Svaret beror lite grann på vad man menar med vänster. Inför presidentvalet i Argentina på söndag, till exempel, är det svårt att se någon vänsterkris. Om Cristina Fernandez de Kirchner kunde ställa upp en tredje gång skulle hon, enligt alla opinionsmätningar, segra bekvämt. Men, å andra sidan ... är Cristina Fernandez de Kirchner vänster? Och Michelle Bachelet i Chile och Dilma Rouseff i Brasilien, är de vänster? De tillhör visserligen vänsterpartier, men deras regeringar baseras på breda koalitioner med partier som drar åt höger. Och president Tabaré Vasquez i Uruguay – är inte han, egentligen, ett steg åt höger jämfört med sin föregångare Pepe Mujica och därmed en bekräftelse på krisen? I och för sig är vare sig Tabaré Vasquez eller någon av hans kvinnliga kollegor särskilt ivriga med att definiera sig som vänster, utan brukar föredra begrepp som progressiv. De tillhör de lite avvaktande vänsterpolitiker som skyr vad de kallar ideologisk inflation. Och mer än att knyta an till förställningen om en allmän kontinental vänstervåg, brukar de förhålla sig till det specifika i det egna landet.
Lika argentinsk som tango
Peronismen är ju också argentinsk som en tango; ”la nueva mayoria/den nya majoriteten”, det utvidgade UP, som står bakom Michelle Bachelet är lika chilenskt, åtminstone nästan, som Violeta Parra; Frente Amplio/den breda fronten, med sin blomstrande interna demokrati, finns bara i Uruguay och PT, det brasilianska arbetarpartiet är en alldeles egen historia.
Men de flesta som talar om vänstervågen i Latinamerika bryr sig inte så mycket om det, utan tänker mest på de länder som inte bara beskriver sig som vänster, utan som också, med stolthet och emfas, hävdar att de håller på att genomföra revolutioner i syfte att bygga socialismen. Här finns ”den bolivarianska revolutionen” i Venezuela som initierades av Hugo Chavez och nu leds av Nicolás Maduro, ”den solidariska, kristna och socialistiska revolutionen” i Nicaragua under Daniel Ortegas ledning, ”medborgarrevolutionen” i Ecuador med Rafael Correa i spetsen och Evo Morales ”kulturella och demokratiska revolution” i Bolivia. En heterogen grupp av länder och ledare vilkas olika historier binds samman av en berättelse som formulerades för över tio år sedan av två idag frånvarande män: Hugo Chavez och Fidel Castro.
Nyliberal kronjuvel
Avstampet skedde i samband med det fjärde panamerikanska toppmötet i semesterstaden Mar del Plata i Argentina i oktober 2005. Där skulle, var det meningen, ett panamerikanskt frihandelsavtal, en slags nyliberalismens kronjuvel, som föreslagits av Bill Clinton elva år tidigare, undertecknas. Men det blev inget avtal. Hugo Chavez, i telefonkontakt med den inte inbjudne Fidel Castro, inspirerade till en massdemonstration med tillresta aktivister från hela kontinenten som satte stopp för planerna.
Istället för att bli födelseort för världens största frihandelsområde, blev Mar del Plata platsen för ett svidande nederlag för USA och dess allierade och samtidigt platsen för en enastående seger för Fidel Castro och Hugo Chavez. Det var ur den segern som vänstervågen, eller åtminstone berättelsen om den, började rulla ut över kontinenten.
Redan före mötet i Mar del Plata hade Hugo Chavez och Fidel Castro lagt grunden till Alba – ett slags handelsavtal vars syfte var att kompensera assymetrierna mellan länderna. Istället för konkurrens skulle solidaritet vara drivkraften i handeln.
En nästan svindlande kontrast med nyliberalismens teser – ett attraktivt och originellt förslag som fick tyngd av att det backades upp av Venezuelas oljetillgångar.
Alba blev navet kring vilket de nya revolutionerna rörde sig. Ständigt pådrivna av Hugo Chavez verbala trollkonster – ekon av Fidel Castros storhetstid – som till och med förmådde färga den gamla tråkiga venezuelanska oljebaserade statskapitalismen i röda färger. För talet om socialism är trist nog fortfarande mer ord än verklighet, inte bara i Venezuela utan i också i Nicaragua, Bolivia och Ecuador.
”En auktoritär ledarstil”
Och idag tycks det revolutionära navet dessutom ha rostat igen. De sjunkande oljepriserna är en orsak. En annan är att Alba, allt sedan dess grundande, mer har fungerat som en räddningsplan för Kuba än som ett projekt för solidarisk handel i allmänhet. Det var Alba, eller rättare sagt Venezuela och Hugo Chavez, som räddade Kuba ekonomiskt och samtidigt gjorde att Fidel Castro på nytt kunde inta den latinamerikanska politiska scenen som en slags gammelfar. Idag när Hugo Chavez är död och Fidel Castro senil är det lite tragiskt att konstatera att det de nya revolutionära ledarna, fram för allt lärde sig av dem var en auktoritär ledarstil – att vara caudillo, upplyst despot, att aldrig någonsin ge efter – att vara el más guapo, tuffast av de tuffa.
Att de alla – Rafael Correa, Evo Morales, Daniel Ortega och Nicolás Maduro – hela tiden försöker ändra grundlagen för att kunna återväljas hur många gånger som helst motiverar de i och för sig med att deras historiska uppdrag kräver mer än en, två eller tre presidentperioder. Men att ingen av dem ställer upp på debatter när det ska hållas val för att, till exempel, lite mer konkret förklara vad deras historiska uppdrag består av, uppfattas inte längre som en styrka, utan som en svaghet.
Rubbar spelplanen
Så länge Hugo Chavez levde och Fidel Castro var i sitt esse kunde man alltid skylla på imperiet. Men nu när Raul Castro pratar om att den kubanska revolutionens problem har att göra med kubanerna själva, inte bara med USA:s blockad, och när Kuba och USA återupptar diplomatiska förbindelser, så rubbas hela den spelplanen. Men kanske är det just en rubbad spelplan som den latinamerikanska vänstern behöver. En kris är ju också en möjlighet. Och när uppgiften inte längre är att försvara Kuba mot imperiet, så öppnas också möjligheter att befria sig från berättelsen om sig själv och istället ta till sig av de enastående erfarenheter som den kubanska revolutionen rymmer. Att lära sig av dess misstag, istället för att upprepa dem.
