Läs också första delen i reportageserien: Krim efter att ryssarna kom
Raisa Akatova vill ta med oss till synagogan eftersom hon alltid går dit på lördagar under sabbaten. Hennes församling i Krims huvudstad Simferopol har cirka 50 aktiva medlemmar som regelbundet besöker synagogan. Raisa Akatova är en av dem. När vi kommer in i den enkla men välordnade synagogan möts vi av tre förvånade herrar. De sitter runt bordet och delar en måltid bestående av bröd, vita bönor, öl och vatten som trängs med värmeljusen på bordet. En av männen är inte helt olik en åldrad Lenin där han sitter i skägg och keps.
– Att någon kommer oanmäld på det här viset är mycket ovanligt Ni får ta våra ord för vad de är, vi är bara vanliga människor, inga ledare eller officiella representanter, säger mannen med skägg och keps.
Han heter Boro, men säger att vi får kalla honom för Boris om vi vill.
– Om ni är emot den aggressiva sanktionskampanj som väst för mot Ryssland är ni våra vänner. Tack gode gud att vi lever i Ryssland igen, här finns inga lagar som förtrycker judar.
Lång historia av antisemitism
Det finns en mängd judiska organisationer på Krim, alldeles för många enligt Boris. De flesta är ortodoxa, en del är radikala, men alla kan verka fritt utan att någon stör eller lägger sig.
– Vi kom till Krim för över 2 000 år sedan och lever i dag tillsammans med 175 nationaliteter vilket fungerar utmärkt, säger han. Vid krigets slut 1945 återskapades den här judiska församlingen. Om ni frågar mig så har jag aldrig märkt någon antisemitism på Krim.
Han ber oss sedan att komma tillbaka en annan dag för att få prata med någon ansvarig för församlingen.
Ryssland bär på en mörk historia av antisemitism. I boken Ukraine Jews, The everlasting candle of taurida, skriver Yan Epstein att det var i Ryssland under Kejsar Alexander lll som själva ordet pogromer fick sitt fäste.
Krim var en del av Sovjetunionen fram till 1954 då Nikita Chrusjtjov, sovjetisk ledare, skänkte bort Krim som gåva till den Ukrainska Rådsrepubliken inom dåvarande Sovjetunionen. Halvön hade varit en del av det ryska väldet ända sedan Katarina den storas tid på 1700-talet. Att ”Krusse” tagit några glas för mycket vid tillfället för denna generösa gest, är ett antagande som inte anses särskilt djärvt.
Högerextremism
När Sovjetunionen formellt upplöstes 1991 blev Krim fortsatt en del av den självständiga republiken Ukraina. Högerextrema rörelser i Ukraina har växt fram i tongivande positioner. Den i mångas ögon, nazianstrukna högerextrema frivilligbataljonen Azov, med sina 300 soldater, är en av dessa grupper. De bildades efter upploppen på Majdantorget i Kiev 2014 av aktivister bland annat från det ultranationalistiska partiet Socialnationalistiska församlingen, SNA. Idag finansieras de av ukrainska inrikesministeriet. Även en brokig skara svenskar har senare anslutit sig till denna rörelse och dess stridigheter, inklusive före detta nazister. SNA:s gulsvarta flagga pryds av en variant av den nazistiska symbolen varghaken, som användes av vissa SS-divisioner under andra världskriget. Enligt den ukrainske statsvetaren Anton Shekhovtsov, forskare inom högerextrema rörelser i Europa, ligger SNA bakom en rad attentat mot etniska minoriteter.
Men det är inte bara i Ukraina extremhöger och nynazister växer. Frågan är vad som håller på att hända i Ryssland. I dag finns 53 officiella högerextrema och nynazistiska organisationer i landet, inklusive de åtta värsta som är förbjudna. BBC skriver att ryska judar nu är rädda för en uppflammande antisemitism i kölvattnet av de patriotiska känslorna som eldats på i samband med OS i Sochi, och den annektering av Krim som bryter mot folkrätten. BBC ger ett antal exempel där ryska medier anklagas för antisemitism. Ett exempel som visar på stämningen i rysk media är från tidningen Komsomolskaja Pravda för något år sedan. En av tidningens krönikörer, Ulyana Skoybeda, skrev: ”Ibland är man ledsen att nazisterna inte gjorde lampskärmar av dagens liberaler–det skulle bli färre problem.” Texten togs förvisso snabbt bort, men redaktören Vladimir Sungorkin lät skribenten arbeta kvar i vanlig ordning vilket upprört många. Så klämd mellan den ryska antisemitiska historien och en uppblossande ukrainsk och rysk nynazism, uppstår frågan hur situationen är för Krims 14 000 judar i dag.
