Efter jordbävningen reste statligt anställda runt i de drabbade byarna och registrerade de förstörda hemmen. Jit Kumari Gurung tar fram ett rött häfte där det står att hennes svärfar äger huset och att det totalförstördes. Det framgår också att de fått cirka 2 000 kronor för att skaffa sig tillfälligt tak över huvudet och klara vintern.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Vi har fått så mycket kläder och mat från alla möjliga håll. Men ingen har gett oss pengar för att bygga nytt hus, säger Jit Kumari Gurung.
Tröttnade på att vänta
Regeringen har lovat att i etapper betala ut totalt 15 000 kronor till varje jordbävningsdrabbat hushåll. Men än har Jit Kumari Gurung och de andra byborna inte fått något. Familjen tröttnade på att vänta och har istället tagit av sina sparpengar och lånat av banken. Vad notan kommer att hamna på i slutändan vet de inte. Bara bottenvåningen har kostat närmare 40 000 kronor. Det är dyrt att transportera byggmaterial som cement och sand. Dessutom har arbetskraften skjutit i höjden efter jordbävningen: från 50 kronor per person och dag till 77 kronor, enligt Jit Kumari Gurung. Flera av dem som deltar i byggprocessen är kvinnor som bär stenar och slår sönder stenen. De får bara hälften av männens lön eftersom deras arbetsinsats inte värderas lika högt. Det finns organisationer i Nepal som exempelvis International Organization for Migration, IOM, som i sina projekt har som policy att betala lika lön till kvinnor och män.
– Att män och kvinnor behandlas lika och får samma möjligheter är ledstjärnan i vår organisation, säger Ariani Hasanah Soejoeti vid IOM.
En knapp timmes skumpig jeepfärd från Barpak ligger Laprak. Förutom fyrhjulsdrivna fordon går byn enbart att nås genom att vandra dit. Jordskred, kraftiga skyfall och nedrasade stenar i jordbävningens spår har gjort de i vanliga fall dåliga vägarna svårframkomliga och farliga.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När jordbävningen skakade landet tvingades alla att lämna sina hem. Totalt 24 människor dog och cirka 600 hus raserades. De överlevande tog skydd uppe på bergsbeklädda Gupsipakha där tidigare bara bufflar och getter betade. Idag är det tätt mellan de tillfälliga plåtskjulen och tälten och området kallas i folkmun för nya Laprak. Cirka 2 000 personer bor här och lika många har flyttat tillbaka till den ursprungliga byn som ligger sexhundra altitudsmeter lägre. Staten har avrått folk från att bo i den gamla byn. Området är inte säkert efter jordbävningen eftersom det är stora risker för jordskred. 69-årige Damber Bahadur Gurung och hans fyra år äldre fru Has Maya Gurung vägrar att flytta trots varningarna.
– Det är bara min fru och jag kvar här så varför skulle vi flytta? Och vad skulle vi äta där? Området ligger väldigt långt bort från vår åkermark och vi är för gamla för att gå hela vägen, säger Damber Bahadur Gurung som förlorade sin dotter i naturkatastrofen.
Nya Laprak har också ett mycket kallare klimat som slår hårt mot äldre och barn. Plåtskjulen skyddar dåligt mot den bitande vinterkylan och de piskande monsunregnen.
Ytterligare en utmaning för Laprakborna och de andra byarna i Gorkhadistriktet är bristen på el. Flera vattenkraftstationer som genererade elförsörjningen förstördes i samband med naturkatastrofen. Ett ännu större problem i Laprak är den dåliga tillgången på vatten. Bara en gång per dag kan de hämta vatten från de gemensamma vattenreservoarerna som är kopplade till cisterner ditställda av en kinesisk NGO. Innan solen går upp börjar byborna rada upp sina dunkar och vattenkrus och när vattnet släpps på tolv timmar senare ringlar kön lång.
