”Nya höjder av cynism och elakhet”

Anastasia Starostenko

Kiev till Ivano-Frankivsk

Anastasia Starostenko, 29, har inte vetat om hennes föräldrar är döda eller vid liv i en hel vecka nu. De befinner sig i det ockuperade Mariupol. Lördagen den 5 mars hade de ett telefonsamtal. Hennes föräldrar sa att de inte hade matförråd och samlade regnvatten medan staden var under konstant beskjutning.

Anastasia vet mycket om krig. Hon brukade vara reporter för Channel 5 och arbetade i skyttegravarna i östra delarna av Ukraina. För ett år sedan lämnade hon Mariupol för Kiev där hon skulle arbeta inom pr.

– Den 24 februari vaknade jag av ljudet av explosioner. Jag gick och hälsade på mina vänner som bor i en annan stadsdel, vi täckte fönstren med madrasser och stannade hemma hela tiden. Vi är alla från Donetsk-regionen, så vi är vana vid explosioner och kände oss nästan trygga. Men sedan insåg vi att det kunde bli värre. Så vi flyttade till Ivano-Frankivsk, säger hon.

Hon försökte övertyga sina föräldrar att lämna Mariupol redan den första dagen av kriget. Men tanken skrämde dem. De hade ingen egen bil, de oroade sig för sina katter, visste inte var de skulle bo i andra ukrainska städer, och det gjorde helt enkelt ont att lämna sitt hem.

Anastasias föräldrar bor i det farligaste distriktet Mariupol. Det ligger i den östra delen av staden. Området saknar helt el- och vattenförsörjning.

Efter att ha gömt sig i källaren i fem dagar var de redo att ge sig av, men vid det laget hade staden redan omringats och ständigt beskjutits.

– Jag bad volontärer att ta med mina föräldrar till centrum där vi har en annan lägenhet som vi brukar hyra ut. Det distriktet var inte beskjutet då. Men det fanns ingen mat eller något annat i lägenheten. I lördags berättade mamma att de höll på att laga dte sista ätbara. Hon sa hysteriskt att hon inte kunde stå ut längre, minns Anastasia.

Sedan i lördags har Anastasia inte hört från sina föräldrar. Hon vet från nyheterna att Mariupols centrum redan beskjuts.

– Jag har ingen aning om de lyckades hitta mat eller var de är nu. Innan dess hade de laddat sina mobiltelefoner med hjälp av grannarnas elgenerator. Kanske misslyckades de med att ladda dem. Kanske finns det ingen täckning eftersom alla mobiltorn har förstörts.

– Jag hoppas att de är vid liv, säger hon.

Det görs regelbundna försök att ordna ”gröna korridorer” från Mariupol. Vissa människor riskerar sina liv genom att försöka lämna staden i sina egna bilar. Men de ryska trupperna skjuter mot civila och bryter därmed mot alla överenskommelser.

– Även om jag kunde hålla kontakten med mina föräldrar, skulle jag inte rekommendera dem att evakuera. Det är svårt att säga vilket som är säkrast, att stanna hemma utan mat eller att flytta någonstans under beskjutning, säger Anastasia.

Nu kommunicerar hon med sina vänner vars nära och kära bor i ockuperade Donetsk och Luhansk. I desperation föreslår de att själva ta sig in. Men det finns ingen sådan möjlighet just nu.

– Jag vet att ryska trupper beskjuter inte bara bostadsområden utan också sjukhus. De har nått nya höjder av cynism och elakhet. Jag känner mig hjälplös och klandrar mig själv för att jag inte gjorde något för att hjälpa mina föräldrar. Men jag kan inte göra något. Det enda som återstår är tron på att Ukrainas väpnade styrkor kommer att kunna ta tillbaka staden och ordna en säker utväg, säger Anastasia.

Hennes dröm nu är att krama sina föräldrar. Hon tror att de är vid liv.

”Mamma dödades – och min familj är i helvetet”

Yulia Yashnikova

Chernihiv till Phuket

Min mamma dog. På grund av en projektil. För sex dagar sedan. Och jag är så långt borta från min familj”, säger 22-åriga Yulia Yashnikova.

För en och en halv månad sedan flög hon till Thailand. Kriget fångade henne där. Den 3 mars, klockan 12.15 föll projektilen på skola 21 i Chernihiv, där hela Yulias familj bodde: hennes mamma, pappa, bror och moster.

– Min bror var i ett skyddsrum, och min mamma, pappa och moster bestämde sig för att gå ut av någon anledning och prata om sina framtidsplaner. I det ögonblicket åkte jag vattenskoter vid havet. När jag tog på mig flytväst här i ­Thailand inträffade en explosion i Chernihiv och min ­mamma dog. Jag stirrade på solnedgången och kunde inte förstå vad som var fel. Jag mådde bra, men något kändes fel. Jag fick reda på att min mamma har dött först nästa dag.

Ett av de sista meddelandena som Yulias mamma skrev till henne lyder:

”De kan inte döda alla, bara de som är förutbestämda att dö. Men jag kommer att leva. Syrenen kommer att blomma snart.”

Först fick Yulia veta att skolan hade blivit bombad. Då berättade någon för henne att hennes mamma och pappa låg på sjukhuset. Men det visade sig att bara hennes pappa och moster var där, hennes mamma var det inte.

– Pappa tog kontakt med mig och sa att han inte visste var mamma var. Ingen visste var mamma var. Han grät, och jag kunde inte förstå varför.

Sökandet efter Yulias mamma pågick hela kvällen och hela natten. På morgonen somnade Yulia och när hon vaknade kände hon att hon redan förstöd.

– Det är som att öppna en källare och hitta sanningen där. I mitt huvud lade jag mig bredvid min mamma på marken. I Chernihiv väntade de fortfarande på slutet av utegångsförbudet för att kolla ett annat sjukhus. Men jag verkade redan uppleva att min mamma var nära. Hon verkade ta min hand... Och försvann. Då förstod jag allt.

Yulias mamma hittades på bårhuset, identifierad utifrån sina kläder och en vigselring.

– Pappa visades inte hennes ansikte. När ­projektilen träffade byggnaden stod min ­mamma nära fönstret.

– Min mamma är i himlen, och min familj är i helvetet. Och jag är 7 000 kilometer bort, säger hon.

Nästa dag samlade Yulia all sin kraft och riktade den till evakueringen av sin familj – de som över­levde. När de var säkra andades hon ut.