Påven Franciskus har avlidit, 88 år gammal, mitt under det katolska jubelåret. Dödsfallet inträffade tidigt på morgonen, enligt ett officiellt uttalande från Vatikanen. Kyrkans högsta ämbete är därmed vakant, och en konklav för att välja en ny påve väntas inledas inom kort.
Att döden inträffar just nu gör avtryck. Det katolska jubelåret – som firas vart 25:e år – är tänkt att symbolisera förlåtelse, andlig förnyelse och enhet. Nu har festligheterna förvandlats till sorgeprocessioner.
I Rom har tusentals människor vallfärdat till Vatikanen och Sankt Petersplatsen för att ta farväl av en kyrkofigur som för många symboliserar godhet, öppenhet – och ett ihärdigt rop på fred.
Ända in i det sista vädjade han om ett slut på kriget i Gaza.
”Hans ord var simpla"
Nunnorna Sora Mariana och Theresa från Indonesien har bott i Rom i 21 år. Nu promenerar de långsamt in mot folkmassan som samlats utanför basilikan.
Theresa står inte ut med den stekheta solen och krokar arm med sin väninna. Det känns viktigt att vara där, trots att hon är sjuk, förklarar hon.
– Det är en sorg. Vi vaknade upp till den tråkiga nyheten. Påven var väldigt nära folket, och hade en särskild öm punkt för de fattiga och jobbade för att förbättra livet för dem, säger hon och håller upp handen mot pannan för att skydda sig från solen.
Sora Mariana flikar in.
– Det märktes också i hans enkelhet, hans ord var simpla och han fick folk att förstå världen med sitt sätt att tala. Det var vår påve. En man som brydde sig om de fattiga, om migranterna, om de allra svagaste.
Det är alldeles för tidigt att säga någonting om vem som väntas ta över rollen efter Franciscus, men båda uttrycker en tydlig längtan efter en påve som fortsätter i hans fotspår.
– Jag hoppas på någon som är god. Och ytterligare en påve som vill vara nära folket, som fortsätter arbetet i påven Franciskus ande, säger Sora Mariana innan de promenerar vidare.
Kämpade mot konservatismen
Franciskus – född Jorge Mario Bergoglio i Buenos Aires – valdes till påve 2013 som den första från Latinamerika, och den första jesuiten att inneha ämbetet. Under sina tolv år som påve blev han en global röst för fred, klimatansvar och social rättvisa.
Han lyfte de utsattas villkor, ifrågasatte Vatikanens maktstrukturer och förde kyrkan närmare marginaliserade grupper. För många betraktades han som en påve som vågade visa svaghet – och som valde ödmjukhet framför pompa.
Det är just den sidan av honom som många nu minns.
Föräldrarna Paula, 54 and Nichola, 57 bor i Viterbo vanligtvis, men befinner sig i Rom under annandagen för att träffa sin dotter som är student. Båda följde Påvens sista offentliga framträdande under söndagen och chockerades över beskedet om hans död tidigt i morse.
Det är inte bara hans godhet de minns – även hans motstånd.
– Han var en stor påve, eftersom han började förnya kyrkan och även kämpade emot den konservativa diskursen som dominerar Vatikanen. Jag hoppas att den nya påven upprätthåller samma politiska linje, säger Nichola.
Begravs utanför Vatikanen
Samtidigt strömmar reaktioner in från hela världen. Ledare, troende och företrädare för andra religioner hyllar Franciskus som en brobyggare och förnyare. FN:s generalsekreterare har kallat honom ”en moralisk kompass i en orolig tid”, medan presidenter i både Nord- och Sydamerika uttryckt sin tacksamhet för hans insatser för fred, klimatet och de mest utsatta.
Inom Vatikanen har arbetet nu övergått i ett strikt protokoll. De kommande dagarna präglas av officiell landssorg, bön och förberedelser inför begravningen, som enligt Franciskus egen önskan kommer att hållas i basilikan Santa Maria Maggiore – en symboliskt laddad plats där han ofta bad inför viktiga beslut. Det gör honom till den första påven på över hundra år att begravas utanför Vatikanen.
”Det kommer alltid en ny”
Redan nu förbereds också den konklav där kardinaler från hela världen samlas för att välja en ny påve. Mötet hålls i Sixtinska kapellet under strikt sekretess. Röstningen sker flera gånger dagligen tills någon når kvalificerad majoritet – först då stiger den vita röken från kapellets skorsten, och världen får ett nytt andligt överhuvud.
Hela påskfirandet i Rom har förvandlats till en stillsam sorgmarsch. Överallt syns folkmassor röra sig mot den italienska huvudstadens västra sida. Pilgrimer vandrar i grupp med stora träkors, bär påskliljor och ber i tyst unison.
Men reaktionerna på påvens död är långt ifrån enhetliga. Bland sörjande och troende promenerar även shortsklädda turister omkring på Sankt Petersplatsen med Aperol spritz eller ölflaskor i händerna. Vissa vinkar glatt bakom kamerorna som sänder live och blir tillsagda av en arg polisman.
Utanför en pizzeria, ett stenkast från Vatikanstatens murar, står en bagare med mjölfläckar på förklädet.
“Dör en påve kommer det alltid en ny” ropar han på italienska åt förbipasserande.