Läraren Pradip Gurung bor tillsammans med sin fru och tre söner i ett tillfälligt plåtskjul i nya Laprak. Om tre månader börjar de bygga en ny boning. Ett säkert och litet hus, beskriver han. Han kommer bland annat att använda pengar som han lagt undan från lönen han får för att lära äldre analfabeter läsa och skriva.
– Vi har tappat hoppet om att regeringen ska ge oss pengar. Det har redan passerat ett år efter jordbävningen, säger han.
De flesta vi möter i Gorkhadistriktet är skeptiska till om staten kommer att betala ut de utlovade pengarna. Padama Pudasine i byn Muchchok har låg tilltro till landets politiker.
– Vår regering är bara utsmyckning, säger hon och pekar på sina guldörhängen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hon är 91 år och drabbades hårt av jordskalvet. Samma dag hade hon och dottern Lal Kumari Pudasine firat en årlig religiös ceremoni för att hedra deras förfäder. Padama Pudasine var ensam i huset när marken började skaka. Hon begravdes i rasmassorna och dottern skrek förtvivlat efter hjälp. Grannar grävde bland husresterna och först efter cirka 45 minuter fick de syn på den gråsprängda kalufsen. Padama Pudasine var medvetslös och dottern ville skicka henne i helikopter till sjukhus. Men andra bybor stoppade henne, berättar hon. De sa att mamman var så pass gammal och skulle inte vakna upp igen.
– Jag blev väldigt ledsen. Alla människor har samma värde, vare sig du är gammal eller ung.
En vecka senare kom en indisk läkare och undersökte modern och gav henne mediciner. Lal Kumari Pudasine var hela tiden övertygad om att hennes mor skulle överleva. Hon kunde se hennes långsamma andetag.
– Jag älskar min mamma och jag gör allt för henne. Jag bytte hennes kläder varje dag.
Först efter tre månader blev Padama Pudasine medveten igen. ”Vad är det som har hänt mig och varför är vårt hus förstört?” var det första hon frågade sin dotter.
– Jag är så lycklig att vi alla lever, säger Lal Kumari Pudasine.
Ofta mardrömmar
Totalt dog 26 personer av byns drygt 5 000 invånare. Bland de döda var fyra lärare som hade deltagit i ett möte tillsammans med andra kollegor i en av byns skolor. Minnesbilderna från den dagen sitter fortfarande i, berättar läraren Chandra Parsad Davkota som än i dag har svårt att röra sina axlar och hör dåligt på vänstra öra efter att en stor sten rasat ner på honom.
– Jag tänker inte så mycket på det när jag har folk omkring mig. Bara när jag är ensam. Då känner jag mig rädd.
I början hade han ofta mardrömmar och var tvungen att ta sömntabletter för att kunna sova. Efter att han via den svenska biståndsorganisationen Individuell Människohjälp, IM, fått gruppterapi vid flera tillfällen blev det bättre.
– Till en början var det inga bra tankar, att livet inte är värt något. Men jag började tänka mer positivt och att jag har mina små barn att ta ansvar för.
IM samarbetar med den lokala organisationen MADE Nepal som bland annat har byggt ett konstbevattningssystem, utbildat byinvånare i trädgårdsodling och försett skolor med datorer.
– Vi var först i Gorkha med att köra igång återuppbyggnadsprojekt, säger Govinda Neupane, landchef för Nepal på IM.
Lagom till årsdagen av jordbävningen och Nepals nyårsfirande inleddes det omfattande arbetat med att distribuera ut de utlovade pengarna till de jordbävningsdrabbade nepaleserna. Politiska oenigheter och bränslekrisen är några förklaringar till varför det dröjt.
– Låt oss hoppas att regeringen övervinner alla utmaningar och får Nepal på fötter igen, säger Bhadra Sharma, journalist på Kathmandu Post och som även skriver för New York Times.
– Vi måste fortsätta vara optimistiska. Om det inte finns hopp finns det inget liv.
