Det är fler än under den stora balserokrisen 1994, då Fidel Castro under några veckor gav order att inte hindra någon som ville ta sig över sundet upp mot Florida med båtar, flottar och vilka flytetyg de kunde få tag på.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Krisen bröt ut strax efter Sovjetblockets fall. Kubas ekonomi låg i spillror, det rådde en blandning av desperation och uppgivenhet i samhället som också tog sig våldsamma uttryck, till och med i form av smärre kravaller på strandpromenaden el Malecón i Havanna. Men det var balserokrisen som var det mest dramatiska uttrycket för desperationen.
På kvällarna samlades Havannaborna nere vid el Malecón och på stränderna öster om staden och betraktade med sorgsna ögon och sönderslitna hjärtan hur deras landsmän riskerade sina liv på flottar som redan var på väg att sjunka. Det kändes som att hela Kuba var på väg att sjunka med dem.
Migrationsvågen idag är annorlunda.
Drivkraften är inte desperation, utan oro. En oro för att normaliseringen mellan USA och Kuba ska riva upp den amerikanska lag, ley de ajuste cubano (lagen om den kubanska frågan), som infördes 1966 i syfte att locka kubaner att fly från Kuba, med löftet att de inte skulle ha några problem att få uppehållstillstånd och medborgarskap.
Fidel Castro menade att det var just den lagen som gjorde att så många kubaner riskerade livet på flottar. Och det var för att få ett slut på det och samtidigt kräva att USA skulle öka antalet visa som delades ut av USA:s intressekontor i Havanna, som Fidel Castro beordrade Kubas kustbevakning att låta alla balseros passera.
Bill Clinton, som var president i USA, blev skakad när han såg armadan av slitna flottar närma sig Floridas kust. Och en effekt av balserokrisen blev också att la ley de ajuste cubano förändrades så att den bara skulle gälla för dem som kommit ”torrskodda” till USA. De som stoppats i havet, utanför kusten, med ”blöta fötter”, skickades tillbaka till Kuba.
Fidel Castro fick också igenom sitt krav att antalet legala visa ökade till 20 000 per år. I de årliga lotterierna om dessa visa deltar varje år flera hundra tusen kubaner. Och sedan balserokrisen har 600 000 kubaner fått visum och flyttat till USA, utan att behöva hänvisa till la ley de ajuste cubano. En illustration av att det kanske inte, som Fidel Castro hävdade, är den lagen som varit den främsta drivkraften bakom kubanernas vilja att emigrera.
Men för det senaste årens kubanska migranter som tar sig till USA via Centralamerika och Mexiko är det, märkligt nog, så.
Det är inte samma desperation som under balserokrisen, men det är rädslan för att la ley de ajuste cubano ska rivas upp som ligger bakom beslutet att emigrera. Lagen innebär att man fortfarande kan vara säker på att få uppehållstillstånd och medborgarskap även om man kommer som illegal migrant. Men vad händer när relationerna har normaliserats helt? Då kanske man tvingas till samma krångliga procedurer som alla andra migranter.
Så mer än den desperation som drev balseros, handlar det idag om målmedvetenhet. De flesta av de senaste årens kubanska migranter är välutbildade, ofta rör det sig om hela familjer, ibland i tre generationer, och deras resa mot USA är väl förberedd. De flesta har släktingar i USA som hjälper dem ekonomiskt och i nästan alla fall har de sålt sina hus och alla sina ägodelar för att kunna betala för den komplicerade resan som först går söderut innan den vänder mot norr. Tills nyligen, då Ecuador på nytt införde visumtvång, var den första anhalten Quito. Numera är den Guayana. Eller Venezuela, dit man kan komma om man ingår i någon kubansk biståndsmission.
Det är resan vidare norrut som är mest komplicerad. Det gäller att ta sig över gränser där visum krävs – Colombia, Panama, Costa Rica, Honduras, Guatemala, Mexiko ... Kring migrationsströmmen har det vuxit fram nätverk av coyotes – människosmugglare – som tar bra betalt för att slussa migranterna från gräns till gräns tills man nått ända fram.
I takt med att migrationsströmmen vuxit och gränsstäder och gränsbyar börjat påminna om flyktingläger, har allt fler gränser stängts: först Nicaragua, sedan Panama. Men trots hinder kommer de flesta kubaner vidare på det ena eller andra sättet. Panamas regering organiserade till och med charterflyg till mexikanska Ciudad Juarez för att bli av med problemet. Och när de kubanska migranterna väl når en gränsstation med USA:s flagga kan de hänvisa till la ley de ajuste cubano som ger dem automatiskt uppehållstillstånd och allehanda bidrag på väg mot ett medborgarskap.
De tusentals migranter från Asien, Afrika och andra delar av Latinamerika som följer samma rutt som kubanerna kan däremot inte räkna med samma behandling, om de nu alls kommer fram.
För dem gäller det att få ihop pengar till ännu en coyote och lyckas de ta sig över gränsen med livet i behåll så är det laglöshet som gäller.
Idag står två uppfattningar mot varandra i USA. En säger att la ley de ajuste cubano måste upphävas och kubanerna behandlas på samma sätt som alla andra illegala migranter.
Andra menar istället att la ley de ajuste cubano borde förvandlas till en lag gör att alla migranter behandlas likadant som kubanerna.
Normalisering kan betyda olika saker. Inte minst för att beskriva vilket samhälle man vill bygga.
