Trudeaus budskap var att den kanadensiska regeringen nu skulle återupprätta sitt goda rykte – både inom landet och runt om i världen. Kanada skulle ta en framträdande roll inom FN och bli en spelare att räkna med i klimatarbetet. Nu var det slut på den tiden då miljö- och urfolkgrupper bara kördes över.
– Regeringen kanske kan ge ett tillstånd för utvinning av naturresurser, men det är bara lokalsamhällen som kan ge tillåtelse, sa Justin Trudeau i talet utanför Rideau Hall för att understryka det nya förhållningssättet.
Person istället för politik
Trudeau presenterade samma dag, den 4 november 2015, sin regering, som skulle ”representera hela Kanada”. Det innebar att den innehöll ministrar som var icke-vita, äldre, yngre, synskadade, rullstolsburna och från urfolksgrupperna. Givetvis var häften män och hälften kvinnor. På en förfrågan om varför detta var viktigt svarade Trudeau bara: ”För att det är 2015”. Ett svar som var kort nog för att spridas i sociala medier och bli en viral succé, precis som så mycket annat som Trudeau rört vid har blivit.
Det mediala fokuset hamnade mer på ministrarnas bakgrund, hudfärg och kön och mindre på den politik de ville driva. Exempelvis hyllade många liberaler valet av Harjit Sajjan till försvarsminister, eftersom han inte var vit och hade turban. Att Sajjan ville utvidga landets kontroversiella övervakningslagar, ta en ledande roll inom Nato och anklagades för att vara ansvarig för att afghanska krigsfångar torterades i ett kanadensiskt fångläger, utelämnades ofta.
Samma sak gällde för Trudeau själv. Det dröjde inte länge efter valet förrän Trudeau med uppkavlade skjortärmar blev omslagspojke på magasin som Vogue och Rolling Stone och fokus hamnade allt mer på hans karisma och utstrålning än på politikens innehåll. Det cirkulerade så många bilder på honom i bar överkropp att grenens forne mästare, Vladimir Putin, fick erkänna sig besegrad. Forskare inom politisk kommunikation har kallat Trudeau för ”Instagram-ålderns första premiärminister” och ”Kungen av selfies”.
Manin kring den fotogeniska före detta gymnasieläraren spred sig även till Sverige. Centerpartisten Fredrik Federley argumenterade till och med för EU:s handelsavtal med Kanada, CETA, genom att lyfta fram populariteten hos Trudeaus person. ”Om man skulle rösta om vilken internationell politiker som svenskar har högst förtroende för lär Kanadas liberale premiärminister Justin Trudeau hamna i topp. Ändå har CETA-motståndarna skrämts med demokratiunderskott.”, skrev han i en debattartikel i Dagens Samhälle.
Ett politiskt varumärke
Jordy Cummings har forskat om sociala rörelser vid Yorks universitet och bor i dag i Toronto där han är redaktör för den socialistiska tidningen the Red Wedge.
– Justin Trudeau är, precis som Obama, ett varumärke. Det varumärket går ut på att vara medveten (woke), att se bra ut, vara trendkänslig och att gillas av unga. Det kan med säkerhet konstateras att allt som hade att göra med hur hans offentliga personlighet presenterades baserades på undersökningar som gjordes av det liberala partiet inför det kanadensiska valet, säger Jordy Cummings.
Den bilden bekräftas delvis av den tidigare liberala partistrategen Warren Kinsella, som har sagt till The Guardian att hon tror att Justin Trudeau är den bästa statsledaren sedan Ronald Reagan på att ”måla upp en särskild bild av sig själv”. Den bilden går ut på att framställa regeringen som transparent och rättvis, som en röst för fred och diplomati i världen, som välkomnar flyktingar med öppna armar och som tar klimatarbetet på allvar.
Bytte ledare men inte politik
Med denna retorik och framtoning lyckades Trudeau att hålla kritiker, kanske framförallt de från vänster, på en armlängds avstånd. Detta trots att han i praktiken i stora drag fortsatte på Stephen Harpers inslagna väg, inom både inrikes- och utrikespolitiken – bland annat genom att ingå investerarvänliga handelsavtal, beväpna Saudiarabien med pansarvagnar, privatisera infrastruktur och tvinga strejkande postarbetare tillbaka till jobbet med lagstiftning. Men det blir kanske som allra tydligast i de frågor där Trudeau har haft högst svansföring, såsom gällande klimatet.
Under Stephen Harpers konservativa styre var den kanadensiska regeringen öppen med att staten inte hade några intentioner att satsa på förnybara energikällor. Istället lämnade landet internationella avtal om utsläppsminskningar och satsade på att utvinna mer olja ur oljesanden för att öka exporten till USA och EU. I kontrast till detta lovade Trudeau att Kanada skulle bli ”världens mest effektiva och ansvarsfulla energiproducent.”
