. 

Inte ens om president Volodymyr Zelenskyj skulle begära det.

– Det här är inte Zelenskyjs krig, det här är det ukrainska folkets krig. Det är något väldigt personligt. Hur kan någon som sitter i Washington tvinga 32 miljoner människor att sluta göra motstånd och möta dina fiender i en kram? Efter allt dödande, alla övergrepp och efter våldtäkterna på kvinnor och barn? Det kommer ta 100 år att förlåta.

Kanske kan Ukraina hamna i ett läge där regeringen och armén måste lova att inte utföra några fler operationer på ockuperad mark. Men nya sabotage kommer utföras av partisanerna där, menar Dmytro Zhmailo.

– Det ingår tusentals människor i partisangrupperna och det här kommer att fortsätta fram tills att ryssarna lämnar vårt land. Vi kan aldrig ge upp vårt territorium, och ingen president kan ge en sådan order heller. I så fall skulle Viktor Janukovytjs öde vänta en sådan ledare. 

Bara kvinnor i sabotagegrupp

I flera svenska broschyrer med kris- och krigsinformation har det funnits med en klassisk fras om att Sverige inte kan kapitulera: ”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.” Den ukrainska motståndsrörelsen på ockuperad mark resonerar likadant, och det skapar förutsättningar för en förlängd väpnad konflikt med Ryssland oavsett vad makthavarna i Washington och Moskva kommer fram till i sina förhandlingar. 

I denna till synes fortsatta kamp spelar också kvinnor en viktig roll. Över telefon når Dagens ETC även den ukrainska helkvinnliga rörelsen Zla Mavka som sysslar med sabotageverksamhet och psykologisk krigföring i området runt staden Melitopol i det ockuperade sydöstra Ukraina. Zla betyder ond på ukrainska, och en Mavka är en figur från landets folklore, en vild kvinna som bor i skogen. 

Kvinnan vi talar med använder kodnamnet Mavka, precis som alla andra i rörelsen gör.

– Vi bildade rörelsen ett år efter att ockupationen inleddes, eftersom situationen hade blivit outhärdligt då. Att leva här är som att ha rest med en tidsmaskin tillbaka till den sovjetiska tiden. Gatorna är fulla av propagandaskyltar med Putins citat. Ryska flaggor sitter överallt. Men det värsta är vad de gör med barnen, som man tvingar in i militärklasser. Man får dem till att marschera på gatorna i uniformer. Det är fruktansvärt, säger Mavka, som pratar engelska.

Ockupationsstyret har gjort det praktiskt taget omöjligt att leva utan att inneha ett ryskt pass. Ett sådant behövs om man ska ringa efter en ambulans, om man ska hämta ut särskilda mediciner, skicka sina barn till skolan eller till och med köpa ett sim-kort till telefonen. 

Stoppat in den sprängda bron till Krim och det sänkta krigsskeppet Moskva på sedlarna.

Zla Mavka är en icke-våldsrörelse och ägnar sig främst åt att sätta upp affischer mot ockupationen, lappar med motståndsbudskap och andra aktioner som ska demoralisera det ryska styret.

– I takt med att detta blivit allt farligare har vi gått över till att sprida falska ryska rubelsedlar, där vi ändrat designen och stoppat in den sprängda bron till Krim och det sänkta krigsskeppet Moskva på sedlarna. Vi har också tryckt en egen tidning som vi delar ut till gamla människor som har svårt för att använda VPN, eftersom de annars inte kan ta del av riktiga nyheter.

Vodka med laxermedel

När de har möjlighet brukar rörelsen också ge bort mat eller vodka till ryska soldater, som de preparerat med stora mängder laxerande medel. Andra kvinnliga motståndskämpar har stoppat knappnålar i kakor som de sedan gett till soldaterna.

Mavka suckar i telefonen och förklarar att hoppet bland aktivisterna ibland kan tryta. Efter att staden Kherson i södra Ukraina befriades i slutet av 2022 var de säkra på att Melitopol stod på tur, men tiden bara går. 

Samtidigt är det många av dem som varken kan eller vill ge sig av från ockupationen. Vissa har äldre släktingar som inte skulle klara resan och som måste tas omhand. Andra har en bakgrund i ukrainska säkerhetsstyrkor eller andra miljöer som skulle slå larm vid en filtrering, eftersom ryssarna gör mycket noggranna kontroller av alla som lämnar territoriet.

– Men det handlar också om att vi som är proukrainska måste stanna i våra hem, för att inte låta ockupanterna ersätta oss med nya invånare från Ryssland. Då skulle det här inte vara en ukrainsk stad längre, säger Mavka. 

Likt andra grupper i motståndsrörelsen planerar Zla Mavka att fortsätta sitt motstånd mot ockupanterna oavsett vad för avtal regeringar när och fjärran kommer fram till.

– Vi vill sända ryssarna ett budskap om att de inte har vunnit. Att de befinner sig i Melitopol sedan tre år tillbaka, men att staden fortfarande inte är deras.