”No, ya no puedo …”
När Norma vänder sig om ser hon Olvan böja sig fram och kräkas. När han tömt magen ramlar han ihop på klipporna, till synes medvetslös. Även Julio har sett det som hänt. Han lämnar sina dunkar och kommer småspringande nedför den steniga branten. Olvan ligger kvar på marken och flämtar. Först får de inte ur honom något alls. När han sedan kvicknar till är han fortfarande yr och mår fysiskt illa av ansträngningen.
”Fortsätt ni … jag orkar inte. Lämna mig här. Jag kan nog hitta några federales”, säger han mellan kväljningarna.
”Det går inte. Om la migra får syn på dig här förstår de vilken väg vi har tagit. Antingen måste du ta dig upp nu eller återvända hela vägen till fots”, säger Julio strängt.
Olvan ser med stora ögon på smugglaren. Återvända till fots?
Norma ger honom ett par klunkar energidryck. De har redan gått i flera timmar eftersom Julio ville klara av etappen i skydd av mörkret. Nu är morgonen här. Solen döljs fortfarande bakom en slöja av gryningsdis, men flera i gruppen börjar bli otåliga. De andra är mexikaner och inne på sitt tredje försök att passera gränsen. Två gånger tidigare har de åkt fast och utvisats. Det vill de inte vara med om igen.
Efter några sekunder tar Olvan sig samman och frågar Oscar:
”Kan du hjälpa mig med väskan?”
”Visst. Jag hjälper dig. Vi är snart uppe. Sedan planar det ut, tror jag.”
”Ja, kom igen, Olvan. Vi hjälper dig”, fyller Norma i.
De får upp Olvan på fötter. Och han börjar stappla uppför branten. Oscar trär på sig ryggsäcken och lyfter alla fyra vattendunkar som han nu måste släpa på. Redan vid de första stegen uppför klipporna hör de Julios irriterade röst:
”Ya vamonos!”
*
Passet är inte en ny uppfinning – tidiga mostsvarigheter fanns redan i det antika Persien, de islamiska kalifaten och mongolernas rike. Men grunden för vår nuvarande ordning med ett kombinerat pass och visumsystem lades ändå inte förrän under första världskriget, då stormakterna ville identifiera och stoppa spioner och infiltratörer. Det nya systemet passade så väl in i den tidens rasbiologiska och ultranationalistiska tankeströmningar att både det och passkontrollerna blev kvar efter att freden undertecknats.
De visumsystem som etablerades reste ofta hinder för människors resande både med avseende på nations- och rastillhörighet. Så var också fallet med ”The Johnson-Reed immigration act” från 1924, vars uttalade avsikt var att minska möjligheten för syd- och östeuropéer att ta sig till USA. De ansågs helt enkelt mindre intelligenta än nordeuropéer, och lagen delade därför in mänskligheten i ett detaljerat och strikt hierarkiskt system med kategorier för en mängd olika nationaliteter och raser, som därefter tilldelades olika invandringskvoter. Samtidigt grundlades den amerikanska myndigheten United states border patrol, för att säkerställa att lagen efterlevdes.
Den amerikanska historikern Mae M. Ngai har visat att detta rasistiskt färgade institutionella ramverk inte bara minskade det totala antalet inresevisum kraftigt, utan också konstruerade en helt ny kategori människor: de illegala invandrarna. Deporteringar hade knappt existerat som fenomen i USA före första världskriget, men mellan år 1920 och 1929 ökade antalet utvisningar plötsligt tiofalt till över 30 000 per år.
Åtskilliga regeringar världen över drev vid den här tiden linjen att varje nation måste få rätt till sin egen stat. I Europa hindrades därför många minoriteter från att bli medborgare – alternativt fråntogs de samma medborgarskap. Miljoner fördrevs i länder som Turkiet och Grekland. De statslösas antal växte snabbt.
Några av hjärnorna bakom denna avskiljningens och gränsdragandets logik var den svenske statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén och de tyska geograferna Friedrich Ratzel och Karl Haushofer. Framför tvådimensionella, färgade geografiska kartor beskrev de en nationalstat som en organism, och myntade begrepp som Geopolitik och Lebensraum. Teorier och begrepp som inte bara skulle komma att inspirera nazistregimen under 1930-talet, utan också många av de kommande årtiondenas akademiska studier av nationalstaten och internationella relationer.
Samtidigt hade tanken på en tredje, inre gräns blivit allmänt accepterad: den mellan nationalstatens ”sanna kropp” (det vill säga den del av territoriet som motsvarade nationen), och övriga territorier som den hade militär kontroll över. Dessa andra territorier gavs ofta en annan legal status: ”militärt territorium”, ”protektorat”, ”kronkoloni”. På dem var det möjligt att neka urbefolkningen de rättigheter som den egna nationens medlemmar åtnjöt. Där rådde även andra regler för hur det egna kapitalet kunde exploatera arbetskraft och naturresurser.
USA var inte något undantag från regeln. Urfolken i landet samlades i reservat. Och under andra världskriget föstes fler än 100 000 japaner och amerikanska medborgare med japanskt ursprung i interneringsläger, varav ett av de största låg just i Arizona. Men de mest flagranta exemplen fanns givetvis i Europa:
Getto.
Koncentrationsläger.
Utrotningsläger.
Ord som varit gränsdragares redskap.
En som på nära håll tvingades genomleva följderna av denna rumsliga fanatism var just Hannah Arendt. Hon föddes i Tyskland av judiska föräldrar och blev som ung student och aktiv antifascist vittne till hur den ekonomiska depressionen gav nazisterna möjlighet att alliera sig med stora delar av den politiska och ekonomiska eliten. Efter att ha tvingats fly till USA 1937 drog hon den lika dystra som välgrundade slutsatsen att den som inte hade en stat som beskyddare, inte hade några rättigheter alls.
*
”Du kan stanna här om du vill”, säger Julio.
Norma försöker behålla fattningen, trots den elaka kommentaren. De har passerat ännu ett berg och kommit ned i en dalgång där täta buskar och snår gör vandringen komplicerad. För en stund sedan klev hon snett på en sten när de trängde sig igenom ett snår. Foten smärtar så mycket att hon blivit tvungen att sätta sig ned. Julio gav henne först en salva att smörja på det onda. Men när Oscar lindade foten så gott det gick och hon ändå hade ont och haltade, slog något slint hos Julio.
”Om du stannar här kommer de säkert hitta dig”, säger han.
Det är svårt att avgöra om han driver med henne eller inte. Det finns inte några stigar. Kontantkortstelefonen har hon tvingats lämna i Puerto Peñasco eftersom den sägs kunna röja deras position. Och till skillnad från första dagen, då de såg flera bilar, motorcyklar och helikoptrar, har hon inte sett skymten av gränspolisen sedan morgonen.
De enda levande varelserna verkar vara den flock prärievargar som ligger och vilar 300 meter bort. Den har följt dem på avstånd hela dagen. Norma räknar till sex djur. Några stora som schäferhundar.
”Nej, jag vill inte stanna här”, säger hon tyst.
”Ja, men kom igen då. Vi måste vidare!”
