– Det känns, sa hon den gången, som att på nytt vara på väg in mot Valparaiso ombord på Winnipeg.
Jag förstod inte vad hon menade, men kommentaren togs emot med igenkännande och avslappnande skratt av andra i sällskapet. Det var strax före folkomröstningen 1988, då chilenarna skulle rösta ja eller nej till om Pinochet skulle sitta kvar vid makten ytterligare åtta år, eller om det skulle hållas allmänna val två år senare.
Folk var spända och oroliga men Roser Brus kommentar bidrog till att frigöra den eufori som fanns strax under ytan, men som hölls tillbaka av den rädsla som fötts ur minnena från åren av diktatur.
– Det kommer att gå bra, sa Roser Bru, som det gjorde för oss.
Förmak till döden
Winnipeg kallades för hoppets fartyg. Det ägdes av den franska fackföreningscentralen CGT och hade 1939 chartrats av den redan då världsberömde chilenske poeten Pablo Neruda för att bidra till att rädda åtminstone en del av de hundratusentals republikaner som desperat flytt till Frankrike efter nederlaget mot Francos styrkor.
Roser Bru, som då var 16 år, hade liksom tiotusentals andra flyktingar tvingats pulsa genom snön i Pyrenéerna, övernatta i blöt halm i fallfärdiga lador innan hon förfrusen och hungrig kunde ta sig över gränsen till Frankrike, där fientligt inställda soldater förpassade henne till ett koncentrationsläger på stranden söder om Montpellier och som kändes som ett förmak till döden.
När hon och de 2 300 andra som Neruda valt ut för att komma till Chile gick uppför lejdaren till 5 000-tonnaren Winnipeg i Bourdeauxs hamn var det som att komma tillbaka in i livet. Men bara nästan. Under hela den månadslånga resan över Atlanten, genom Panamakanalen och slutligen ner genom Stilla havet till Valparaiso, gnagde misstanken att resan när som helst skulle avbrytas, att kaptenen, som politiskt stod till höger, skulle vända om – att de skulle skickas tillbaka till Spanien till en nästan säker död.
Militären protesterade
Först när de såg ljusen på Valparaisos kullar som smälte ihop med himlens stjärnor vågade de hoppas på allvar. Det var det Roser Bru syftade på när hon jämförde folkomröstningen i Chile 1988 med Winnipegs ankomst till Valparaiso 1939. Och det är bara en av flera paralleller mellan Spanien och Chile som flyktingarna på Winnipeg skulle komma att uppleva under årens gång.
I efterhand framstår Winnipeg som en nästan poetisk manifestation av internationell solidaritet som världen aldrig kan få nog av. För Pablo Neruda blev Winnipeg den viktigaste handlingen i hans liv. ”Även om alla mina verser skulle suddas ut, så skulle detta poem leva kvar”, skrev han. Men Winnipeg var inte ett poem, utan ett komplicerat projekt där många politiska intressen korsades.
Samtidigt som Folkfronten segrade i Spanien 1936, hade en liknande folkfront segrat i Chile med socialdemokraten Pedro Aguirre Cerda som president. Men medan militären och högern i Spanien redan från början förklarade krig mot den demokratisk valda folkfrontsregeringen, höll sig militären kvar i sina kaserner i Chile. Och, även om högern protesterade högljutt, så beslutade den chilenske presidenten att följa Nerudas uppmaning att erbjuda asyl till de spanska republikanerna. Men han krävde att Neruda bara skulle välja sådana med yrken som Chile kunde ha nytta av. Det hade Mexiko och andra latinamerikanska länder som tagit emot republikanska flyktingar gjort. Aguirre Cerda ville heller inte att det skulle komma ”folk med idéer”, det vill säga politiskt aktiva och intellektuella. Chile gav heller inga ekonomiska bidrag för att flyktingarna skulle kunna färdas den långa vägen över haven till Chile. Den enda egentliga hjälp Neruda fick var att han utsågs till speciell konsul vid den chilenska ambassaden i Paris med uppgift att sköta frågan om ”den spanska emigrationen till Chile”.
”Rutten torsk och spyor”
Med hjälp av det franska kommunistpartiet och den spanska exilregeringen lyckades Neruda chartra Winnipeg, ett lastfartyg med plats för ett 50-tal besättningsmän. CGT-anslutna hantverkare byggde på rekordtid om lastrummen till sovsalar med flervåningssängar. Men fartyget var impregnerat av dess historia och Roser Bru brukade berätta att det ”stank av rutten torsk och spyor”.