– Världspropagandan har fel om Krim, säger Aron Tzeronikov som är ansvarig för synagogan i Simferopol när vi återvänder några dagar senare.
Aron Tzeronikov presenterar sig och berättar att han civilt arbetar med egna företag som hyr ut ljus- och ljudteknik till konserter och olika evenemang. Det finns ingen rabbin på Krim för tillfället, det har funnits två rabbiner tidigare, nu kommer rabbinen endast till våra större högtidshelger som det judiska nyåret och försoningsdagen Jom Kipur.
– Inom två timmar har du allt här på Krim, från tropik till mäktiga bergslandskap, säger Aron, och instämmer således i den positiva kör vi hört varje dag.
– Vi har ett bättre liv här på Krim än våra judiska vänner i Europa. Vi har direktnummer till polisen om någon skulle bråka med oss, med det har vi aldrig behövt använda. Under Ukrainas tid flyttade många till Israel. Nu kommer en del tillbaka. När jag går på gatan tittar folk på mig av nyfikenhet, inte av hat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Läs också första delen i reportageserien: Krim efter att ryssarna kom
Kritisk till journalisters bild
Det är en väldigt positiv bild Aron ger av situationen på Krim och det är svårt att frigöra sig från känslan att han levererar de svar Krims nya makthavare vill att journalister ska få höra enligt gammal diktaturtradition.
Aron tänder till.
– Ni är journalister och ute efter skandaler. För en del är glaset halvtomt, för andra är det halvfullt säger han alltmer uppjagad. Jag kan försäkra att situationen för judar inte är som i Europa. På Krim finns ingen sådan diskriminering eller antisemitism.
Aron ger ett exempel för att visa att samarbete mellan Krims etniska grupper har sina rötter långt tillbaka i historien.
– Pappas morbror tillfångatogs av tyska armén under kriget. En av nazisterna satte pistolen mot hans huvud för att skjuta eftersom han var jude. Men en medfånge som var tartar gick i god för att pappas morbror inte var jude utan tartar som han själv, varav nazisten sänkte pistolen. Med den lögnen räddade tartaren den judiske morbroderns liv. Min poäng är att det är tradition här på Krim att samarbeta över de etniska gränserna.
Nazistklotter
Judiska män och kvinnor på alla nivåer, unga som gamla, har samma försonande beskrivningar för oss som Aron givit. De menar att just Krim är annorlunda, att det på Krim råder tolerans och samarbete. Alla försöker de gräva i sina minnen för att hitta exempel där de utsatts för någon form av diskriminering. De lyckas sådär.
Olga Ninova, 30 år, berättar om hennes tioåriga son fått i skoluppgift att skriva en uppsats om Rysk-ortodoxa kyrkan. En uppgift hon inte ville att sonen skulle behöva göra eftersom de är judar. När hon kontaktade läraren skickades hon till rektorn där Olga framhärdade med sin vägran. Varvid rektorn skickade henne vidare till utbildningsministeriet, som i sin tur hotade med att ge henne fängelse för extremism om hon inte höll tyst och gjorde som hon var tillsagd.
– Men jag ser det inte som antisemitism, en kristen klasskamrat skulle blivit utsatt för samma hot som jag om hen vägrat, säger Olga.
Hennes man, Constantin Ninov, 28 år, ger oss ett annat exempel.