– Vår regering gör klimatförändringarna till högsta prioritet. För det första kommer vi att agera baserat på vetenskapliga bevis och råd. För det andra kommer vi att stödja och genomföra politik som bidrar till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, sa Justin Trudeau i sitt tal på klimattoppmötet i Paris 2015.
Sedan åkte han hem till Kanada och beslutade sig för att expandera oljebranschen. Kanada har världens tredje största oljereserv och i ett tal inför energibolag som samlats i Texas våren 2017 konstaterade Justin Trudeau att ”Inget land hittar 173 miljarder fat olja i marken och lämnar dem där.” Ett uttalande som följdes av stående ovationer från oljebolagens representanter.
Omstridda oljeledningar blev verklighet
Oljeledningen Keystone sträcker sig från de kanadensiska oljefälten i Alberta ända ned till raffinaderierna och depåerna i Mexikanska gulfen. Planerna på en ytbyggnad av denna, Keystone XL, blev en världsnyhet och en symbolfråga för både klimatrörelsen och urfolken i Kanada och USA. Under trycket från en allt mer välorganiserad klimatrörelse stoppade Bracka Obama utbyggnaden år 2015, inför klimattoppmötet i Paris, med motiveringen att den skulle försvåra för USA att nå utsläppsmålen. Men när USA bytte president till Donald Trump hade Justin Trudeau äntligen fått en partner som han kunde samarbeta med – och utbyggnaden av oljeledningen kunde bli verklighet. Det var till och med så att den kanadensiska regeringen aktivt lobbade för att den amerikanska regeringen skulle byta fot, visar dokument som The Guardian tagit del av.
– De som röstade på Trudeau hade nog inte förväntat sig att han skulle använda valet av Trump som en möjlighet att köra över miljöskydd och urfolksrättigheter, konstaterade Keith Stewart, energianalytiker på Greenpeace, efter att tidningen visat honom dokumenten.
Det var inte bara utbyggnaden av Keystone som var en aktiv satsning från Trudeaus regering. Utbyggnaden av en annan oljeledning, Trans Mountain, höll på att gå i stöpet tidigare i år, på grund av långdragna rättsprocesser efter överklaganden från miljö-, urfolksgrupper och lokalsamhällen. Då klev Justin Trudeau in, hostade upp 4,5 miljarder dollar och lät staten köpa den kontroversiella oljeledningen för att därigenom försäkra sig om att utbyggnaden skulle bli klar. Det innebär att tre gånger så mycket olja kommer att kunna forslas från Alberta till kusten i Vancouver.
– Oljeledningen är av vitalt strategiskt intresse för Kanada. Det enda sättet att försäkra sig om att skydda miljön är att se till att ekonomin växer samtidigt och att oljan kan transporteras mer effektivt, konstaterade Justin Trudeau.
Att det är säkrare och mer effektivt att transportera oljan i ett rör än via lastbilar och järnväg är relativt okontroversiellt. Förespråkarna menar också att oljeledningen är viktig eftersom den, enligt oljebolagens beräkningar, skulle skapa över tio tusen nya jobb. Problemen som kritikerna ser är att ledningen går rakt igenom känsliga områden för miljö och urfolk samt att den möjliggör en ökad oljeproduktion som bidrar till att låsa fast Kanada i ett oljeberoende. Oljebolagen menar nämligen att det bara är kapaciteten på oljeledningarna som i dag sätter gränserna på hur mycket de kan producera.
Korruptionsskandalen
I dag, bara veckor före valet, har förtroendet rasat för Justin Trudeau. Det beror till stor det på att många har genomskådat hans dubbla budskap och inte längre litar på honom, menar Jordy Cummings. Även om det är sant att Trudeau gjort många bra saker, så fick han högre fallhöjd efter att ha målat upp en bild av sig själv som ett verkligt alternativ.
– Han vet hur man talar i ett brett progressivt språk, men i praktiken fortsatte han på den inslagna vägen. Trudeau lovade en mer rättvis behandling av urbefolkningen innan han blev premiärminister, men Kanada är fortfarande i stort sett en apartheidstat. Trudeau lovade en ärligare regering men hans regering är omgiven av korruption, säger Jordy Cummings.
