BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sudan är fortfarande Afrikas största land – har ännu inte splittrats i ett Nord och ett Syd. Det är flera år innan al-Bashir som första sittande statschef åtalas för brott mot folkrätten av Internationella brottsdomstolen. I södra Sudan härjar ett blodigt inbördeskrig men här är allt stillsamt.
– Du kan få träffa i princip vem du vill förutom al-Bashir. Och resa runt i landet om du vill, säger doktor el-Said till mig.
Han är en av landets mest ansedda läkare och har ovärderliga kontakter med myndigheterna för den som vill verka på plats.
Själv har jag inga planer på att intervjua några höjdare eller gräva i konflikten. Jag har följt med en jämnårig ung vän till hens hemland för att göra en dokumentärfilm om kvinnans ställning i ett muslimskt land. Bor hemma hos en familj under flera månader för att få en rättvis inblick.
Doktor el-Said hjälper mig med de tillstånd jag behöver för att kunna filma utomhus. Det är omöjligt att verka öppet i Sudan utan regimens tillstånd. "Även för utländska företag naturligtvis", säger han när jag frågar. I mötet med myndigheter och olika organisationer dras jag snabbt in i den konflikt jag vill undvika.
Alla har en åsikt om vad jag borde filma istället för det diffusa temat "den muslimska kvinnan". Jag borde filma flyktingar, jag borde berätta om nöden – och de kan hjälpa mig.
Jag låter mig övertalas av doktor Salah.
Doktor Salah är också läkare vilket är praktiskt eftersom det råder utegångsförbud i Khartoum efter klockan 22.
– Al-Bashir skyddar sig mot en statskupp som den han själv kom till makten med, säger doktor Salah.
Bara läkare och andra tjänstemän har tillstånd att färdas på vägarna om nätterna och det är svårt att förutse restid när man ger sig iväg på utflykt – Sudan är de oförutsedda händelsernas land.
Vi sitter i en bil på väg till internflyktinglägret Mayo utanför Khartoum. Där finns hundratusentals internflyktingar från inbördeskriget i södra Sudan. Svenska Lundin Oil AB – som snart ska byta namn till Lundin Petroleum – kritiseras för sin närvaro i inbördeskrigets centrum. Carl Bildt sitter sedan år 2000 i bolagets styrelse. Men vi ska besöka Global Health Foundation:s hälsocenter i lägret för att möta konfliktens konsekvenser.
Innan resan har jag skrivit ett mejl till svenska Utrikesdepartementet: "Jag ska åka till Sudan och göra en dokumentärfilm..." Jag ber om hjälp med kontakter i landet men de svarar kort och vill veta vad filmen ska handla om och vilka som är inblandade. Jag svarar inte, vill inte lämna ut mina vänner, och ska ju bara göra ett intimt porträtt av muslimska kvinnor.
Människorna här har flytt ifrån trakterna där oljeföretagen finns, eller hur?
– De flyr inbördeskriget … inte oljebolagen. Och så flyr de Garang, svarar doktor Salah.
John Garang leder gerillan SPLA (Sudanesiska folkets frihetsarmé) – inbördeskriget i södra Sudan förs mellan dem och regimen, bland andra.
Doktor Salah är korthuggen och tiger resten av resan trots att jag ställer fler frågor. Utanför börjar Mayo-lägrets många hyddor kanta vägen. Vuxna och barn kämpar med att bygga upp hyddorna för hand. Den gångna nattens regn har fått leran de är gjorda av att bli till gegga.
– Fråga dem här i lägret vad du vill, men fråga inte mig, säger doktor Salah när vi kommit fram.
Han tar mig till ett tält invid hälsocentret och säger att jag "ska få se verkligheten". Därinne ligger utmärglade människor på presenningar. En av dem är den 18 månader gamla Ahmed. Han ligger ensam.
– Vi gör vad vi kan för honom, säger en av sköterskorna.
Ahmeds mamma är död. Han andas ryckigt och försöker gny men får knappt ur sig något ljud – han är för svag.
Senare får jag ställa frågor till dem som sitter i hälsocentrets överfulla väntetält.
– De fördriver alla, kvinnor och barn också, säger Sarah Niyunkwany som nyss överlevt malaria men förlorat sin man i konflikten.
En sjuksköterska översätter och säger själv att det stämmer, att krigets alla parter är "skurkar som bara vill åt oljepengar".
Person efter person i lägret berättar öppet hur folk fördrivits för oljebolagens skull.
Senare, inne i Khartoum, blir jag snart varse om att jag inte kan fråga om oljan hur som helst. Folk tystnar. I regimnära tjänstemäns fall är det "Garang" som är det verkliga skurken.
– Det är farligt, du är så naiv. Dra inte in oss i det här, säger en av bröderna i familjen jag bor hos när jag vill veta vad han vet.
Fotnot: Doktor el-Said och doktor Salah är båda fingerade namn eftersom de inte hunnit bekräfta sin medverkan i Dagens ETC. Ahmed, den lilla pojken i Mayo-lägret, avled några dagar senare, enligt doktor Salah.
