Jag bor i ett lägenhetskomplex med 1 350 lägenheter. I flera av de lokala Whatsapp-grupperna som jag är med i, är alla meddelanden covid-relaterade. Någon har dött eller är döende, någon söker desperat efter syre, en syrgaskoncentrator, en sjukhussäng med eller utan en respirator, på eller i anslutning till en intensivvårdsavdelning. Någon annan söker en ambulans, ett visst läkemedel, mat, pengar, fysisk assistans, en pulsoximeter eller hjälp med att bära en kropp till krematoriet.
Alla Whatsapp, Telegram, Signal och liknande grupper som jag är del av, oavsett om de är professionella, sociala eller kulturella i sin natur och kopplade till en viss klubb, gemenskap, organisation eller arbetsgrupp, översvämmas av hjärtskärande nyheter, brådskande vädjan och uppjagade förfrågningar. Individer, familjer, grupper, ideella föreningar och statliga institutioner är alla del av striden för att överleva virusets obevekliga angrepp. Sociala medier som Twitter är också översvämmade med SOS-meddelanden och erbjudanden om hjälp.
Livet pågår nu i isolering, oavsett om det är på grund av nedstängning eller utegångsförbud. När det ringer på dörren är det förhoppningsvis inte en granne, som du vanligtvis stöter på flera gånger om dagen men nu inte sett på flera dagar, eller kanske till och med veckor. Att det inte kommer någon granne eller vän och ringer på betyder att det inte finns några nyheter, vilket i sig är goda nyheter. Det är en lättnad när personen som ringer på dörren har kommit för att leverera matvaror, mejeriprodukter, frukt, grönsaker eller andra nödvändigheter.
Glimtar från omvärlden kan man få vid korta ärenden för att handla nödvändigheter eller genom tidningar, TV och de otaliga videor och fotografier som översvämmar sociala medier och min telefon. Livet i denna pandemi är mycket värre än någonting jag har läst eller sett i filmer som skildrar Europas pest eller förra seklets spanska influensaepidemi.
”Hur kunde vi hamna mitt i en sådan katastrof, den värsta Indien har upplevt sedan delningen 1947”, frågar sig den tidigare diplomaten Rakesh Sood, som varit premiärministerns särskilda sändebud för nedrustning och icke-spridning. Hundratusentals omkom i blodbadet som följde på Indiens delning 1947, som resulterade i skapandet av Pakistan.
Många skruvar kanske på sig vid denna jämförelse, mellan en epidemi och upploppen 1947; den ena är trots allt en naturkatastrof och den andra en mänsklig konflikt. Det som situationerna, som präglas av höga dödssiffror, dock har gemensamt är ett statligt misslyckande, vilket har förstärkt förödelsen och bidragit till ökat kaos. När Indien nu lamslås av en andra covid-våg är det svårt att säga om det ökande dödstalet orsakas av själva infektionen eller om det orsakas av försumlighet genom en utbredd otillgänglighet av intensivvård, bristande livräddande insatser som syrgas eller helt enkelt en sjukhussäng och vissa mediciner.
I Delhi dör människor överallt; minst 10–15 människor, om inte mer, varje timme. Hela staden är en dystopi av döda och döende, en förlängning av bårhus och krematorier där bål brinner nonstop och sträcker sig ut till trottoarer och till och med vägar. TV, sociala medier och tidningar vittnar om liknande mardrömslika situationer i andra indiska städer, stora som små. Krematorierna är öppna dygnet runt; de täta rökmolnen som stiger upp från båltravarna sprider sig som ett mörkt täcke över städerna. Stålrören som röken passerar genom smälter ofta av värmen.
Liksom i andra städer ligger långa rader av kroppar utanför varenda krematorium i Delhi. Antalet döda som rapporteras av krematorierna överstiger långt de officiella siffrorna, som redan i sig är dystra nog. Den 5 maj stod Indien för hälften av alla covid-relaterade dödsfall i världen - nära 4 000 på 24 timmar - och antalet smittade beräknades till 382 000. Medicinska experter menar att det faktiska antalet döda och smittade kan vara upp fem till tio gånger större än det officiella antalet. Den brittiska tidningen Financial Times publicerade en formell uppskattning av antalet döda och smittade som var åtta gånger större än den officiella siffran. Någonstans slutar siffror att spela roll, för de kan inte förmedla upplevelsen av förlust, av familj, vänner och människor som förvandlas till statistik med varje timme som går.
Situationen vid landets sjukhus är lika illa som den vid krematorierna. Människor flockas vid sjukhus och många, ibland hundratals, ambulanser och fordon väntar med patienter i desperat behov av en säng, syre och nödhjälp. Antalet sjuka överstiger vida resurserna som de flesta sjukhus och dess personal kan tillhandahålla. I den första covid-vågen som svepte in över landet förra året, var läkare, sjuksköterskor och vårdpersonal i majoritet bland de döda.
Indiens regering och premiärminister Narendra Modi beskylls helt och hållet för denna situation. Regeringen anses ha varit alltför oförberedd och man pekar också på Modis hybris; dennes försummelse att prioritera folkhälsan och förakt för de som varnat för en andra våg. Bara några dagar innan Indien började härjas av den andra vågen, hade Modi och hans hälsominister förklarat seger i kriget mot covid-19. Med stor svulstighet berättade Modi för World Economic Forum att Indien var ett exempel för världen för dess framgång i striden mot covid. I Indien finns världens största vaccintillverkare och covid-vaccinet som där tillverkades exporterades till många länder med storordiga uttalanden om att Indien var ”världens apotek”.