Att Trudeau nu är mitt uppe i en korruptionsskandal är troligtvis den störst bidragande orsaken till att andelen väljare som har förtroende för honom har halverats, från 62 procent år 2016 till 32 procent i dag. Skandalen tog sin början år 2015, då den kanadensiska federala polisen väckte åtal mot det Montreal-baserade ingenjörsföretaget SNC-Lavalin, med anklagelser om att bolaget mutat libyska statstjänstemän. Bolaget försökte därefter övertala regeringen att åtalet skulle läggas ned. Trudeau och hans regering lyssnade på detta och försökte pressa statsåklagaren Jody Wilson-Raybould att göra detta. Wilson-Raybould vägrade och valde istället att lämna regeringen och därefter gå ut i media och berätta om händelsen. När den kanadensiska etikkommissionären sedan fastslog att Trudeau hade brutit mot lagen och behövde betala böter var skandalen ett faktum. Det var inte heller första gången. År 2017 visade det sig att Trudeau tagit emot en betald familjesemester på Bahamas av affärsmagnaten prins Karim Aga Khan, andlig ledare för de shiamuslimska indiska ismailiterna.
Den extrema centern
Den pakistansk-brittiske vänsterradikale historikern Tariq Ali använder begreppet ”den extrema centern” för att beskriva det tillstånd som uppstår när det bara finns ett fåtal partier att välja mellan samtidigt som alla dessa skriver under på nyliberalismens och militarismens ramar för den politiska inriktningen. Det gör att det inte finns några verkligt progressiva alternativ och att politiska skillnader, med få undantag i världen, har reducerats till att handla om vilket parti som agerar bäst på informationen från sina marknadsundersökningar och har de bästa reklamavdelningarna.
– Trudeau personifierar den extrema centern. Han maskerade sig som en progressiv, men hans politik både inrikes och utrikes skiljer sig väldigt lite från hans föregångare. Exempelvis stöder Kanada USA:s utrikespolitik blint i både Venezuela och Mellanöstern. I dag finns det faktiskt inget som hindrar Kanada från att bli en del av Amerikas förenta stater, säger Tariq Ali till ETC.
Hur tycker du att vänstern ska ta sig an politiker som Trudeau?
– Vänstern bör slåss mot allt detta och inte lämna fältet öppet för högern. Att kompromissa med den extrema centern hjälper inte till att bygga ett realistiskt antikapitalistiskt alternativ, säger Tariq Ali och fortsätter:
– Den ”extrema centern” har problem nu och attacken leds i många fall av högern, exempelvis Trump, Johnson, och Modi – men det finns ett undantag och det är Storbritannien där Corbyns parti Labour nu har ett program till vänster om Podemos i Spanien. Denna radikala socialdemokratiska kamp möjliggjordes genom ett uppror av de unga som strömmade in i Labour. Det är ett parti som nu är det största i Europa med över en halv miljon medlemmar. Om Corbyn vinner kan det bidra till att ändra stämningen i hela Europa, säger Tariq Ali.
När kanadensarna går till valurnorna om dryga två veckor tyder dagens opinionsmätningar på att Liberalerna kommer att förlora sin majoritet. Trots detta kan Trudeau komma att få sitta kvar vid makten – men i så fall ser det ut att krävas stöd från socialdemokratiska NDP och möjligen även från De gröna. De grönas ledare Elizabeth May och NDP-ledaren Jagmeet Singh har dock gått ut och ställt hårda krav för att vara stödpartier. En möjlig utgång är därför att ett sådant samarbete kan föra Trudeau ett steg närmare att förverkliga sina stora ord.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Kanada används ett system med enmansvalkretsar, såsom i exempelvis Storbritannien. Den person som får flest röster i sin valkrets vinner den enda parlamentsplatsen från den valkretsen. Det betyder att valsystemet inte är inte proportionerligt, såsom exempelvis Sveriges – dvs andelen röster på ett parti motsvaras inte av antalet platser som det partiet får i parlamentet. En följd av detta är att mindre partier får skicka förhållandevis få ledamöter, eftersom de sällan vinner valkretsarna. Exempelvis fick De gröna 3,45 procent av det totala antalet röster i det senaste valet, men bara en plats i parlamentet eftersom de bara vann en valkrets.
Resultatet i senaste valet
Totalt i parlamentet: 338 mandat (170 krävs för majoritet)
Liberalerna: 39.47% (184 mandat)
De konservativa: 31.89% (99 mandat)
NDP (Socialdemokraterna): 19.71% (44 mandat)
Quebecblocket: 4.66% (10 mandat)
De gröna: 3,45% (1 mandat)
Läget i opinionen
Totala andelen av väljarna och en prognos av hur många valdistrikt de vinner.
Liberalerna: 33.6% (162 mandat)
De konservativa: 34.0% (139 mandat)
NDP (Socialdemokraterna): 13.7% (16 mandat)
Quebecblocket: 4.8% (16 mandat)
De gröna: 10.4% (4 mandat)
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