– Bara några dagar efter folkomröstningen i mars 2014 var plötsligt nazistsymboler och orden ”död åt judarna” målat på judiska församlingens byggnad. Det var någonting som aldrig tidigare hänt. Men faktum är att vi inte tror att ens det var en antisemitisk aktion mot oss. Ett par dagar innan det inträffade hade nämligen en självutnämnd försvarsstyrka samlats utanför synagogan och sa att de skulle skydda den. Vi hade inget behov av det, men gruppen av unga uniformerade män insisterade och stannade. Vi menar att dessa fascister själva utförde dådet med klumpigt målade hakkors, för att motivera sin existens och visa att de är behövda, snarare än en attack mot judar. Det är hela saken enligt oss. Vi tvättade bort hakkorsen och allt återgick till det normala.
”Överraskad över öppenheten”
Rasism, antisemitism och islamofobi växer runt om i hela Europa. Är det verkligen möjligt att Krim är en lyckans halvö där alla lever i så god gemenskap med varandra som alla säger? På bussen på väg från synagogan och samtalet med Boris och Aron, säger Raisa att hon håller med. De har rätt, Krim är annorlunda.
Även Lena Posner-Korosi, ordförande judiska centralrådet i Sverige, instämmer i den bilden. Det är förmodligen fysiskt säkrare för judar i både Ryssland och Ukraina än i många delar av Västeuropa. Det finns inte mycket antisemitism om någon alls på Krim även om det finns en hel del otäcka saker på ryska webbplatser säger hon.
Raisa, har under sina 55 år levt halva livet i Kiev och halva på Krim.
– Jag hade ingen dålig barndom säger Raisa, vi levde ett judiskt liv utan större problem under min uppväxt, även om antisemitismen var hårdare i Ukraina än i övriga Sovjet.
– Mormor lärde mig allt om judiskt liv som var värt att veta. Vilka böcker jag skulle läsa, vi besökte synagogor och vi firade alla judiska högtider. Det fungerade, även om de sovjetiska ledarna inte hade mycket till övers för oss på den tiden, säger hon.
– Senaste gången jag hörde något antisemitiskt var på bussen i Ukraina när jag var ung, någon sa; zhid, Ett fult ord mot oss judar som jag lärde mig redan som treåring. När vi flyttade till Krim 1978 blev jag överraskad över öppenheten. Här firades både kristna och judiska högtider och självaste presidenten på Krim, Sergej Aksionov, skickar hälsningar på våra högtider, signaler uppifrån som betyder mycket för acceptansen i samhället.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Läs också första delen i reportageserien: Krim efter att ryssarna kom
Får hemvård
Raisa arbetar deltid som sånglärare på det judiska centret Hazil. Föreståndaren för centret, Irina, berättar att de finansieras av två amerikanska fonder och har som uppgift att med sina volontärer hjälpa barn och vuxna som varit med om katastrofer av olika slag. I praktiken betyder det att den judiska befolkningen på Krim får hjälp med hemvård, mat, mediciner och pengar. För Raisa, som bor ensam i en enrummare med sin förlamade mor, är det en avgörande insats. När Raisa går till jobbet klockan åtta på morgonen kommer en av Hazils volontärer och tar hand om hennes sjuka mor Evelina 88 år, polsk judinna men uppväxt i Odessa. Volontären byter blöjor, tvättar, lagar mat och ser till att Evelina får sina behov tillgodosedda tills Raisa kommer hem på lunchrasten och tar över. Evelina hade tolv syskon, sju av dem dog i Odessas getto under nazisterna. Evelina själv fick bara ett barn, dottern Raisa. När vi sitter i Raisas lilla lägenhet prydd med mängder av bilder på sitt enda barn, sonen Georgiy, tar hon fram de judiska texterna och berättar om Sidur med böner, T´fillin med psalmerna, Maariv, kvällsbönen hon ber varje kväll och Torah, som den kristna världen kallar Moseböckerna.
– Om några år, kanske när mamma inte finns längre, flyttar jag till Israel. Jag kan fortsätta försörja mig på sånglektioner i Israel.
– 190 judar lämnade Krim för att flytta till Israel under 2015, vilket kan jämföras med 5 000 från Ukraina, säger Yan Epstein, ordförande för All-Crimean Jewish Congress, när vi möter honom i hotellfoajén i Simferopol.
Vi sitter i mörker, våra mobiltelefoner lyser upp anteckningsblocken som gör det nästan möjligt att se vad vi skriver medan han pratar. Samtliga fyra ledningar med ström från Ukraina har sprängts av nationalister, och nu råder undantagstillstånd och mörker på Krim.