Ryktet om Winnipeg spreds som en löpeld bland de spanska flyktingarna och kön framför Nerudas provisoriska kontor på den chilenska ambassaden ringlade lång.
Modesto Parera, som var lärare och poet, berättade att Neruda inte var särskilt tillmötesgående, men att han ändå inte lät sig styras av Aguirre Cerdas kriterier när han valde ut vilka som skulle få plats på Winnipeg.
– Neruda kvoterade så att alla politiska grupper som ingick i folkfronten skulle få plats. Och han brydde sig mer om sin intuition än vad folk hade för yrke.
De flesta stannade kvar
Modesto Parera öppnade senare librería Sudamericana, min favoritbokhandel i Valparaiso. Ombord på Winnipeg var Modesto Parera, liksom många andra, övertygad om att Chile bara skulle vara en kort parentes innan han på nytt var tillbaka i Spanien. Så blev det inte. Nästan alla stannade kvar och blev dessutom uppskattade medborgare som på olika sätt satte spår i det chilenska samhället. Modesto Pareras bokhandel blev en samlingspunkt för Valparaisos intellektuella och hans själv spelade en viktig roll i stadens litterära liv.
– Vi gifte oss med Chile, brukade Roser Bru säga.
Roser Bru själv är en av tre Winnipegfarare som förärats Chiles nationella pris, det finaste utmärkelsen man kan få och som varje år delas ut till konstnärer, författare och vetenskapsmän.
Kväkare kom till undsättning
Men in i det sista var det oklart om Winnipeg alls skulle kunna lägga ut från kajen. Det saknades pengar. Solidaritetsgrupper i Argentina, Uruguay och också i Sverige hade gjort insamlingar. Men det räckte inte och fortfarande när Neruda, helt klädd i vitt, övervakade hur flyktingarna vandrade ombord, visste han inte om han kanske snart måste beordra dem att gå tillbaka nerför landgången. Räddningen kom i form av en grupp kväkare som helt stillsamt tog sig fram genom grupperna av människor som fortfarande stod kvar på kajen och överlämnade en väska med pengar till Neruda. Den 3 augusti 1939 accepterade kaptenen äntligen att ge order om avgång.
Under överresan försökte passagerarna att lära sig något om detta avlånga land i världens ände som de inte visste något om. Men ju närmare de kom växte också en ny oro fram. Via fartygets telegraf kom rapporter om omfattade protester mot dem. De beskrevs som kyrkobrännare, kriminella som mördade präster och våldtog nunnor, kommunistiska tjuvar som skulle stjäla chilenarnas egendom och inte bara det – de skulle stjäla arbetena från de chilenska arbetarna och de intellektuella skulle ockupera de chilenska intellektuellas plats och barnen ombord skulle göra gatorna osäkra med sin tjuvaktighet och sitt tiggeri.
Men när Winnipeg, på morgonen den 3 september 1939 – samma dag som andra världskriget bröt ut i Europa – lade till vid kajen i Valparaiso möttes de inte av aggressiva demonstranter utan av en välkomnande folkmassa som tog emot dem som hjältar och sjöng Internationalen när de omtumlade av oväntad glädje vandrade nerför landgången.
Allende mötte vid kajen
Bland dem som tog emot dem fanns den unge läkaren Salvador Allende som skulle bli nära vän med flera av Winnepegfararna. En av dem Victor Pey, som blev en framgångsrik industriman i Chile, var med honom i Monedapalatset när det bombades och Pinochet tog makten. Kuppen i Chile 1973 tvingade många av de spanska republikanerna till en andra exil. Men när demokratin 17 år senare kom tillbaka till Chile, kom också de flesta av dem tillbaka.
En av dem var Modesto Parera som flytt till Venezuela när militären tog makten i Chile. Tillbaka i Valparaiso återupptog han sitt aktiva liv i sin bokhandel. Men när byggnaden med librería Sudamericana revs var det som om hans liv tagits ifrån honom och Modesto Parera gick i idé i sitt privata bibliotek. Att det biblioteket, efter hans död, såldes av hans son fick många av hans gamla kamrater att protestera. Men sonen svarade att han för att kunna leva sitt eget liv behövde göra sig av med en historia han kände som en börda.
Men minnen vårdas olika.
Roser Bru har blivit 96 år och har glömt det mesta. Men när hennes enda barnbarn märkte att hennes mormor började förlora sig in i dimman utsåg hon sig till hennes minnes väktare. Med hjälp av långa samtal, bilder och brev skapade hon en mosaik av Roser Brus liv som förvandlats till en teaterpjäs som ska ha premiär i Santiago på 80-årsdagen av Winnipegs ankomst.