”Varje dag ser jag sönderslitna barn”

I krigets början talade Dagens ETC med Farid Nofal. Han levde då i Gaza City med fru och fyra barn. Han tyckte att familjen hade en perfekt lägenhet, han trivdes med sitt jobb som mekaniker. Politik? Nej, det höll han sig undan, försökte bara få tillvaron i den trångbodda, blockerade, korrupta, nergångna staden att fungera. Sedan utförde Hamas sitt terrordåd.

Han visste direkt vad som som skulle hända, att Israel skulle vedergälla med full kraft, värre än någonsin tidigare. Farid Nofal, 40, har trots allt hunnit uppleva ett antal krig.

– Jag tänker att det kanske är sista gången jag kan berätta för dig om vad som händer här, sa han.

Det var det inte. Han lever. Den närmaste familjen lever också, även om han förlorat många i sin stora släkt. Vissa är konstaterade döda, andra är saknade, begravda under så tunga rasmassor att de ligger där de ligger. Av hans lägenhet i Gaza City finns ingenting kvar. Den är borta, huset är borta, kvarteret är borta. Där kommer markinvasionen snart att bryta fram.

”Ingen kärlek för palestinier”

Farid Nofal har tagit sig söderut, till Khan Yunis, där finns hustruns syskon. Så de behöver inte svälta. Om nätterna sover de på taket, under uppspända tyger.

– Jag föredrar att vi alla dör tillsammans direkt av en bomb än att barnen hamnar under sten och damm.

Så vad händer nu?

– Israel kommer att göra med Khan Yunis som med Gaza City. Antingen dör vi alla eller så kommer till sist grannländerna att ta emot oss. Netanyahu är ett monster, han bryr sig inte om det blir det ena eller det andra.

Men hur tror du det slutar?

– Vi dör. Ingen känner kärlek för palestinierna.

Rasande arg – på Hamas

Zaigham är kvar i Gaza City. Han har inga barn att ta hand om, men däremot äldre släktingar. Han utsågs att sköta om dem. Han varken ville eller kunde neka. Så nu springer han hukande genom en alltmer ödelagd stad för att leta mat och bränsle. Han ser och hör allt som händer. Explosionerna, kropparna, skriken. Han säger att det kommer göra honom galen. Speciellt barnen.

– De förstår ju ingenting av det som händer. De förstår inte ens när de håller på att dö.

Han är rasande arg. Den passiva omvärlden. Israel. Men också på Hamas.

– Vilka hjältar va!? Al-Qassam (Hamas väpnade gren) gömmer sig som feta råttor i sina tunnlar, rakt under våra fötter. De låter oss betala.

Vad skulle de göra om de hörde dig säga så?

– Skjuta mig.

Nu får svenskar läsa din berättelse. Vad vill du hälsa?

– Vi är inte Hamas. Vi är vanliga människor.

”Varje andetag är en gåva”

Maha Salama är också arg, men mer än någonting annat är hon rädd. För sin egen skull, för sitt första barn – en dotter – som ska komma i slutet av november. Hon har tagit sig ännu längre söderut, till gränsstaden Rafah, där hon tillsammans med sin make och sina föräldrar väntar på att bomberna ska sluta falla. Eller på att portarna till Egypten ska öppnas.

– Det är folkmord. Varför stoppar ingen Israel! Gud ser er. Den som inget gör är lika skyldig, säger hon.