”Om hon är under 15 år – det märker man”

– Så här gör jag när jag vill tala allvar med min sexåriga dotter. I ögonhöjd, säger François Roques.

Männen är inte här frivilligt. Höga böter hade väntat om de uteblivit. Alla har de blivit ertappade: I skogar, på gatan eller i lägenheter. Bordeller är förbjudna i Frankrike sedan 1946. 70 år senare blev det olagligt att köpa sexuella tjänster över huvud taget. Lagen som infördes 2016 bygger på den svenska modellen där köparen straffas, inte säljaren.

Cirka 5 000 personer har dömts sedan dess. I påföljden ingår även en tre timmars workshop. Hittills har runt 1000 sexköpare deltagit vid något av de 100 tillfällen som ordnats.

I hemmet säger förövaren: ’Det är min fru. Med henne får jag göra vad jag vill’. Inom prostitutionen säger han: ’Jag har betalat, jag gör vad jag vill.’

Nu sitter ytterligare fem i en halvcirkel runt François Roques. Den utbildade psykologen ska få dem att förstå varför lagen ser ut som den gör, varför de straffas. 20 organisationer i Frankrike har fått i uppdrag av justitieministeriet att genomföra träffarna. Den ideella föreningen ACJE91, där François Roques arbetar, är en av dem. Föreningen är verksam inom en rad brottsrehabiliterande områden. François Roques har till exempel arbetat med förövare av partnervåld. Det finns paralleller, menar han, mellan våld i hemmet och köp av sex.

– I hemmet säger förövaren: ”Det är min fru. Med henne får jag göra vad jag vill”. Inom prostitutionen säger han: ”Jag har betalat, jag gör vad jag vill.”

”Det var min första gång, en okontrollerbar drift”

François Roques uppmanar de fem männen att prata fritt. Så länge de gör det hövligt. Och låta mobiltelefonerna vara kvar i fickan. Det är tillåtet att tiga.

Det gör en av dem konsekvent, en man i mitten av de 40, med kakifärgade cargobyxor, muskulösa armar, avslappnad kroppshållning. Inte ett ljud ger han ifrån sig.

– Men det rörde sig mycket i hans blick, säger François Roques efteråt.

En annan av deltagarna – solbränd, välskött yttre, kring 60 år – försöker bete sig så obemärkt som möjligt. Skallig hjässa, mjuka skosulor, svarta kläder. Han är fåordig, men nickar instämmande till allt som sägs.

– Prostitution som yrke? frågar François Roques i rundan.

– Det vore konstigt, lyder mannens längsta svar.

Den tredje deltagaren, en mager 61-åring från Spanien, som här vill kalla sig Pablo, har smutsiga naglar och gnistrande blå ögon. Först mot sessionens slut väller det ur honom på bruten franska.

– Det var min första gång, en okontrollerbar drift.

Hans fru kan under inga omständigheter få reda på det. Han har aldrig varit otrogen mot henne, han kommer aldrig göra det igen. Den prostituerade förförde honom. Felet är en kompis, som gav honom idén.

Bortförklaringar är väldigt vanliga, enligt François Roques.

Pablo börjar prata efter det att François Roques hänvisat till kostnadsfria terapier för män som säger sig uppleva dödsångest utan sex. Det räcker med ett fåtal behandlingstillfällen. Redan hans nästa presentationsbild brukar hjälpa:

”Andas, dricka, äta och sova är livsviktiga behov. En brist på sexuella relationer har hittills inte dödat någon. Ingen vetenskaplig studie har hittills visat att det är nödvändigt för en man att ejakulera i en annan mänsklig kropp. Bara en patriarkal syn, som inte likställer män och kvinnor, tillåter den typen av falska utsagor.”

En 49-åring, som här vill kallas Pierre, muttrar:

– Men utan sex är livet långtråkigt.

Han är gift, pappa till tre vuxna barn. Enligt honom själv är han en person som ”älskar och behöver sex”. Med sin fru kan han göra ”allt möjligt”. Men tidigare brukade han betala för sex på affärsresor ”två till tre gånger om året”. Till exempel i Tyskland. Men inte nu längre. För att kanalisera sin energi har Pierre börjat träna. Han har kommit i form och tappat vikt. Hans fru vet ingenting.

Mer utåtriktad är 29-årige Martin, en lastbilschaufför med sympatiskt utseende, avslappnat klädd i kortärmad hoodie. Han har pratat om workshoppen med två tjejkompisar och sin bästa vän. Men inte i några större sällskap. Han känner till lagstiftarens argumentation. Men, säger Martin, han gillar att inte behöva tänka på någons känslor när han går till en prostituerad. Han får direkt det som han vill. Han är singel, och lyckas inte hitta någon tjej.

