Israeliska militärfordon kör fram och tillbaka i området och censurreglerna säger att inga trupprörelser får fotograferas. 

Sedan sista veckan av september utkämpar Israel ett tvåfrontskrig. Efter landets kraftiga bombningar i Libanon och dödande av Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah har armén också påbörjat en markoffensiv över gränsen. Över 1 000 libaneser har dödats, enligt Libanons hälsominister. Iran har svarat med robotattacker mot Israel. 

Allt har ökat risken för ett storkrig i Mellanöstern.

100 000 fördrivna israeler

Premiärminister Benjamin Netanyahu har motiverat det nya kriget med att det är enda sättet att undanröja säkerhetshot, så att de cirka 100 000 israeler som evakuerats i norr bort från Hizbollahs oregelbundna eldgivning under det årslånga Gazakriget kan återvända hem. 

Det här är något Sergio Helman, som driver en hummusrestaurang två kilometer från gränsen, gärna vill se hända.

Folk vill återvända hem men de har inte vågat.

– Mitt matställe är det enda som fortfarande är öppet här i trakten. Numera är det bara soldater och enstaka andra som stannar till och äter här, jag har haft ungefär 20 kunder idag. Folk vill återvända hem men de har inte vågat, säger han. 

Sergio Helmans kamp för att hålla öppet har gjort honom populär bland besökande journalister. I somras var han med i ett inslag i Sveriges Radio. En mycket stor del av lokalbefolkningen här har inrymts i hotell eller andra boenden längre söderut, som den israeliska staten betalar för.

– Jag är också rädd, men jag försöker stänga av den känslan. Jag kan inte tänka mig att flytta härifrån och behöva söka nytt arbete under någon annan. 

Det har varit en mardröm hos varenda människa här. 

Oroskänslorna har dock dämpats sedan offensiven påbörjades, förklarar han. 

– Jag känner mig mer avslappnad nu när regeringen och armén bestämt sig för att agera, och dessutom gör det väldigt hårt. För du hörde väl vad armén berättade om Hizbollahs planer för att invadera Israel? Det har varit en mardröm hos varenda människa här. Men nu tror jag alla har lärt sig att det är ett misstag att försöka sätta press på Israel.

IDF jämförde med Hamas

Sergio Helman talar om den israeliska arméns talesperson Daniel Hagari och hans uttalande den 1 oktober, i samband med att Israel invaderade Libanon. Hagari påstod att Hizbollah hade planerat en likadan attack som Hamas genomförde den 7 oktober i fjol, och att man precis som Hamas skulle ”attackera israeliska samhällen och massakrera oskyldiga män, kvinnor och barn”.

Talespersonen lade inte fram några tydliga bevis för sådana massakerplaner – men det behövs inte för att propagandan ska kunna trigga känslor och stöd för kriget hos traumatiserade israeler.

Inte alla här i nordligaste Israel litar dock på regeringens agerande, och kan känna oro över vad som ska bli konsekvenserna av det nya kriget. Uppe på en kulle ligger kibbutzen Snir där Dagens ETC träffar Orit Degani Dinisman. I trädgården på baksidan av sitt hus har hon en prydnadskanon som är riktad mot grannlandet. Mörk humor, beskriver hon det som.

– Den är ett slags minne från 2006 och det förra kriget mot Hizbollah. Efter det var det lugn och ro här i 17 år, vi oroade oss inte över något alls, säger hon.

Av kibbutzen Snirs cirka 600 invånare bor en tredjedel kvar idag. Orit Degani Dinisman lät sig evakueras och bodde några månader på hotell men har sedan återvänt hem.

På andra sidan dalgången

Libanon börjar på andra sidan en dalgång, två kilometer bort. Där ligger det en libanesisk by uppe på en annan kulle. Orit Degani Dinisman har aldrig träffat sina arabiska grannar eller över huvud taget varit i Libanon – och libaneserna har aldrig varit här.

Problemet är att libanesiska civila och terrorister lever sida vid sida med varandra, precis som i Gaza. 

– Det är för att vi inte har fred. Skulle vi ha det så skulle vi kunna ha kontakt. Problemet är att libanesiska civila och terrorister lever sida vid sida med varandra, precis som i Gaza. 

I grund och botten tycker Orit Degani Dinisman det är bra att armén agerar mot Hizbollah. Hon har ett klistermärke på sin bil med den libanesiska flaggan och ett budskap om att de som bor här i Övre Galileen ”förlorat norra Israel” på grund av säkerhetsläget. 

– Fram tills nyss har Hizbollah haft övertaget och eskalerat saker, medan vi bara försökt dämpa och reagerat lite smått. Vi har varit passiva, säger Orit Degani Dinisman.

Statistiken talar dock ett helt annat språk. Enligt organisationen Armed Conflict Location and Event Data, som analyserar väpnade konflikter och vars data FN refererar till, stod Israel för 82 procent av alla beskjutningar här vid gränsen mellan oktober i fjol och september i år. Hizbollahs bomber dödade 32 israeler, medan Israel dödade minst 646 libaneser.

”Jag har blandade känslor”

Inte en enda gång under samtalet nämner Orit Degani Dinisman heller det pågående Gazakriget eller Israels agerande på den ockuperade Västbanken, viktiga kontextuella frågor som kastat mer bensin på konflikten här vid gränsområdet. 

Vi vet inte ens om Netanyahu har någon plan för vad som ska hända efter detta? 

Men oavsett sin syn är hon inte förtjust i att regeringen nu startat krig i hennes namn. 

– Jag har blandade känslor. Jag oroar mig över de israeliska soldaterna som gått in i Libanon. Jag oroar mig över att folk kommer glömma israelerna som sitter gisslan i Gaza. Och jag och många andra litar inte riktigt på att regeringen jobbar för våra intressen, utan bara för Netanyahus egna intressen. Vi vet inte ens om han har någon plan för vad som ska hända efter detta? 

Israels mål, anser Orit Degani Dinisman, måste nu vara att genomföra en snabb attack mot Hizbollah och få till ett gynnsamt och hållbart avtal med organisationen – sedan retirera tillbaka över gränsen. Man måste till varje pris undvika att återupprepa det hon minns sin ungdom, när Israel ockuperade södra Libanon mellan 1982 och 2000.

– Min stora rädsla är att armén återigen ska fastna i södra Libanon. Vi satt fast där i nästan två decennier utan att åstadkomma någonting. Vi har redan lärt oss av historien och vill absolut inte tillbaka till den tiden.