I enlighet med denna uppskattning återgick livet i Indien till det normala. Allt öppnades på nytt; gallerior, biografer, nattklubbar, barer, hotell, restauranger, kollektivtrafik och arbetsplatser. Försiktighetsåtgärder fanns endast formellt och ignorerades i praktiken. Premiärministern och hans regering var så säkra på att de hade lagt pandemin bakom sig, att Modi, hans ministrar och högsta partifunktionärer kastade sig in i valkampanjandet med stor entusiasm. Försiktighetsåtgärder och prioriteringar ur ett folkhälsoperspektiv tonades inte bara ned utan övergavs helt. Det arbete som redan påbörjats för att förstärka syre-, säng- och sjukhuskapacitet som var nödvändigt för att kunna klara ett covid-utbrott kastades över bord. Glömt var också behovet av att fortsätta producera fläktar och utöka kapaciteten för syrgas och syrgaskoncentratorer. Istället för att sjukhus rustades och sängplatskapacitet ökades och utvidgades, demonterades de provisoriska anläggningarna som initialt upprättats
Regeringen tillät också att Kumbh Mela, en religiös festival vid stranden av floden Ganges, skulle hållas i mars och april. Omkring fem till sju miljoner människor deltog i firandet utan att några smittskyddsåtgärder vidtogs överhuvudtaget. Man fruktar nu att den stora smittspridningen som kan härledas till Kumbh Mela kommer att pågå i flera månader. Mitt i allt detta har regeringen varnat för en tredje våg, utan att specificera när. Samtidigt som provisoriska sjukhus i dagsläget snabbt konstrueras i Delhi och andra städer, saknas ofta tillgång till läkare, vårdpersonal, medicinsk utrustning och förnödenheter. Det internationella biståndet blev till och med ofta kvar på flygplatserna, av oklara skäl.
Ashish Jha är professor och dekan vid amerikanska Brown University School of Public Health, tillika en ledande expert på global hälsa. Han sa i en intervju till The Wire att Modi-regeringens vägran att lyssna på råd från sina egna forskare är en av de främsta orsakerna till Indiens nuvarande covid-19 kris.
På samma sätt som sjukhus inte längre nödvändigtvis är livlinor till överlevnad, är sjukförsäkringar inte längre praktiskt användbara. Det gäller även för de som arbetar i frontlinjen av pandemin, inklusive journalister. Om en individ smittas i Delhi (eller ett annat område med hög smittspridning) hjälper försäkringar föga; det finns helt enkelt ingenstans att gå och ingenting att göra, annat än att lägga sig ner och dö. Det finns inte tillräckligt med medicinska förnödenheter, sjukvårdspersonal, sjukhussängar och anläggningar, syre och nödvändiga läkemedel, för att kunna hjälpa alla som behöver det. Minst 52 journalister har dött i Delhi och mer än 100 totalt i Indien.
Den andra vågen har tvingat den indiska centralregeringen att skynda på vaccinationsprocessen, men de flesta delstater saknade material för att påbörja vaccinering på utsatt datum den 1 maj. Officiella påståenden strider mot verkligheten. Trots att Indien är världens största vaccinproducerande nation har endast 141,6 miljoner människor fått minst en vaccindos, vilket är ungefär tio procent av en befolkning på 1,35 miljarder, enligt uppgifter från det indiska hälsoministeriet. Landet har fullvaccinerat drygt 40 miljoner människor, ungefär 2,9 procent av befolkningen. Med denna takt kan det ta två år att vaccinera hela befolkningen, särskilt när vaccinleveranser förväntas komma först efter augusti, någon gång närmare december. Vid den tidpunkten kan covid-viruset redan ha avtagit. I vilket fall kommer det inte stoppa den andra vågens härjningar.
Den så kallade planen för massvaccinering är en enda röra, liksom hanteringen av pandemin i stort. Medicinsk utrustning, infrastruktur, behandlingsplaner; allt är eftersatt i förhållande till efterfrågan. Förutom enorm felhantering anklagas centralregeringen och delstatsregeringarna också för att inte offentliggöra de faktiska dödssiffrorna. Istället duckar man för förfrågningar, trotsar råd från forskare och medicinska experter och visar generellt mycket mindre lyhördhet än vad som krävs vid en sådan kris. Detta understryks av att den seniora virologen Shahid Jameel den 16 maj sade upp sig från det forum av vetenskapliga rådgivare, som inrättats av regeringen för att upptäcka varianter av coronaviruset. Hans avgångsbesked kom dagar efter att han ifrågasatt myndigheternas hantering av pandemin. Dr. Jameel hade då skrivit en artikel i tidningen New York Times där han sagt att forskare i Indien möter ett ”hårdnackat motstånd mot evidensbaserad politik”.
Det finns gott om romaner och filmer som framkallar dystopiska bilder. Verkligheten i Indien är dock obeskrivligt mycket mer bister än någonting som hittats på eller avbildats i litteratur eller film. Inte ens de mest autentiska och förödande berättelserna om pesten och den spanska influensan i Europa kan förbereda en för att hantera den mardröm som den andra covid-vågen skapat i Indien.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