Bland de fem deltagarna är han den pratsammaste.

Inspirerats av svensk lag

François Roques har lett cirka 20 träffar av den här typen. Tillsammans med politikern Maud Olivier, parlamentsledamot för det franska socialistpartiet, har han utformat konceptet. Lagen som helhet går tillbaka till ett initiativ av Maud Olivier, som den här dagen sitter med under workshoppen med de fem männen.

– Det är så klart den svenska lagen som har inspirerat oss, säger hon och berättar om möten med inte bara svenska politiker utan också det svenska rättsväsendet.

Fortfarande finns det mycket att göra för att komma till rätta med den franska sexhandeln, menar hon. Inte bara sexköparna behöver informeras, fler måste också utbildas inom polisen och andra myndigheter. Fortfarande är alltför många beredda att se mellan fingrarna, berättar Maud Olivier.

– Vi behöver bötespengarna för att kunna erbjuda fler kvinnor hjälp med att lämna prostitutionen, säger hon.

Cirka 600 kvinnor har sedan lagen trädde i kraft kunnat fått hjälp med att sluta sälja sex. Enligt Maud Olivier behövs det mer resurser för att kunna hjälpa fler.

– Vi behöver kvalificerade människor. ­Kvinnorna behöver terapeuter och minst 350 euro i månaden, säger hon.

Försvarade rätten att köpa sex

Attityderna i samhället har dock förändrats. För nio år sedan publicerades ett manifest signerat de självutnämnda ”343 bastarderna” – kända män inom kultur, media och politik. Under rubriken ”Bort med händerna från min hora” försvarade de sin rätt att köpa sex.

Idag är det nästan bara Strass som ­företräder en liknande hållning. Strass är en förkortning av Syndicat du Travail Sexuel, en sammanslutning som betecknar sig som en fackförening för ”sexarbetare”. En beteckning som i sin tur ses på med skepsis av CGT, Frankrikes näst största fackliga organisation. Enligt CGT är arbetsgivare inom sexbranschen själva medlemmar i Strass. Det är alltså ingen fackförening, utan en branschförening radikalt i strid med de organisationer som företräder arbetares rättigheter, menar fackföreningen.

Parlamentarikern Maud Olivier håller med.

– Strass försvarar hallicklobbyn, inte ­kvinnorna, säger hon.

Strass skriver i sin tur på sin hemsida:

”Sedan 2016 lider ’sexarbetare’ i Frankrike av följderna av kriminaliseringen av kunderna: ökad osäkerhet, minskad förhandlingsmakt, våld på arbetsplatsen också genom polisen, minskat bruk av kondomer och ökat risk för vår hälsa och säkerhet.”

Ser det som att de hjälper kvinnan

Solen steker i Évry. För de fem männen läser François Roques en text från en kvinna som hoppat av. ”I över 20 år har jag prostituerat mig. I barernas halvdunkel har jag underkastat mig kundens alla önskemål.”

– Källa, tack! avbryter deltagaren som kallar sig Martin.

– Jag kommer till det, säger François Roques irriterat och fortsätter:

”I alla kvinnors namn som inte har någon röst delar jag idag med mig av min ilska. Vad tror ni ens? Att vårt tigande innebär samtycke? Se på er själva! Vi tiger på grund av era nedlåtande omdömen, på grund av ert förakt! Känner vi inte rädsla, känner vi skam.”

Textens författare heter Rosen Hicher. Vid andra träffar har hon medverkat personligen och själv läst upp sin text. I en publikation av Le Mouvement du Nid, en organisation som hjälper kvinnor att lämna prostitutionen, berättar Rosen Hicher att många sexköpare ser det som att de hjälper kvinnan med sina pengar. Kanske just den dagen, säger Hicher, men nästa dag behöver de skaffa nya pengar.

– Till slut börjar sexköparna tänka efter, säger Hicher i tidningen om effekten av sina framträdanden.

Efter att ha läst upp brevet försöker François Roques anlägga en mildare ton. Han vill inte få männen att känna sig som enbart skitstövlar – så skulle han själv aldrig tänka om dem.

– Jag vill bara att ni inte köper sex igen. Om det så bara är för att ni räds straffet, säger han.

Nytt moment.

”Återfall”, har François Roques skrivit med stora röda bokstäver på ett blädderblock. Därunder böternas storlek: 3750 euro. Vid första tillfället är det max 1500 euro. Den exakta summan bestäms av myndigheterna i respektive departement.

