Ungefär 1,2 miljoner rohingyas finns i dag i Burma. De har levt där i generationer, men de accepteras inte som medborgare av den militärjunta som styrt och fortfarande styr landet.

Lägren präglas av samma hopplöshet som de flesta flyktinglägren i världen. Skillnaden mellan dessa läger och andra är att de här fungerar som fångläger.

På väg in i lägret stoppades jag av beväpnade vakter i en checkpoint. Efter att ha legitimerat mig och visat mitt tillstånd att besöka lägren släpptes jag igenom.

”Vet inte när vi får lämna”

Lägren är mycket fattiga och bostäderna är kojor byggda av allt upptänkligt material. De enda skolor som finns är temporära lågstadieskolor, för mellanstadium och högre utbildning finns ingenting.

För sjukvården svarar Röda korset, som kommer ett par timmar fyra gånger i veckan, vilket är helt otillräckligt. Tidigare fanns också läkare utan gränser i lägren, men de stoppades av regimen.

– Skillnaden mellan detta och ett vanligt fängelse är att där har man ett tidsbestämt straff, men här vet vi inte när eller om vi får lämna lägren, säger Brights Islam, en ung man som arbetar för en rohingyaorganisation.

Svagt intresse från San Suu Kyi

De flesta hyser inget större hopp om att en ny regering ledd av Aung San Suu Kyi kommer att innebära någon större skillnad för den förföljda folkgruppen.

– Hon har inte på något sätt visat att hon är intresserad av oss. Men om förtrycket i Burma minskar så är det positivt, även om vi inte får bli medborgare och ta del av alla fri- och rättigheter, säger Brights Islam.

Det är under de senaste åren förföljelsen av rohingyas blivit akut. U Kyaw Hla Aung är lokal ledare i en av byarna utanför Sittwe och berättar för Dagens ETC:

– Det började på allvar efter att Bangladesh fick sin frigörelse från Pakistan. Då hävdade Burmas militärregering att vi var bengali från Bangladesh och inte burmeser och därför borde lämna landet så fort som möjligt. Sedan dess har det bara blivit värre.

– Det är inte klokt, min familj har levt här i många generationer och jag har ingenting med Bangladesh att göra.

Hla Aung bor i en by som ligger inom det avspärrade område där myndigheterna byggt läger för rohingyas. Hela området är omslutet av taggtrådsstängsel och vid infarterna kontrolleras alla av beväpnad polis och militär.

Varken han eller någon annan rohingya får lämna området utan utfärdat tillstånd av polisen.

Attackerades av extrema buddister

Tidigare bodde han i centrala Sittwe, i ett muslimskt kvarter. Men i december 2012 attackerades muslimerna i staden av extrema buddister.

En rad muslimska kvarter brändes ned och muslimerna som bodde där blev misshandlade, några dödade och kvinnor blev våldtagna.

– Polis och militär var där, men gjorde ingenting för att stoppa lynchmobbarna, tvärt om så uppmuntrade man dem. När muslimerna försökte fly stoppades vi av poliser och soldater som riktade sina vapen mot oss, säger Hla Aung.

Polisen samlade sedan ihop muslimerna och förde in dem i moskéerna där de fick vänta på att transporteras till ett område utanför staden som dominerades av muslimska byar.

Sedan inleddes arbetet med att bygga upp taggtrådsstängsel runt området och konstruktionen av lägren startade, idag är de tolv stycken.

Mellan de olika lägren ligger de ursprungliga rohingya-byarna, de är också instängda av taggtrådsstängslen och invånarna där får inte heller lämna området utan tillstånd.

Dagens ETC återkommer i december med ett stort reportage om rohingyas situation i Burma och om lägren utanför Sittwe.