De första förhören med de överlevande hölls inte ens ett dygn senare, i en lagerlokal i Kalamata. I den första rapporten från den grekiska kustbevakningen sa sex överlevare exakt samma sak om händelseförloppet som ledde fram till att trålaren Adriana kapsejsade. Den grekiska tidningen Efsyn skrev i juni i fjol att mycket pekar på att vittnesmålen är ”påhittade, om inte direkt förfalskade” i syfte att dölja sanningen. 

Senare gav samma personer en annan bild av vad som hade hänt: Adriana fick slagsida och sjönk efter att den grekiska kustbevakningen försökte bogsera henne. Men trots det inleds nu rättegången mot nio av de överlevande, som anklagas för att ha orsakat skeppsbrottet, för människosmuggling och för att tillhöra en kriminell organisation. Döms de riskerar de flera livstidsstraff. 

– Människor hade precis överlevt ett av de dödligaste skeppsbrotten någonsin, de hölls i en lagerlokal och förhördes av personer från samma organisation eller enhet som, enligt vad flera av de överlevande berättade, gjorde att fartyget kapsejsade och att hundratals människor drunknade, säger Lorraine Leete från organisationen Legal Centre Lesvos. 

Näst vanligaste brottet

Legal Centre Lesbos har specialiserat sig på fall där flyktingar efter ankomsten till Grekland kriminaliseras – ofta på mycket lösa grunder – och försvarar nu två av de nio anklagade i Pylosfallet.

– Om de döms är det förödande. Rättegången är en möjlighet för de anklagade att förklara sig själva och berätta vad som verkligen hände. Vi hoppas att domstolen lyssnar på dem och väger in bevisningen som vi kommer att presentera, men tyvärr finns det inte någon garanti för det, säger Lorraine Leete.

Lorraine Leete menar att kriminaliseringen sker systematiskt. Något som syns i statistiken över vilka som sitter instängda i grekiska fängelser. 

– Det näst vanligaste brottet som en fånge i ett grekiskt fängelse sitter inne för är människosmuggling, säger Lorraine Leete.

Politiserade domstolar

Eftersom de nio inte ”bara” anklagas för att tillhöra en kriminell organisation och för smuggling, utan också för att ha orsakat skeppsbrottet, kommer rättegången bli ett tillfälle att faktiskt diskutera vad som orsakade skeppsbrottet. 

– På det sättet är det också unikt. Vi vet inte när vi får den möjligheten igen, och särskilt inte i en grekisk domstol, säger Lorraine Leete.

Det låter som att det kan bli jobbigt för de grekiska myndigheterna?

– I andra, liknande fall har det varit vanligt att domstolen försöker begränsa vittnesmålen. Men för försvaret är det relevant att diskutera vad som faktiskt orsakade skeppsbrottet, eftersom det ingår i åtalet. 

Boven var bogsering

Al Jazeera har intervjuat flera av de överlevande, som bekräftar att de nio anklagade varken var smugglare eller bidrog till skeppsbrottet. Forskargruppen Forensic Architecture har med hjälp av mängder av olika data och vittnesmål återskapat vad som hände. Enligt rekonstruktionen av händelseförloppet var det den grekiska kustbevakningens försök att bogsera båten som ledde till att den sedan sjönk.

Två personer, enligt vissa uppgifter barn, dog på vägen. Deras kroppar rullades in i tyg, enligt uppgifter till Forensic Architecture. 

– Jag drack havsvatten. I fem dagar drack jag havsvatten, säger en av de 104 överlevarna i rekonstruktionen av händelserna.

Kampen fortsätter

Både Human Rights Watch och Amnesty International har riktat skarp kritik mot både utpekandet av de nio överlevarna, men också mot att varken Greklands kustbevakning eller EU:s gränsbyrå Frontex gjorde mer för att förhindra olyckan. 

Även i Bryssel puttrar missnöjet. Abir al-Sahlani (C) ser med stor oro på att det finns krafter inom EU som spär på kriminaliseringen.

– Vi har partier som i parlamentets resolutioner försöker skriva in att civilsamhällesorganisationer är kriminella. Det är en livsfarlig utveckling, säger Abir al-Sahlani.

Alice Bah Kuhnke (MP) menar att om de nio döms så tar inte kampen för rättvisa slut där. 

– Vi kommer inte att nöja oss med det. 

Alice Bah Kuhnke riktar skarp kritik mot Frontex och den grekiska kustbevakningen, och menar att skuldfrågan måste utredas. Hennes eget förtroende för myndigheten är i stort sett obefintligt, fortsätter hon. Som det är nu pekar de olika aktörerna på varandra, vilket enligt Alice Bah Kuhnke är att utnyttja rättsstatens principer. 

– Då är det svårt att utkräva ansvar, när alla skyller på varandra. Så kan vi inte ha det. 

EU-ledd livräddning?

Efter skeppsbrottet gjorde EU:s ombudsman Emily O’Rilley en utredning av vad Frontex gjorde när Adriana sjönk, och vad de borde ha gjort. I resultatet av undersökningen, som presenterades i februari i år, konstaterar hon att Frontex inte gjorde några direkta fel. Men det fanns brister i hur Frontex hanterar nödsituationer, och en tydligare ansvars- och rollfördelning krävs för att undvika att en liknande olycka sker igen. 

Hon efterfrågade också en mekanism för att utreda och utkräva ansvar. Samtidigt konstaterar rapporten också att:

”… dessa specifika förslag om Frontex arbete är inte tillräckliga för att fylla den stora luckan av att det inte finns något aktivt livräddningsarbete till havs i EU, särskilt i kombination med upprepade rapporter om myndigheternas agerande i vissa medlemsstater.”

Frontex saknar mandat att själva genomföra en räddning. Man har helt enkelt inte några fartyg tillgängliga i många områden, eftersom Frontex är en kustbevakning vars insatser till havs främst sköts från luften. Något som EU har beslutat om. 

Både Alice Bah Kuhnke och Abir al-Sahlani vill driva på för att EU ska ge Frontex i uppdrag att bedriva livräddning till havs. 

Vingklippt myndighet

På Frontex finns en särskild, oberoende avdelning (FRO) som ska se till att mänskliga rättigheter efterlevs enligt EU-rätt och internationell rätt under uppdragen. FRO skrev också en rapport och kom med förslag på förändringar efter skeppsbrottet i Pylos, och en av de främsta slutsatserna var att de inte ska sätta sig i den situation som de hamnade i timmarna innan katastrofen var ett faktum igen. 

Frontex försökte gång på gång kontakta den grekiska kustbevakningen för att fråga om de skulle flyga tillbaka och vaka över Adriana, och när de svarade ombads de att bege sig till en annan flyktingbåt utanför Kreta. 

– Vi på Frontex gjorde allt vi kunde, säger Jonas Grimheden, som är chef för denna avdelning. 

Går det att säga att ni gjorde allt ni kunde när ni inte har några fartyg som kunde ingripa i detta område?

– Ja, det kan man tycka lite olika om. I det här fallet är vi lite i händerna på medlemsstaterna, de säger att de har de resurser och den kapacitet som behövs för att rädda liv. Man borde i efterhand kunna kliva in och säga att de inte har tillräckligt med fartyg, eller fel sorts fartyg, eller bristande resurser. Men juridiskt är det svårt, länderna är suveräna stater. Vi kan inte kliva in och styra upp hur de koordinerar sjöräddning.