De fem männen i rummet har klarat sig undan relativt lindrigt. I Évry döms sällan ­förstagångsförbrytare till böter. De behöver bara besöka en workshop till en avgift av 65 euro. På andra platser kostar träffen 250 euro.

Nåja. Under 15 – det märker man ändå.

Men straffet kan bli betydligt högre, varnar François Roques. Om kvinnan är minderårig, gravid eller har en funktionsnedsättning kan det leda till fem års fängelse och 75 000 euro i skadestånd. Om hon är under 15 år kan ­straffet bli upp till sju års fängelse och skadestånd på 100 000 euro.

– Nåja, säger Martin. Under 15 – det märker man ändå.

– Men under 18, gravid eller med funktionsnedsättning. Frågar du kvinnan innan? Säger hon sanningen? Att vara ovetande befriar dig inte från skuld. Åklagaren prövar saken väldigt noga.

– Det betyder att det är staten som anklagar oss, inte den prostituerade?

François Roques nickar.

– Det registreras i brottsregistret, men är bara synligt för polisen och rättsväsendet.

”Även vi exploaterar henne”

Nu följer ett slags FAQ om prostitution. Deltagarna får själva gissa svaren. Rätt svar följer på François Roques presentationsbilder. Genomsnittlig instegsålder? 14 år. Medellivslängd? 40 år. Hur många minderåriga? En tredjedel – eller tre miljoner globalt. Genomsnittligt antal kunder per dag? 30, i extrema fall 80.

Källorna är undersökningar på uppdrag av regeringen, studier av hjälporganisationer, eller internationella vetenskapliga publikationer. François Roques lägger gärna till personliga erfarenheter: En kvinna som hoppat av berättade för honom att hon hade en sång på repeat hela dagen. När låten var slut fick kunden gå ut genom en dörr. När låten började igen fick nästa kom in genom en annan.

De fem männen tiger. François Roques medger att han hör till en generation för vilken prostitution tidigare varit något helt normalt. Som barn var han med om hur vissa män i hans rugbyförening alltid tog omvägen till de prostituerade när de gjorde bussresor till ­Paris. Idag är han glad att han sjuåriga dotter får växa upp i ett samhälle där män inte ­längre får köpa kvinnor.

”Varför prostituerar människor sig?” står det på en ny bild i François Roques presentation. Svaret fyller de fyra nästföljande bilderna: Det är inget fritt val, utan beror på en särskild sårbarhet hos de drabbade ­kvinnorna. 90 procent av dem är offer för människohandel, 80 procent av dem är utlandsfödda. Minst 80 procent har tidigare utsatts för våld och 38 procent har blivit våldtagna, ofta av sin ­hallick. ”Varje prostituerad rymmer en ­mördad liten flicka”, står det på nästa bild.

Nästa fråga: ”Vem utnyttjar denna ­sårbarhet?”

Martin:

– Hallicken. Och även vi exploaterar henne.

François Roques nickar bekräftande.

– För sex år sedan svarade deltagarna bara hallicken, säger han.

Men hur var det med den kvinnliga studenten som Martin nyligen såg på tv? Genom att prostituera sig hade hon råd med sina studier och fick makt över männen.

– Varför behövde hon makt över männen? Varför frågade inte journalisten det? kontrar François Roques. Hur var det med hennes pappa eller farbror när hon var barn? Det finns alltid ett trauma bakom.

Kommer inte gå till prostituerade igen

– Det är inte lagen som skadar kvinnorna, säger Maud Olivier, utan det ständiga upprepandet av ofrivilligt sex som prostitutionen innebär. Det tär på kroppen och hälsan, vid sidan av det utbredda sexuella, fysiska och psykiska våldet i de här miljöerna.

Lagen är dessutom ett sätt att bekämpa föreställningen om att den kvinnliga kroppen hela tiden ska stå till mäns förfogande, antingen genom våldtäkt eller betalning.

– Prostitution är våldtäktskulturens grund, säger Maud Olivier. Den är också ett vittne om hur ojämlikt det är mellan könen med 85 procent kvinnor bland de prostituerade och 99 procent män bland köparna.

De ertappade sexköparna Pablo och Pierre kommer att prata om lagen med sina söner och vänner. Men helst inte med sina döttrar. Själva kommer de inte gå till prostituerade igen. Inte heller Martin vill riskera ett nytt straff.

– Och om ni över huvud taget går dit igen kommer det nu att vara annorlunda för er, säger Maud Olivier.