Omförhandlaren

Under ledning av Syrizas Alexis Tsipras vann Greklands vänsterregering en jordskredsseger i folkomröstningen den 5 juli. Resultatet innebär att de grekiska väljarna nu sagt ett bestämt nej till den sedan fem år pågående åtstramningspolitiken i form av privatiseringar, avregleringar och sociala nedskärningar som framtvingats av EU, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden (den så kallade trojkan).

Att det blev en så stor seger för nej-sidan anses till stor del ha berott på den karismatiske finansministern Yanis Varoufakis. Därför väckte det förvåning när han omedelbart efter segervalet meddelade att han skulle avgå. Motiveringen var att han under förhandlingarna kommit på kant med trojkan – och i synnerhet Tysklands mäktiga finansminister, den nyliberale Wolfgang Schäuble. ”Jag bär långivarnas avsky med stolthet”, deklarerade han i sitt avskedsbrev.

Frågan är vad förändringen i regeringens sammansättning ska göra för skillnad i inriktningen på förhandlingarna. I Varoufakis ställe träder en av hans förtrogna meningsfränder in, den lågmälde men förtroendeingivande ekonomiprofessorn Euklidis Tsakalotos.

Tvärt emot mytbildningen

Tsakalotos fungerade tidigare som ekonomisk talesman för Syrizas ”skuggkabinett” och är professor i nationalekonomi vid Atens Universitet (med examen från Oxford). Redan 2013 publicerade han en studie som effektivt dementerar den i medierna spridda uppfattningen att krisen skulle bero på att landet inte genomfört de marknadsinriktade reformer som trojkan krävt. Enligt Tsakalotos har Grekland tvärt om under årtiondet före krisen genomfört fler sådana reformer än de flesta andra länder i hela Europa.

Tsakalotos tillbakavisar också tesen att krisen skulle ha orskakats av lättja och ansvarslös skuldsättning bland vanliga greker. Han påpekar till exempel att grekerna, tvärt emot mytbildningen, arbetar minst lika mycket som i övriga länder i Europa och att omkring hälften av hushållen i landet inte har några lån över huvud taget.

Ojämlikheten större än i något annat land

Att så stor andel av grekerna inte tagit några lån beror enligt Tsakalotos på att de helt enkelt varit alldeles för fattiga för att uppfylla bankernas krav på kreditvärdighet. Annorlunda förhåller det sig med den så kallade oligarkin, som tillhört den politiska eliten sedan andra världskriget och som utgör den mest välbärgade delen av befolkningen. Som en följd av avregleringarna har de kunnat utnyttja den rikliga tillgången på fördelaktiga lån och billig arbetskraft till att skaffa sig gigantiska förmögenheter. Att detta inte lett till några förbättringar för varken konkurrenskraften eller den grekiska ekonomin som helhet hänger enligt Tsakalotos samman med att det hos oligarkerna aldrig funnits någon reell vilja att återinvestera vinster så att de kan göra nytta för landets ekonomiska utveckling. I stället har vinsterna i ständigt ökande omfattning förts ut ur landet – ofta illegalt – alltmedan skuldberget växt.

Detta är förvisso inte något nytt fenomen. Som Tsakalotos påpekar har den grekiska oligarkin i alla lägen haft en anmärkningsvärd förmåga att gynna sina intressen gentemot andra grupper i samhället. Det har lett till att ojämlikheten idag är större i Grekland än i något annat land inom EU. Och enligt Tsakalotos tyder ingenting på att den aktuella åtstramningspolitiken på något sätt skulle ha förändrat den balansen. Snarare har oligarkin utnyttjat krisen till att berika sig ytterligare.

Skapade ett hål i statsbudgeten

Ett ytterligare bidrag till den sedan 2010 pågående krisen utgörs av de ofinansierade skattesänkningar som genomfördes åren 2004–2007. De skapade enligt Tsakalotos ett hål i statsbudgeten som i sin tur ledde till gigantiska räntekostnader. Därmed var Grekand fast i den nedåtgående spiral som hittills inte kunnat stoppas.

Nu återstår att se om Tsakalotos omsorgsfulla och väldokumenterade analyser ska kunna övertyga trojkan. Som retoriker är han inte lika briljant som Yanis Varoufakis, men han besitter ett lågmält patos som borde kunna göra intryck på världsopinionen och – förhoppningsvis – påverka trojkans vilja att förändra den förda krishanteringspolitiken och dess inriktning.