Yan Epstein menar att judar inte lämnar Krim av det enkla skälet att de inte behöver.
– Parlamentet, regeringen och självaste Putin stöder oss. Händelserna på Majdan i Kiev skrämde alla. Under rysk ledning har vi det bättre, berättar han och fortsätter:
– Vi har just avslutat en internationell konferens för tolerans där alla talade om att just Krim är fredligt med tolerans mellan grupperna.
Tre grupper
Många grupper som historiskt sett befolkat Krim, har försvunnit eller upplösts av assimilation och krig. Scythians, sarmaterna, goterna och khazarerna är några av dessa. Yan Epstein menar att judarna har hållit ihop och undvikit det ödet, sedan den judiska befolkningen kom till Krim år 600 före Kristus. Den svenska historiken Johann Tunmann skriver år 1777 om Kaffajudarna på Krim. Att de i början på 1800-talat delade in judarna i tre tydliga grupper: Karaites, Ashkenazi och Qrymchakhlar. De senare som helt enkelt betyder Krimjudar och som utvecklats till en sub-etnisk grupp som nu kallas Krymchaks.
Hur den judiska befolkningen behandlades berodde mycket på de tillfälliga ledarnas personliga attityd. Enligt många historiker blev exempelvis år 1856 en vändpunkt för de ryska judarna i god mening. Judiska barnsoldater förbjöds i Tsarens armé, judiska personer med högre utbildning fick arbete inom alla områden och de fick bo och verka med handel utan restriktioner. Positiva effekter som fick judiska befolkningen på Krim att öka från 10 000 till närmare 30 000. Simferopol blev deras centrum. Men redan 1870 började mörkret åter sänka sig och statliga judiska skolor stängdes som inledande åtgärder. När den ryske Kejsaren Alexander lll – känd reaktionär och antisemit – tillträdde tronen 1881 förvärrades situationen för judarna. Organiserade överfall på judar blev regelbundna händelser. Första vågen pogromer svepte över södra Ryssland 1881-1883 i bland annat Odessa. Andra vågens pogromer 1903-1907 pågick i princip över hela Ryssland och Krim. Här och var fanns judiska självförsvarsgrupper som lyckades hålla stånd. Den tredje vågen pogromer blev den värsta.
”Ett judiskt liv var inte värt någonting, de döda räknades inte ens, det finns ingen statistik över de som dödats under pogromerna under den perioden. Men tiotusentals ligger i okända gravar. Andra kunde fly eller gömma sig” skriver Yan Epstein. Från att ha varit en judisk befolkning på fler 48 000 personer år 1917 fanns 11 000 kvar av dem år 1926. När andra världskriget stod för dörren 1939 var den judiska befolkningen 65 000 på Krim.
Massavrättningar
Tyska armén ansåg att erövring av Krim var av allra högsta vikt. Hitler gav personligen ett direktiv i juli månad där han skrev att ”Den viktigaste uppgiften innan vintern kommer är inte att erövra Moskva, utan att erövra Krim”.
I oktober 1941 bröt tyska trupper slutligen genom den numerärt överlägsna, men illa tränande ryska försvaret, där även största delen av den manliga judiska befolkningen var mobiliserad.
Fångarna sattes i koncentrationsläger och massavrättningar av judar genomfördes över hela Krim. 10 000 i Simferopol, 4 000 i Sevastopol, 3 000 i Kerch, 800 i Jalta... Totalt dödades 90 000 civila under den tyska ockupationen av Krim, 40 000 av dem var judar.
Mot denna historiska bakgrund och dagens högerextrema grupper i Ukraina, ligger det nära till hands att undra under vilka omständigheter den judiska befolkningen på Krim lever i dag.
Yan Epstein vet att rasismen och de fascistiska krafterna ökar i Europa, även i Sverige. Men på Krim finns ingen antisemitism säger han lika bestämt som alla andra vi talat med, och hans tre kollegor runt bordet nickar instämmande i mörkret.
– Skillnaden är att här arbetar vi tillsammans oavsett etnisk tillhörighet. Ukraina försökte splittra oss, men vårt samhälle på Krim gick inte med på det, avslutar Yan Epstein.
